Sjukvården befriade mig från cancer – jag fick besked i fredags – och vill tacka läkare, syrror och uskor. Ni är fantastiska. Vi får mycket för skatten

I januari satt jag sent på jobbet och skrev in ”PI-RADS 5” (plus några bokstäver till) i sökfältet. Förklaringen var ungefär så här: Mycket hög sannolikhet för kliniskt signifikant cancer … Det är graderingen 5 gör denna slutsats så gott som oundviklig. Det är bättre med en 4:a eller en 3:a, och så vidare.

I sitt liv får man ett antal besked som skakar om ens värld hårdare än andra. Detta var ett sådant. Jag minns att jag satt och stirrade på orden. Och den fråga som infann sig var, naturligtvis, om jag skulle dö på grund av det jag just läst. Jag är född 1953. Då jag växte upp användes ofta begreppet ”kräfta” om cancer. Och på den tiden dog nästan alltid de som fått diagnosen cancer. Så är det inte idag. Den typ av cancer som jag (”med hög sannolikhet”) hade fått hade en god prognos – förutsatt att den hade upptäckts i ett tidigt skede. Men jag visste inte om ifall de ”misstänkta fynden” hade upptäckts i ett tidigt skede, den kvällen, på jobbet. Och jag kunde inte frigöra mig ifrån den laddning som cancer har för folk i min generation – en dödsdom. Eller näst intill.

Jag var inte helt oförberedd.
Steg ett på denna resa hade varit ett likaså misstänkt blodvärde som, tidigare, hade fått min distriktsläkare att reagera. Kraftfullt. Han sände mig så snabbt som möjligt till NUS för provtagning. Syftet var att utesluta, främst, cancer. Eller att bekräfta förekomsten av cancer.

Steg två blev att en specialistläkare på NUS kände med händerna och kompletterade detta med en ultraljudsundersökning. I detta läge såg allt ut att vara okej. Det var ett bra besked.
– Men för säkerhets skull ska vi göra en magnetröntgen, berättade läkaren. I detta läge uppfattade jag att vi, både läkaren och jag, hyste förhoppningen att en magnetröntgen skulle ”fria” och inte ”fälla”. Alltså, för säkerhets skull, en magnetröntgen. Detta blev steg tre i undersökningen. Det är väldiga krafter igång inne i ”tunneln” i samband med en magnetröntgen. Det ryckte starkt i vissa av mina ryggmuskler. Det var faktiskt en fascinerande upplevelse.

Jag väntade sedan – med en blandning av oro och förhoppning, förhoppning och oro – på brevet med de 60-talsinspirerade bokstäverna RV i vänstra hörnet. Då jag fick brevet öppnade jag det genast med förväntningen att det skulle stå något som bekräftade att det inte var någon fara – i linje med den fysiska undersökningen plus ultraljudet. Men istället stod det, kort och koncist, att magnetröntgen skulle följas upp med ett nytt besök på NUS för en biopsi-provtagning. Då jag läste detta brev, som alltså inte innehöll ett ”friande” i linje med den fysiska undersökningen och ultraljudsundersökningen, utan istället ett fjärde steg i form ett biopsiprov så förstod jag att jag hade cancer. Det var som när jag fick beskedet om sjukdomen Sarkoidos många årtionden tidigare (som jag är fri ifrån).

Men jag ville ändå kämpa emot ett cancerbesked. Redan dagen därpå ringde jag till mottagningen för att få reda på vad som magnetröntgen hade visat, och som motiverade ett fjärde steg, i form av biopsiprover. Jag fick veta att det fanns ”två misstänkta fynd” samt att det gick att läsa mer på 1177. Samtidigt avråddes jag från att läsa själv. Det var ett mycket bra råd. Men då jag samtidigt hade fått redan på att det fanns ”två misstänkta fynd” blev det helt omöjligt att inte läsa mer på egen hand. Jag stod emot ända till kvällen. Men då var jag tvungen att läsa om dessa ”två misstänkta fynd”.

Det var i detta läge som jag slog in ”PI-RADS 5” i sökfältet och sedan kunde läsa att siffran 5 innebar, mycket hög sannolikhet, för klinisk signifikant cancer. Det var inte roligt alls. Det var värre än hemskt.

En mycket kort tid därefter skrev jag till specialistläkaren på NUS och berättade att jag inte ville befinna mig i den fruktansvärda ovisshet som jag befann mig i. Jag ville veta om det jag drabbats av var obotligt. Eller om det fanns hopp. Till min oändliga tacksamhet fick jag fick ett mycket snabbt svar i form av ett telefonsamtal. Det var ett av de bästa telefonsamtal som jag någonsin har fått. Det fanns hopp! RADS 5 var, delvis, en subjektiv bedömning. Specialistläkaren sade bestämt att det jag hade gick att bota. Nu gällde det att gå vidare till biopsiprovtagningen.

Tack vare en kompis, en röntgenläkare, fick jag veta att det fanns något som hette Gleasonskalan och Gleasonsumma. Och efter biopsiprovtagningen, och utvärderingen av denna, förstod jag att det verkligen fanns hopp om livet. Det blev lättare att andas igen. Men ett kort tag var det tungt att leva – eftersom jag inte visste hur länge jag skulle just leva. Eller vilken behandling som jag skulle genomgå och hur denna i så fall skulle påverka livet.

För sju veckor sedan genomgick jag en avancerad operation med avancerad utrustning och metod (steg fem). Detta i syfte att avlägsna cancern. Varje dag sedan dess påminns jag om denna operationen på grund av de biverkningar som den har inneburit. Men biverkningarna har minskat vecka för vecka. Nu har jag också fått ett besked vars innehåll är ungefär så här: a) utifrån dagens teoretiska kunnande, b) och praktiska erfarenheter, c) samt existerande mätmetoder, kan ingen cancer längre spåras. Detta är ett så tydligt besked som någon kan få. Operationen för att avlägsna cancern lyckades.

Jag är oerhört tacksam mot sjukvården och mot dess anställda. Jag vill tacka de läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som jag mött under denna resa från oro till förtvivlan, från förtvivlan till hopp, från hopp till glädje.

Vad den avancerade operationen, två dygns inläggning i samband med operationen samt massor av rehabiliteringsartiklar kostade? Mig kostade det 220 kronor …
Jag tillhör de som anser att vi får en hel del för skatten.

Återigen: Tack alla ni på NUS och på vårdcentralen som har stöttat mig!
Tack alla vänner och bekanta som har hört av sig i samma ärende!
Tack, tack och åter tack.

Janne

Ansvarig utgivare

Din e-postadress kommer inte publiceras.