Sedan de fascistiska massrörelserna, både i Italien och Tyskland, besegrat sina inhemska arbetarpartier och fackföreningar och erövrat statsmakten ville både Mussolini och Hitler sätta sin prägel på det samhället man ansåg sig ha räddat från bolsjevikisk revolution eller inbördeskrig. Ingen av dessa politiska ledare, liksom de massrörelser lett i den politiska striden, var något lydigt redskap åt den traditionella borgerligheten i respektive land. Tvärtom kom både Hitler och Mussolini att leda dessa länder. Det var i detta skede, efter de båda rörelsernas maktövertagande, som den tyska nazismen och den italienska fascismen kom att gå mycket olika vägar. Vi ska bevisa detta genom att redovisa fem väldiga skillnader under regimernas nedgångsepok – som för evigt skrivit in sig i historien.
1. Den absoluta diktaturen och avsättbara diktatorn. Den italienska fascismen kom aldrig i närheten av att göra sig så oberoende av de gamla samhällseliterna, och den tidigare statsapparaten, som den tyska nazismen gjorde. De tyska nazisterna besatt den absoluta politiska makten i Tyskland. Och Hitler besatt den absoluta politiska makten inom den tyska staten och även inom nazistpartiet. Mussolinis fascistparti agerade hela tiden, mer eller mindre, i samklang med den traditionella borgerligheten och dess statsapparat, inte minst i form av kung Viktor Emanuel III.
Efter att ”de allierade” hade landstigit på Sicilien två veckor tidigare, och ett krig på hemmaplan stod för dörren, avsattes Mussolini i ett försök att förhindra detta. Avsättningen av diktatorn skedde genom en fredlig omröstning i ”Fascismens stora råd” den 25 juli 1943. En resolution lades fram med innebörden att en ny regeringschef skulle utses istället för Mussolini. Efter en votering som utföll med 19 röster för resolutionen, 8 emot och 1 nedlagd avsattes Mussolini för att sedan fängslas. Två dagar senare upplöste fascistpartiet sig självt. Under kortare tid än fyra månader, från juli till november 1943, hade Italiens ledare a) avsatt och fängslat Mussolini, b) slutit vapenstillestånd med de allierade, c) kapitulerat inför de allierade, d) gått med i kriget igen – fast nu på de allierades sida – mot tyskarna som man varit i koalition bara fyra månader tidigare.
Blotta tanken på att detta skulle ha kunnat hända i Tyskland, för att avsätta Hitler, är absurd. Detta trots att alla insatta – militärer, industriledare, diplomater och högt uppsatta ledare i nazistpartiet – visste att Tyskland skulle förlora kriget. Istället försatte kriget i ytterligare två år med fruktansvärda militära och civila förluster, liksom ekonomiska och fysiska skador på båda sidor. När kriget var slut låg Tyskland i ruiner. Hela Tyskland hade följt Hitler, nazisterna och den tyska staten rakt in i den totala katastrofen. Så starkt var nazismens grepp om det tyska folket och dess institutioner och så starkt var Hitlers grepp om nazistpartiet. Vid en jämförelse visade det sig att Mussolinis grepp, både om fascismen och samhället, var extremt litet jämfört med Hitlers.
Men det är inte slut med detta: Strax efter krigsslutet var den kommunistledda italienska motståndsrörelsen stark nog att ta makten i landet. Partiet fick dock order från Moskva att inte försöka. I Tyskland fanns inget annat motstånd än militärernas. Under de drygt 70 år som gått sedan slutet på Andra Världskriget kriget har det aldrig kunnat skapas något kommunistiskt parti i Tyskland som ens, en liten aning, påminner om de italienska eller franska i storlek och styrka. Så effektivt lyckades nazismen knäcka det starka kommunistpartiet efter att ha tagit makten 1933. Och så ineffektiv var fascisterna när det gällde att knäcka det italienska kommunistpartiet. Nazismen i Tyskland och fascismen i Italien representerar två helt skilda former av kontrarevolution.
2. En nation av herrefolk. Även om nationen och inte klassen var grunden, både för den italienska fascismen och den tyska nazismen, gick Hitler mycket längre än Mussolini. Medan nationen för Mussolini var ett värn mot klasskampens ideologi, var nationen mycket mer än så för Hitler. Den tyska nazismen ansåg att Tyskland var en nation med en historisk mission att, genom styrkans rätt, härska över underlägsna folk och raser. Därför hade Tyskland rätt att skaffa sig Lebensraum (livsrum) i Östra Europa och i Sovjetunionen. Bland de underlägsna raserna utgjorde judarna ett speciellt problem.
Dessa Hitlers rasteorier hånades öppet av Mussolini. Medan koncentrations- och dödsläger byggdes i Tyskland gick 10 000 av Italiens totalt 40 000 judar med i det italienska fascistpartiet. I Italien blev till och med en av de judiska fascisterna minister i Mussolinis regering! Den italienske fascistledaren ansåg att judarna var en del av Italiens historia, sedan romarnas tid, och borde få leva ostörda. Vissa historiker hävdar att Mussolini gav efter för Hitlers antisemitism, av taktiska skäl, på grund av det samarbete som krigen nödvändiggjorde mellan de båda staterna. Blotta tanken på att 25 procent av judarna i Tyskland skulle ha beviljats medlemskap i nazistpartiet är fullständigt absurd och otänkbar. Det tål att tänkas på vilken post i Hitlers regering som en jude skulle ansöka om att få. Kanske hälsominister? Återigen: det finns ingen som helst likhet mellan Hitlers Tyskland, när nazisterna väl tagit över statsmakten, och Mussolinis Italien.
3. Den industriella och militära kapaciteten. Medan Tyskland var Europas ojämförligt starkaste makt, både industriellt och militärt, var Italien ett mycket svagt land i jämförelse med exempelvis Storbritannien och Frankrike. Tyskland var däremot mycket starkare än dessa två länder. Det tog de tyska arméerna, med hjälp av den nya typen av krigföring kallad ”blixtkrig”, mindre än en vecka att avgöra slaget på västfronten – mot Frankrike och Storbritannien – på våren 1940. I jämförelse med Tyskland var Italien både industriellt och militärt mycket svagt. Denna svaghet satte påtagliga begränsningar för den italienska utrikespolitikens möjligheter.
Istället för militära framgångar användes istället överdådiga titlar. Exempel: Efter att Italien hade besegrat Abessinien (nuvarande Etiopien) utropades det ”nyromerska imperiet” med Mussolini som ”imperiets grundläggare” och med Kung Viktor Emanuel III som ”kejsare”! Mycket väsen för lite hår. Men efter sina nästan fantastiska militära framgångar blev den nazistiska aptiten på ”Lebensraum” omättlig. Hitlers omdömesförmåga försvagades i motsvarande grad. Han kastade in Tyskland i krig med tre världsimperier samtidigt, och kunde omöjligen besegra Sovjetunionen, USA och Storbritannien tillsammans. Detta måste ofrånkomligen sluta med en katastrof för Tyskland och dess befolkning. Men inte förrän nazisterna hade hunnit lägga Tyskland självt i ruiner tillsammans med stora delar av främst Sovjetunionen och Europa.
4. Den slutgiltiga lösningen. Det kommer alltid att diskuteras vilka politiska misstag, och vilka politiska grymheter, som tagit livet av flest människor. Ofta nämns Stalins ”tvångskollektiviseringar” på 1930-talet eller Maos ”det stora språnget” på 1950-talet. Japans krig mot Kina under 1930-talet är ett annat alternativ. Eller Nazi-Tysklands invasion av Sovjet 1941. Men det har aldrig tidigare, eller senare, ägt rum något så skrämmande som Förintelsen. Europas industriellt starkaste nation använde större delen av Europas transportsystem, och kombinerade detta med moderna industriella metoder, för att på ett systematiskt sätt (som påminner om det löpande bandet) försöka utplåna hela folkslag – judarna och romerna. Och dessutom – i samband med detta obeskrivliga folkmord – försökte de även att tillvara de dödas kroppar som produkter i denna dödsindustri (exempelvis genom försök att använda hår till kläder). Judar och romer, samt slaver från en rad länder, användes också i olika ”vetenskapliga” experiment där de behandlades värre än försöksdjur i ett laboratorium.
Återigen: vi hävdar att detta mördande, med industriella metoder, där offrens hår och även tänder tillvaratogs, är världshistoriens mest skrämmande brott. Här fanns ingen nyckfullhet; här begicks inga misstag; här mördade man i högsta hastighet för att hinna utplåna ett helt folkslag innan kriget tog slut.
5. Föraktet för den egna nationen och befolkningen. När det stod klart att Tysklands öde var beseglat under 1943 – efter slagen vid Stalingrad och Kursk, i Nordafrika och på Sicilien – kunde Hitler och stats-nazistiska apparaten ha försökt åstadkomma ett vapenstillestånd eller kapitulation på det sätt Italien gjorde. Men Nazi-Tyskland gjorde det motsatta. Goebbels fick tiotusentals tyskar att vråla ”Jaaa!!” (i Sportpalast i Berlin 18 februari 1943 – och miljoner hemma vid radion) på sin fråga: ”vill ni ha det totala kriget”. Frågan syftade inte på om Tyskland skulle bomba Moskva eller London. Detta klarade inte Luftwaffe vid denna tid. Det Goebbels bad den tyska befolkningen om var ett mandat att få driva kriget vidare, även till priset av att de tyska städerna och fabrikerna, sjukhusen och civilbefolkningen, skulle förvandlas till grus fullt med döda kroppar från vuxna och barn. Och det var just så som kriget slutade för Tyskland i maj 1945 – över två år senare. Dessa två år innebar en våldsam ödeläggelse, inte bara av halva Europa och Sovjetunionen, utan under dessa dryga två år var det den tyska civilbefolkningen som led mest bland de krigförande länderna. Hitler själv och nazistpartiet, som alltid talat om deras kärlek till och omsorg för, det tyska folket var berett att ödelägga Tyskland.
Hitler gav slutligen order om att alla fabriker, elverk, avlopp, sjukhus, jordbruk, broar, vägar, järnvägar, jordbruksanläggningar och livsmedelsindustrin – allt som hade med överlevnad att göra – skulle gå under tillsammans med honom själv. Dessa order gick ut till nazistpartiets alla 43 distriktsledare (Gauleiters) över hela Tyskland. Om ordern hade verkställts skulle den ha inneburit en värre förstörelse av Tyskland än alla de bombningar landet utsatts för under hela det dittillsvarande Andra Världskrigets sex år (1939-45). Som tur var verkställdes inte ordern – utom i några undantagsfall. Det var rustningsministern, överbefälhavaren på östfronten samt ett antal andra som ringde runt och stoppade detta vansinne. I slutänden visade denna stats-nazistiska apparat inte hysa ens den mest elementära känsla för Tyskland och dess befolkning. Attityden hos de högsta naziledarna var att folket hade svikit dem och lika gärna kunde dö.
Saknar motstycke i historien
Dessa fem faktorer gör det omöjligt att påstå att nazismen i Tyskland var av samma art som fascismen i Italien. Efter maktövertagandet i januari 1933 måste den tyska nazismen behandlas som något helt eget i historien. Om den italienska fascismen skulle liknas vid en liten djävul måste den tyska nazismen liknas vid hela helvetet – som lyckats ta makten över Europas överlägset starkaste stat. Nazismens agerande i Tyskland och i andra länder, som anstiftare av krig och som ansvarig för Förintelsen, gör att denna politiska strömning saknar motstycke i historien vad gäller barbari.