Nu tillbaka till utspelet från Anna Kinberg Batra (AKB) om att tillåta sitt parti att ta regeringsmakten med hjälp av SD. Eftersom sossarna varit oförmögna att återvinna de arbetargrupper som bytt block (och först gått till M för att sedan gå till SD) var Moderaternas utspel bara en tidsfråga. Vad utspelet visar är att M inte kommer att låta Socialdemokraterna bilda ytterligare en minoritetsregering, efter riksdagsvalet 2018, på det sätt som Moderaterna och övriga allianspartier tillät S att göra efter förra riksdagsvalet. Här krävs en tillbakablick.
Inför valet 2014 hade ett s.k. ”gentlemen’s agreement” (ett informellt avtal grundat på gemensamma intressen) växt fram mellan S och MP å ena sidan, och de fyra Allianspartierna å den andra. Det informella avtalet mellan de två traditionella politiska blocken gick ut på att de mandat som SD erhöll i riksdagsvalet skulle räknas bort. Sedan skulle de två traditionella blocken jämföra sina respektive resultat och det block som erhållit flest mandat skulle få bilda en minoritetsregering. Valet 2014 gav följande utfall när det gäller antalet mandat i riksdagen (se tabell).
S-ledd regering ingen självklarhet
Här måste vi stanna upp och understryka att det inte var självklart att Stefan Löfven och Socialdemokraterna skulle bilda regering efter riksdagsvalet 2014. När rösterna var räknade hade S, tillsammans med MP och V, ingen majoritet varken inom väljarkåren eller i antal riksdagsmandat. Jämfört med valet fyra år tidigare hade Socialdemokraterna endast ökat med 0,3 procentenheter (och alltså i praktiken stått stilla). De tre partierna S, MP och V erhöll tillsammans 43,6 procent av riksdagsrösterna vilket var exakt samma resultat som fyra år tidigare. De ”rödgröna” hade alltså stått stilla.
Däremot var tillbakagången för Alliansen markant. De tappade var femte väljare, vilket innebar att de erhöll 39,4 procent av riksdagsrösterna (fyra år tidigare hade de erhållit 49,4 procent). Men inte nog med det. Alliansens ledande parti, Moderaterna, minskade med nästan sju procentenheter i jämförelse med valet 2010. Det går att sammanfatta valet 2014 på följande sätt: Det var inte Socialdemokraterna som segrade tillsammans med MP och V, det var Alliansen som förlorade. Det fanns dock en segrare, och en mycket klar sådan, nämligen Sverigedemokraterna. SD mer än fördubblade sitt valresultat både inom valmanskåren och i antal riksdagsmandat. De erhöll hela 12,9 procent av riksdagsrösterna och 49 mandat (se tabell).
Den stora överströmningen av väljare hade skett från Moderaterna till SD. Hade SD varit ett vanligt parti hade inte budet att bilda regering gått till Stefan Löfven. Istället hade budet gått till ledaren för Alliansens största parti Moderaterna. Men SD är inget vanligt parti.
Nazi-skugga och utpressning gav borgfred
Det som skiljer Sverigedemokraterna från sina motsvarigheter i Norge, Danmark och Finland är att de har varit ett öppet nazistiskt parti. Även om SD inte är nazister idag, och inte kan kallas nazister sedan början av 00-talet, kastar nazismen en lång skugga över SD. Detta speciellt som en rad skandaler, gång på gång, påminner om nazismen i partiets förflutna. Till detta kom så agerandet i samband med att Löfven skulle lägga fram den nya regeringens första budget. SD förklarade att partiet skulle fällda regeringens budget, som skulle komma att ställas mot Alliansens budget, genom att rösta nej. Samtidigt förklarade SD att partiet skulle ”försöka fälla varje regering och budgetproposition som ger stöd för ökad invandring och som ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över migrationspolitiken”. Med 49 av riksdagens 349 mandat försökte alltså SD idka en öppen utpressning på de andra två traditionella politiska blocken i riksdagen. Detta var ett stort misstag.
Tillsammans med partiets nazistiska förflutna tvingade detta sällsynt klumpiga utpressningsförsök de två traditionella blocken att enas, inte bara om att bilda minoritetsregeringar, för att hålla SD borta från inflytande. Enigheten kom att utsträckas till att även hjälpa minoritetsregeringar som Löfvens att få igenom sin budget. Detta för att kunna regera. Denna utökning och formalisering av det tidigare inofficiella avtalet till att omfatta både regeringsbildande och framlotsande av ”minoritetsbudgetar” kom att kallas för ”decemberöverenskommelsen” (DÖ). På den presskonferens där DÖ presenterades drygt tre månader efter valet sades att denna skulle gälla ända fram till valdagen 2022. Syftet var dels att stänga SD ute från allt inflytande i riksdagen, dels att bryta SD:s våldsamma frammarsch inom väljarkåren genom signalen att partiet var utfruset, maktlöst och därmed ointressant. DÖ innebar även att det extraval som utlysts, efter att Löfvens första budget fallit, ställdes in. Politisk borgfred skulle nu råda i hela åtta år!
Moderaterna bryter borgfreden – vill ta makten 2018
Men överenskommelsen varade inte i åtta år. Formellt upplösts DÖ redan efter nio månader. Men i praktiken har överenskommelsen fortsatt att gälla genom att allianspartierna släppt fram regeringens budgetar. Det är denna anda av samförstånd och borgfred mellan de två traditionella blocken, riktad mot SD, som Moderaternas utspel nu slutligen har tagit död på. Ända från början har det funnits ett hårt motstånd mot DÖ inom M. Denna interna opposition, troligen i kombination med att SD lovat att uppföra sig, har tippat vågskålen till förmån för de som garanterat vill se en borgerlig regering efter valet 2018.
Genom att i praktiken förklara sig beredda att bilda regering, med hjälp av SD, sätter Moderaterna alla de tre politiska konstellationerna under en väldigt hård press. Klarar C och L att bilda ett eget block i riksdagen som skulle kunna bli tungan på vågen. Kommer de att bilda block tillsammans med S och MP eller krypa till korset och acceptera SD som ett ”verktyg” i strävan efter ett regeringsskifte. Vilka eftergifter är S beredda att göra för att sy ihop något med C och L? Klarar SD den nya situationen utan skandaler som denna gång skulle slå hårt även mot M?
Det är tjugo månader till nästa val. För de som ser politik som ett spel i riksdagen kommer dessa månader att erbjuda oändliga möjligheter att spekulera. Men det som nu står tydligt är att det går att manövrera bort Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson – för en tid. Men det går inte att trolla bort deras en miljon väljare. Denna tyngd kommer förr eller senare att göra sig gällande.
För de som ser politiken som en kamp om arbetare- och andra löntagare, på arbetsplatser och i bostadsområden, handlar det inte om spekulationer hit och dit. Det som krävs är en kraftsamling för att återerövra så många av SD:s väljare som möjligt till arbetarrörelsens olika partier (vi talar om hundratusentals väljare). En sådan kraftsamling brådskar.
Arbetarpartiet är öppet för samarbeten i detta syfte.