Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Med grundlagarna som måttstock, del III av III

Ingress
Jag avslutade det andra av de tre blogginläggen i serien ”med grundlagarna som måttstock” på följande sätt:
”Sverige har inte endast en för svag grundlag. Den svenska grundlagen bygger på tanken att det politiska inflytandet ska utövas av partier. Mot detta borde det alltså ställas en möjlighet att medborgarna också ska kunna agera politiskt som individer – utanför det nuvarande partisystemet – beväpnade med kunskapen om den svenska konstitutionen (grundlagarna). Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en mycket djupare översyn, och förändring, av grundlagarna än att regeringsbildaren måste kunna få sin budget antagen av riksdagen.

Det måste, exempelvis, ske öppna och demokratiska val av viktiga myndighetschefer inom statsmaskineriet. Varför då? Det räcker med ett enda namn som speglar det förfall som pågått inom statsmaskineriet – parallellt med det politiska förfallet. Detta namn är Dan Eliasson, socialdemokrat.
Här har Sverige en hel del att lära av USA. Tro´t den som vill”.

Del 1.
Dan Eliasson är en vandrande kris med partibok. Eliasson har, vilket bara det är fullständigt osannolikt, under en period på lite drygt 30 år (1989 – 2021) innehaft följande positioner i det svenska statsmaskineriet.

Håll i er nu:

* Rättssakkunnig, Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA),
* Kansliråd, vid Utrikesdepartementet,
* Politiskt sakkunnig, vid Justitiedepartementet, då Laila Freivalds (S) var justitieminister,
* Ambassadör (?) och internationell chefsförhandlare, vid Justitiedepartementet,
* Statssekreterare, vid Justitiedepartementet, då Thomas Bodström (S) var justitieminister ,
* Tillförordnad biträdande chef, vid Säkerhetspolisen (SÄPO), under Reinfeldt / Alliansen,
* Generaldirektör, vid Migrationsverket, under Reinfeldt / Alliansen,
* Generaldirektör, vid Försäkringskassan, under Reinfeldt / Alliansen,
* Rikspolischef, efter regeringsskiftet,
* Generaldirektör, vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB),
* Generaldirektör, vid Regeringskansliet (med uppgift att se över Sveriges krislagstiftning). Ironin består i att Eliasson själv är en kris.

Del 1.2.
Kommentarer: Som alla kan se har Dan Eliasson haft minst elva olika – höga eller mycket höga, inflytelserika eller mycket inflytelserika – befattningar inom det svenska statsmaskineriet under perioden 1989 – 2021. Han har under lång tid varit en av Sveriges högst avlönade myndighetschefer (160 000 kr / mån). När Eliasson klättrat så högt att han, med god marginal, passerat sin inkompetensnivå skyddades han länge av sin socialdemokratiska partitillhörighet. Detta oavsett vad han ställde till med. Ironiskt nog blev det under Stefan Löfvéns tid som statsminister som Dan Eliasson dels nådde toppen karriärmässigt, dels som obalansen mellan hans höga position och brist på kunnande, blev alltför stor. Karriären var över då han blev utsedd till Rikspolischef. En position som låg väldigt långt över vad Eliasson klarade av. Sedan dess har han varit ett problem. Idag, efter att även ha misslyckats på MSB, sitter han ”inburad” i Regeringskansliet. Hans lön är 160 000 kr / mån. Denna får han för att han ska hålla käften.

a. Eliasson började alltså sin karriär under den S-regering som satt fram till valet 1991,
b. Karriären fortsatte, utan politiska bekymmer, under Bildt-regeringen som valdes 1991,
c. Eliasson klättrade sedan glatt vidare efter att S återtagit regeringsmakten 1994,
d. Han hade heller inga politiska bekymmer under Reinfeldt: Men bristen på duglighet var uppenbar under tiden vid ”kassan”,
e. Slutligen lyftes Eliasson upp, alldeles för högt, under Löfvén. Han blev rikspolischef, föll (naturligtvis) och ”slog ihjäl” sin karriär.
f. S försökte dölja fallet genom att utse Eliasson till chef för MSB. Där gjorde karln det enda misstag som han inte fick göra. Resa !

Del 2.
Sverige har en odemokratisk maktstruktur där offentliga tjänstemän fattar politiska beslut. Detta utan att behöva stå till svars inför väljarna. I Sverige utgår vi ifrån att de offentliga tjänstemännen ska agera politiskt neutralt och tjäna medborgarna. Men så är icke fallet. Många av de mest inflytelserika tjänstemännen är varken politiskt neutrala eller medborgarnas tjänare. Delar av dessa, icke valda, makthavare har blivit till en egen och självmedveten politisk kraft. Utan att vara valda. Ibland fungerar dessa i samarbete med de valda politikerna. Ibland agerar denna kraft – bestående av inflytelserika, politiserade, offentliga tjänstemän – vid sidan om och delvis oberoende av de valda politikerna.

Det är många makthavare det handlar om.

Del 2:1
Till dessa hör stora delar av Regeringskansliet. Det handlar inte endast om de cirka 200 personer som är öppet partipolitiskt tillsatta (enligt Regeringskansliets hemsida). Regeringskansliet består även av ytterligare cirka 4500 – 5000 personer. Jag låter en kort men sann berättelse understryka både den makt som dessa tjänstemän vid Regeringskansliet har – om bara en mindre del av dessa går samman. Och hur svårt det verkar vara att avsätta dessa. Här kommer historien:

Efter valet 2018 undertecknades ett upprop av de ”opolitiska” tjänstemännen i Regeringskansliet. Uppropet undertecknades av 261 personer. Flera av dessa var höga chefer och befattningshavare vid Utrikesdepartementet (UD). Uppropet var ställt till Regeringskansliets dåvarande förvaltningschef.
Undertecknarna ville exempelvis ha svar på frågor som ifall arbetsgivaren kunde ”garantera” att nästa regering och regeringsunderlag (SD) inte skulle ”urholka Regeringskansliets värdegrund?”
Undertecknarna av uppropet ville även veta vad som händer med ”lojalitetsplikten gentemot regeringen och arbetsgivaren” om den hamnar ”i konflikt med regeringsformens bestämmelser om människors lika värde” (SvD 2018-09-26).

Frågeställningarna utgick alltså ifrån möjligheten av en ”konflikt” mellan en ny regering och ”regeringsreformens bestämmelser om människors lika värde”. Ska uppropet tas på allvar innebar detta att undertecknarna frågade om de var skyldiga att arbeta för en ny regering i vilken även SD ingick. Detta var en uppenbar, och oacceptabel, provokation riktad mot de traditionella borgerliga partierna. Syftet var uppenbart. Undertecknarna av uppropet försökte uppenbarligen avskräcka de traditionella borgerliga partierna från att bilda en regering tillsammans med SD. Initiativtagarna till uppropet, som var anställda vid UD, försökte alltså påverka regeringsbildningen! Deras chef vid denna tidpunkt var utrikesminister Margot Wallström (S).

Såvitt jag vet blev det inga påföljder för undertecknarna. Nästa gång kan därför en annan grupp av Regeringskansliets personal ställa samma fråga med anledning av att Vänsterpartiet, säkerligen, kommer att utgöra en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag. Uppropet 2018 visar hur politiskt de ”opolitiska” tjänstemännen vid Regeringskansliet anser sig kunna agera. 

Del 3.
Ett annat skikt bland de offentliga tjänstemännen utgörs av de cirka 220 myndighetscheferna. Även dessa förutsätts agera opolitiskt Dessa chefer står ofta i spetsen för stora, och för Sverige centrala, organisationer. Som exempelvis Polismyndigheten och SÄPO. Detta var som bekant två av de många och viktiga myndigheter som Dan Eliasson avverkade (eller som avverka Eliasson) under sin karriär. När det gäller dessa tjänstemän vill jag betona följande:

* Detta skikt av makthavare behöver aldrig ställa upp i val,
* Detta skikt av makthavare riskerar inte att bli avsatta efter ett valnederlag,
*
Detta skikt av makthavare arbetar sig uppåt oavsett regering.

Personer som Dan Eliasson sätter fingret på det demokratiska problem som uppstår då icke valda tjänstemän utrustas med en så stor makt.

Del 4.
Marinofficerarnas uppror mot Olof Palmes regering. Det mest odemokratiska agerandet från höga tjänstemäns sida, som ägt rum i modern tid i Sverige, utspelade sig under den första halvan av 1980-talet. Detta var alltså under de stora u-båtsjakternas epok i svensk historia. I november 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Detta ställde frågan med den makt som höga tjänstemän faktiskt har trots att de inte är valda.

I en demokrati är det nämligen den folkvalda regeringen som talar om ifall den har förtroende för krigsmaktens olika vapenslag. Eller inte. Det är endast i diktaturer som olika vapenslag, exempelvis marinen, talar om ifall de har förtroende för de folkvalda politikerna. Eller inte.

Hade något liknande skett, exempelvis i Frankrike eller USA, skulle regeringarna, under presidenternas ledning, omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officeren ha ställts inför rätta för högförräderi. Hans namn var Hans von Hofsten. Jag anser att den svenska regeringen svek grundlagarna och medborgarna som inte omedelbart avskedade dessa marinofficerare. Man får tycka vad man vill om Socialdemokraterna, Olof Palme och u-båtsjakterna. Men här utmanade ett gäng officerare demokratin. Hur öppet som helst. Det enda sättet som regeringen kunde ha agerat på var att avskeda samtliga. och dessutom ställt Hans von Hofsten inför rätta. Tyvärr vek sig den folkliga makten, alltså regeringen under Olof Palme, för tjänstemännen / officerarna. Detta var ett svek mot grundlagarna. Hela affären var en skandal utan motstycke i modern svensk historia.

Dessa höga tjänstemän – chefer inom Regeringskansli, myndighetschefer för polismakten och höga officerare inom olika vapenslag – utgör tillsammans en närmast oavsättbar struktur. Denna struktur ska vara opolitisk. Men som jag har visat är den allt annat än opolitisk. Dessa ”opolitiska” tjänstemän drar sig inte för att försöka påverka en regeringsbildning genom provocerande upprop. Eller genom en direkt utmaning av en demokratiskt vald regering på det sätt som marinofficerarna gjorde.Utan påföljd!

Eller låt oss vända på det hela: en uppenbart inkompetent person som Dan Eliasson utses till rikspolischef, och sedan till chef för MSB, två för staten Sverige ytterst viktiga positioner. Detta enbart på grund av att han tillhör rätt politiskt parti. Alla tre exemplen är oacceptabla.

4.1.
Detta ”myndighetsetablissemang” måste avvecklas. Dessa höga befattningshavare, som utan att vara valda, besitter en sådan väldig politisk makt utgör ett otidsenligt och odemokratiskt inslag i samhällskroppen.

De utgör ett (så gott som) oavsättbart ”myndighetsetablissemang”.

Dessa höga befattningshavare behöver, som sagt, varken ställa upp i val eller avgå tillsammans med den (eller de) regeringar som har utsett dem. Det inflytande som dessa, i realiteten mycket politiska, befattningshavare har är i flera avseende större än de valda politiska befattningshavarnas. En sak ska dock understrykas. Vissa valda politiker ingår i detta ”myndighetsetablissemang”. De bidrar bland annat genom att utnämna ”rätt” personer till rätt befattningar. Och genom att göra sig till tolk för de – på papperet opolitiska – icke valda makthavarnas åsikter. Dessa olika skikt av höga, icke valda, makthavare (befattningshavare) har skaffat sig ett sorts ”monopol” när det gäller hur myndighets-Sverige ska agera. Eller inte agera. Det handlar inte om ett parti-politiskt ”monopol”. Det handlar om ett sorts monopol som är djupare, bredare och mer varaktigt än vad dagens politiska partier skulle kunna skapa. De politiska partierna, och deras företrädare, måste ju regelbundet stå tills vars inför väljarna. Vissa av dem arbetar hårt och hoppas nervöst på att bli omvalda. Förhoppningsvis skapar detta en viss ödmjukhet hos vissa av politikerna. Däremot inte hos de utnämnda och i praktiken (ofta) oavsättbara höga myndighetscheferna.

Del 4.2.
Bestående maktstrukturer. Men de höga makthavarna (befattningshavarna) inom Regeringskansliet, myndighetschefer (som rikspolischefer) samt marinofficerare bildar en bestående struktur. Även om enskilda individer inom denna struktur byts ut, då och då, har de gamlas åsikter en förunderlig förmåga att föras vidare av deras efterträdare. Speciellt inom marinen

Det är inom den ram som jag vill kalla för ”myndighetsetablissemang” som handlingsmonopolet har vuxit fram. Detta ”monopol” när det gäller hur Sveriges myndigheter ska agera i en rad frågor (inte alla) är ett resultat av den makt som denna bestående struktur har lyckats tillförskansat sig. Inte endast i Sverige utan även i många andra länder. Det enda parti som kunde utmana det jag kallar för ”myndighetsetablissemanget” var Socialdemokraterna under sitt unikt långa maktinnehav. Och sin unikt starka ställning hos medborgarna / väljarna. Men denna tid verkar vara över. Därför sitter dessa – icke valda – maktstrukturer säkrare idag än på länge. Vi som tror på ett demokratiskt samhälle ser naturligtvis dessa icke valda maktstrukturer som våra motståndare.

Felet ligger, bland annat, i den sällsynt naiva uppfattningen att den statliga förvaltningen skulle vara opolitisk.

Vissa tror att allt som behöver göras efter ett regeringsskifte är att byta ut ett antal av de 349 ledamöterna i riksdagen, skifta regering och byta ut åtminstone en del av de 200 personerna i Regeringskansliet som utses direkt av partierna). Men så är det, definitivt, inte. Låt mig därför upprepa vad jag just har sagt.

Felet ligger i tron på att den statliga förvaltningen skulle vara opolitisk.

Del 5.
Myndighetschefer som Dan Eliasson, anställda vid Regeringskansliet och officerare vid exempelvis marinen, är inte några neutrala tjänare åt  politikerna. Eller åt de väljare som har valt dessa politiker. Detta ”myndighetsetablissemang” har ett självmedvetande. Inte som ett enda stort kollektiv. Men som en rad halvstora kollektiv. De har exempelvis, självklart, egna kontakter både med media och med näringslivet. Detta myndighetsetablissemang stannar kvar vid varje regeringsskifte. Och ju svagare regeringar desto starkare står denna struktur av politiserade, icke valda, myndighetschefer och andra tjänstemän i förhållande till de valda makthavarna.
*Precis som Dan Eliasson kan de göra karriär under varje regering (oavsett politisk färg)
*De tar sig rätten att provocerar partier – kom ihåg historien om de 261 anställda på Regeringskansliet,
*De direkt utmanar en regering – glöm aldrig ”officersupproret” i marinen 1985

Detta myndighetsetablissemang utgör en fara för demokratin. Därför måste myndighetsetablissemanget demokratiseras. Men detta kräver i sin tur, bland annat, förändringar av grundlagarna.

Del 5.1.
Det är här som Sverige kan lära av USA. Först måste vi medborgare sluta låtsas som om myndighetschefer eller de 4500 – 5000 anställda på Regeringskansliet verkligen skulle vara opolitiska. Detsamma gäller för exempelvis marinofficerare – idag med allt fastare NATO-anknytning.

I USA byts inte endast politikerna ut.

Där byts även stora delar av förvaltningarna ut efter varje presidentval. De låtsas inte, likt oss i Sverige, att landet har en opolitisk förvaltning. I USA erkänner lagstiftarna att stora delar av förvaltningarna agerar politiskt. Medborgarna ska därför få chansen att byta ut höga chefer, regelbundet, genom att dessa tvingas ställa upp i val. Och omval. Det gäller exempelvis för polischefer och statsåklagare. Det gäller för en stor del av det amerikanska statsmaskineriet. Vilket är utmärkt.

I Sverige bör vi tänka igenom hur många av de uppåt 5000 tjänstemännen/kvinnorna i Regeringskansliet som bör anses vara politiska och som därför bör ställa upp i val. Och till omval. Det räcker naturligtvis inte med totalt 200 utses av politiska partier. Det kanske krävs att uppåt 1000 personer som arbetar på Regeringskansliet ska anses vara politiska och ställa upp i val.

När det sedan gäller myndighetscheferna krävs det en noggrann genomgång av vilka chefer som verkligen redan fyller, och som kan komma att fylla, en politisk roll. Men blotta tanken på att fortsätta med dagens system – där ingen av de uppåt 200 myndighetscheferna anses vara politisk – är samtidigt skrämmande och skrattretande. När det gäller personer – sådana som rikspolischefen, riksåklagaren, SÄPO-chefen och andra myndigheter – måste vi också titta på vilka av dessa som borde ställa upp i val och omval.

5.2.
Någon kanske tror att detta skulle leda till oreda. För er som befarar detta vill jag svara på följande sätt:

a) det råder redan oreda i Sverige: kom ihåg Dan Eliasson och inse att han är inte ensam.
b) de som vill utmana exempelvis dagens rikspolischef, om denna position, måste naturligtvis själv besitta tillräckligt med yrkeskunskaper för att han/hon även skulle ha kunnat vara aktuella vid en tjänstetillsättning med dagens system (alltså då rikspolischefen, riksåklagaren, SÄPO-chefen och de flesta andra myndighetschefer utses av regeringen).

Men i Sverige är det inte alls så att den mest polisiärt meriterade idag måste få tjänsten som rikspolischef. Tänk på hur många poster som Dan Eliasson hann avverka. Detta berodde på systemet med att en sittande regering kan utnämna ”sitt” folk till viktiga positioner. Och det gör alla regeringar som får en chans. Det system som jag förespråkar innebär att vi erkänner det uppenbara: statsförvaltningen är politisk och cheferna inom denna ska därför öppet och ärligt ställa upp i val.

Avslutning
De verkliga hoten ligger i metoden med utnämningar. Denna bygger på två sällsynt (efterblivna typ 1600-talet?) föreställningar:
a) Den första går ut på att statsförvaltningen skulle vara opolitisk. Låt oss ta posten som polischef. Systemet med utnämningar gör att det inte alls behöver vara den bäste, med de bästa polisiära kunskaperna, som får posten. Om så sker måste detta bero på ren bonntur. Istället är det ofta (oftast) så att den som har de bästa politiska kontakterna får en position som polischef. Eller Överbefälhavare för Försvarsmakten.

b) Det andra bygger på att  ”myndighetsetablissemanget” inte skulle utgöra ett hot mot demokratin. Låt mig repetera utnämningarna av Dan Eliasson till en hög befattning på SÄPO, till rikspolischef, eller uppropet från de 261 anställda på Regeringskansliet samt det värsta sedan slutet på andra världskriget: ”officersupproret” inom marinen.

Men båda är ett resultat av Sveriges tradition med utnämningar. Och båda dessa problem skulle, till stor del, avhjälpas genom att olika kandidater till de politiska posterna inom (främst) statsförvaltningen fick ställa upp i val mot varandra. Detta skulle innebära att polischefer – vars ledning av organisationen resulterat i mer av brutalitet än i uppklarade brott – skulle tvingas förklara detta inför väljarna. I debatter med ett antal utmanare. Dessutom skulle exempelvis en statsåklagare tvingas ställa upp till omval. Val och omval skulle, mer effektivt än något annat, motverka att det odemokratiska ”myndighetsetablissemanget” består. Genom val, och omval, skulle vi slippa makthavare som alltid bestämmer – men som aldrig måste stå till svars!

Ett system med val, och omval, skulle innebära en enorm demokratisk vinst.

c) Systemet med val och omval skulle också kunna kompletteras med en cirkulation av arbetsuppgifter. Detta skulle, till att börja med, kunna testas i kommuner. En person som är en utmärkt chef för äldreomsorgen skulle kunna ”cirkulera” och arbeta som chef inom exempelvis ”individ- och familjeomsorgerna. En chef inom tekniska verksamheter skulle kunna ”cirkulera” och arbeta som chef inom miljö- och hälsoskydd. Det som förloras i kunskap skulle (eventuellt) vinnas i förståelse av andra (motsatta) perspektiv.

d) En president i USA får inte väljas mer än två gånger. När det gäller viktiga positioner inom statsförvaltningen, exempelvis som rikspolischef, eller som riksåklagare, kan det finnas anledning anledning att fundera över hur länge samma person ska inneha denna position. En duktiga chefer skulle, efter två-tre perioder, kunna ställa upp i val som chef för andra verksamheter. Det finns ett egenvärde i att ackumulera kunskaper. Men det finns även en risk att avtrubbas när det gäller insatser av våld. På chefsnivå.

Det kan vara lätt att avfärda USA. Men detta lands insikter om att förvaltningarna – på statlig (federal), regionala och kommunala nivåer – inte är neutrala är ovärderliga. Därför måste innehavarna av de viktigaste positionerna både tvingas ställa upp i val, och omval, så att  andra kan utmana.Det svenska politiska systemet befinner sig i förfall. Det handlar inte endast om partierna. Tänk på alla skandalerna som varit på förvaltningsnivå och som började med Transportstyrelsen. Det krävs en ny insikt i Sverige: bland det farligaste som finns är makthavare som aldrig behöver ställa upp i val. Och som aldrig måste stå till svars. Inför väljarna.

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

Med grundlagarna som måttstock, del II av III

Ingress
Jag anser att grundlagarna borde spela en långt större roll i Sverige. Inte endast i det politiska livet utan även i samhället i stort. Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan följande tre faktorer:
a) grundlagarnas undanskymda roll,
b) bristen på statsmannaskap,
c) förfallet för det politiska systemet i Sverige.

Repetition: ett
De som följer min blogg vet att jag förespråkar ett nyval NU. Jag anser att Stefan Löfven – i spetsen för S+MP – tar en oacceptabel risk då de chansar på att få en budget antagen av riksdagen i december med stöd av Centern och Vänsterpartiet. Om denna chansning misslyckas har Stefan Löfvén sagt att han kommer att avgå. Detta kommer att leda till en ny regeringskris strax före jul – med risk för ett extraval då istället !
Förutsättningarna är ju dessa: För att regeringens budget ska antas av riksdagen måste alltså S+MP få stöd både av Drottning Annie och hennes parti (C) samt av Vänsterpartiet. Men V ska inte få påverka innehållet i budgeten. Det har Drottning Annie gjort klart för svenska folket genom att låtsas tala till Stefan Löfvén.

Men Vänsterpartiet säger samtidigt att de aldrig mer kommer att rösta på en budget som de inte har fått vara med om att utforma. Stefan Löfvén samt S+MP chansar alltså på att någon kommer att backa: antingen Drottningen och hennes parti (C), eller Vänsterpartiet. Och det är denna chansning som, i mina ögon, är oacceptabelt ansvarslös. En statsminister som besatt några statsmannaegenskaper skulle utlysa extraval och sedan avgå. Men det gör alltså inte Stefan Löfvén. Krisen handlar om regeringsmaktens förfall och ett sjunkande förtroende för hela det politiska systemet i Sverige.

Repetition: två
Jag anser också att ingen statsminister ska kunna tillträda som inte har stöd för sin budget i riksdagen. Och att en statsminister som har detta stöd, men sedan förlorar stödet, ska tvingas avgå. De som följer min blogg vet att jag anser att regeringsformen (en av de fyra grundlagarna) måste ändras för att detta krav ska bli tvingande. Idag är det frivilligt för en statsminister att avgå om denne saknar stöd för sin budget i riksdagen och sker endast om den sittande, eller tilltänkte, statsministern besitter någon sorts statsmannamässighet. För vem vill regera på ett annat partis budget. Men statsmannaskap besitter uppenbarligen varken Stefan Löfvén eller Ulf Kristersson. Moderaterna fällde ju Löfvén utan att själva kunna vare sig bilda regering eller få igenom en budget utformad tillsammans med KD, SD och L.

Jag anser alltså att grundlagarnas undanskymda roll, något som alla riksdagspartier tillsammans har ansvar för, har bidragit till förfallet för regeringsmakten och till ett minskat förtroendet för hela det politiska systemet. Jag anser att grundlagarnas undanskymda roll har bidragit till bristen på statsmannaskap. Detta genom att partier som KD, SD och M lägger misstroendevotum av partipolitiska skäl. Samt att Löfven hänger fast vid posten som statsminister, istället för att utlysa extraval, av partipolitiska skäl.

Del tre
Med kunskap om grundlagarna och dess möjligheter skulle medborgarna, i sin egenskap av individer, kunna påverka samhället vid sidan av dagens partipolitiska system. Denna möjlighet är nödvändig med tanke på hur ansvarslöst dagens riksdagspartier agerar.

Om jag hade pengarna skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle satsa på att försöka värva ett antal medborgare på en lista inför riksdagsvalet nästa år. Denna lista av namn skulle jag sedan sätta upp på en valsedel. Personerna skulle vara helt fria att driva sina hjärtefrågor i riksdagen. Detta tillsammans med de partier som de skulle kunna få med sig eller enas med (olika partier i olika frågor). Jag skulle alltså inte satsa på att skapa ett parti till riksdagsvalet nästa år. Jag skulle använda den möjlighet som grundlagarna ger medborgarna att ställde upp i valet till riksdagen – i sin egenskap av individer. Alla som röstade på denna valsedel skulle, redan före valet, veta att hela valsedeln bestod just av individer. Individer med frihet att driva sina hjärtefrågor.

Varför? Därför att dagens riksdagspartier behöver utmanas. Och utmaningen måste komma av medborgare som agerar just som individer. Individer drivna av olika, men starka, övertygelser!

Del fyra
Den förste på listan är redan med i ett parti. I Göteborg.
*Men jag skulle göra ett försök med vad som inom affärslivet kallas för ett ”hostile takeover”. Det handlar om Sveriges ende integrationspolis: Ulf Boström. En förkämpe för en socialt hållbar polisiär verksamhet i form av kvarterspoliser.
*Sedan skulle jag rikta blickarna mot Inga-Britt Ahlenius (en extremt väl meriterad anti-korruptionskämpe) som har fått det hedrande smeknamnet ”Ms Fearless”. Ahlenius ingick bland annat i den utredning vars rapport ledde till att en hel EU-kommission (Santer) på 20 personer tvingades att avgå. Året var 1999 och det handlade om anklagelser för korruption.
*En tredje person som jag skulle vilja ha med heter Carina Hägg. Hon satt i riksdagen för S. Hägg avslöjade bland annat det samarbete som slöts 1999 mellan Socialdemokraterna (via en sidoorganisation) samt en organisation som stod det Muslimska brödraskapet nära. Avslöjandet handlade om ett byte – röster mot platser på S-valsedlar i kommun, landsting och riksdag. Politisk ”korruption” i mina ögon.
*Jag skulle, givetvis, även sätta mitt eget namn på listan. Så här skulle det kunna se ut:
1. Ulf Boström, integrationspolis,
2. Inga-Britt Ahlenius, anti-korruptionskämpe,
3. Carina Hägg, statsmannamässig (har tyvärr inget feminint namn på denna egenskap),
4. Jan Hägglund, initiativtagare.

Dessa personer har alltså alla sina hjärtefrågor. Och alla skulle kunna driva dessa efter eget huvud i riksdagen. Tillsammans med vilka partier de ville. Det skulle eventuellt kunna handla om följande frågor:
a) behovet av kvarterspoliser över hela Sverige för att stoppa skjutningar och bekämpa utanförskap,
b) ett återinförande av ämbetsmannaansvaret,
c) en ny och bättre integrationspolitik,
d) försvar av LAS, sjukvård och äldreomsorg.

Del fem
STOPP. STOPP. STOPP. Tro nu inte att jag har tagit några kontakter och passar på att här och nu presentera ett nytt alternativ inför riksdagsvalet nästa år. Det har jag alltså inte gjort. (Ja, jag skulle ställa upp själv, om jag fick några sponsorer, RED Bull kanske). Men för att tala allvar. Jag använder mig av kända namn – på personer som jag ser upp till – för att åskådliggöra vilka möjligheter som faktiskt finns när det gäller att ”gå förbi” det nuvarande partipolitiska systemet i Sverige. Något jag anser borde göras i nuvarande läge.

Det har nämligen aldrig varit så svårt, för så många, att hitta tillräckligt med argument för att rösta på något av blocken som i idag. Jag menar ett block att rösta på med GLÄDJE!

Jag är inte emot partier – som princip. Jag tillhör som bekant själv ett parti. Men jag anser att dagens riksdagspartier agerar så illa att förtroendet för hela det politiska systemet, med folkstyre, riskerar att undergrävas. Jag anser också att de svenska grundlagarna inte alls spelar den roll i samhället som de borde göra. Det gäller för partiernas uppträdande i riksdagen. Det gäller även i andra sammanhang. Grundlagarna borde vara den värdegrund som både riksdagspartier, och andra organisationer, baserar sig på. Och som de eventuellt vill förbättra.

Grundlagarna är nämligen det som gäller i Sverige. Juridiskt sett. Inte de mer eller mindre hemsnickrade (och ibland mer eller mindre olagliga) s.k. värdegrunder av vilka det finns ett överflöd. Inte sällan gjorda av beskäftiga politiker och tjänstemän som inte verkar förstå vikten av att ett land har en konstitution (i Sveriges fall bestående av fyra grundlagar).

Partiernas agerande präglas, som jag påpekade i mitt förra blogginlägg, av ”men du då-debattekniken”. Därmed mäts partierna endast mot varandra – av dem själva. Men i de stora frågorna borde partierna istället mätas i förhållande till grundlagarna. Vad är andemeningen i regeringsformen om vi studerar förarbetena:
att en regering ska sitta kvar, till varje pris, även om regeringen inte har ett tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna regera med hjälp av sin egen budget?
att de partier som kan fälla en regering ska göra detta även om dessa partier vet att de varken sig kan bilda en egen regering, eller få riksdagen att godkänna sin budget?

Om det fanns någon form av statsmannamässighet skulle ett nyval ha utlysts sedan Stefan Löfvén hade fällts i juni. Detta uppfattning skulle ha haft ett väldigt mycket starkare stöd ifall grundlagarna hade varit vars mans, och var kvinnas, egendom i Sverige. Nu är det inte så. Tyvärr.

Del sex
I USA har det varit tvärt om. Där känner nästan alla medborgare till sina rättigheter och skyldigheter enligt konstitutionen. Åtminstone tidigare. Däremot är USA:s politiska system helt under isen. USA har aldrig haft partier, i svensk mening, varav vissa en gång varit verkliga folkrörelser. I USA har partierna endast existerat som ”privata” kampanjorganisationer för, ibland, upp till hela tolv kandidater. Och det från samma parti i början av primärvalen. Så var det med Republikanerna inför presidentvalet 2016! Men återigen: i USA känner de allra flesta medborgare till sin konstitution! Den är central på många sätt – även i samhällets vardagslunk.

Det finns väldigt mycket som går, och förtjänar, att kritiseras i USA. Men till dessa saker hör definitivt inte konstitutionens centrala ställning. Här har Sverige i stället något att lära av USA. Det finns idag, enligt min mening, INGET av riksdagens åtta partier som förmår agera på ett principfast sätt. Det enda principiellt riktiga som riksdagens nuvarande partier skulle kunna göra vore att enas om att utlysa ett extraval för att återge medborgarna ”bollen”. Detta skulle, med stor sannolikhet, ge riksdagen en ny sammansättning. Därmed skulle en regering kunna bildas som både har en majoritet bakom sig i riksdagen och som skulle kunna få igenom sin budget. Detta skulle ligga i linje med grundlagarnas andemening – om än inte bokstav. Men de småaktiga riksdagspartierna struntar i grundlagens andemening. Det som styr deras handlande är partipolitiska, och inte sällan direkt personliga, hänsyn.

Just därför måste grundlagarna få en central ställning i Sverige, både för medborgarna som individer, och för medborgarna som kollektiv (kanske till och med för ett och annat politiskt parti)!

Det är därför som jag vill att regeringsformen ska revideras så att en regeringsbildare måste visa att han, eller hon, kan få igenom ”sin” budget. Detta skulle tvinga partierna att ”disciplinera” sig.

Men, sannolikt kommer inte ens detta att vara tillräckligt.

Del sju
Det behövs en verkligen maktförskjutning mellan det, i förfall stadda, partiväsendet och grundlagarna (konstitutionen). Dagens partiväsende utgör ett sorts monopol. Hur dåligt de än agerar så håller de samtidigt ihop. Deras verksamhet finansieras av stora skattemedel och partierna framträder med hjälp av (skattefinansierade) public service i ryggen.

De svenska partierna har det gemensamt att de alla är skattefinansierade utskott på statsmaskineriet. I den bemärkelsen utgör dagens riksdagspartier ett sorts politiskt monopol. Riksdagspartierna utgör, tillsammans, en gigantisk ombudsmannakår. Och som alla ombudsmannakårer har även denna partipolitiska ombudsmannakår fått egna intressen. Det handlar dessutom om gemensamma intressen – oavsett vilket parti som dessa ombud (riksdagsledamöter) representerar.

Och som alla monopol borde även detta monopol utmanas och brytas upp. Det jag tidigare visade är hur medborgarna, i deras egenskap av individer, både skulle kunna utmana dagens riksdagspartier. Och samarbeta med partierna – som jag alltså inte vill avskaffa.

Del åtta
Men för att åstadkomma en reell förskjutning mellan riksdagspartiernas (ombudsmannakåren) inflytande över politiken och medborgarnas – i deras egenskap av individer – politiska inflytande, krävs en både djupare och bredare förändring av den svenska konstitutionen (eller grundlagarna). Kom ihåg: syftet ska vara att göra det lättare för medborgarna att, utan organisering i partier, skaffa sig politiskt inflytande i riksdag, regioner och kommuner (personkryssen hjälper inte). Och en sådan tanke går på tvärs med allt som vi vuxit upp med.

Medborgarna utgår ifrån – hur illa de än tycker om partierna – att det just är partierna som ska ta hand om dem. Men detta passiviserar. Det svenska partisystemet har förvandlas till en mur som i praktiken motverkar att medborgarna – som individer – agerar med hjälp av  konstitutionen. Jag skrev det i mitt förra blogginlägg och jag skriver det igen: Partierna borde, bland mycket annat, vara något som binder samman medborgaren med konstitutionen.

Det behövs ett nytt inslag i samhället som helt enkelt inte bygger på partisystemet.

Avrundning
Sverige har inte endast en för svag grundlag. Den svenska grundlagen bygger på tanken att det politiska inflytandet ska utövas av partier. Mot detta borde det alltså ställas en möjlighet att medborgarna också ska kunna agera politiskt som individer – utanför det nuvarande partisystemet – beväpnade med kunskapen om den svenska konstitutionen (grundlagarna).

Men för att detta ska kunna bli verklighet krävs en mycket djupare översyn, och förändring, av grundlagarna än att regeringsbildaren måste kunna få sin budget antagen av riksdagen. Det måste, exempelvis, ske öppna och demokratiska val av viktiga myndighetschefer inom statsmaskineriet.

Varför då?
Det räcker med ett enda namn som speglar det förfall som pågått inom statsmaskineriet parallellt med det politiska förfallet.
Detta namn är Dan Eliasson, socialdemokrat.

Här har Sverige en hel del att lära av USA. Tro´t den som vill.
________________________

Fortsättning följer på fredag
Det blev en del III

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Med grundlagarna som måttstock, del I av II

Ingress
Jag kommer att arbeta för att Sveriges konstitution – de fyra grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena – ska bli centrala i det svenska samhället. Även i det politiska livet. Detta bland annat för att motverka dagens förfall av partiväsendet. Detta blir ett arbete på längre sikt. Men just därför måste det börja idag.

På kort sikt vet alla som läser denna blogg att jag förespråkar ett extraval – som skulle ge medborgarna en chans att åstadkomma en ny sammansättning av riksdagen. Vilken förändring som detta skulle ha på den politisk inriktningen i Sverige beror naturligtvis på utgången av extravalet. Men sannolikheten för att det blir en ny regeringskris i Sverige, strax före jul, skulle definitivt minska med ett extraval. Och det vore en seger för demokratin.

Men tillbaka till grundlagarna. De politiska partierna har både glömt och gömt  dessa. Det finns idag inget parti som berömmer sig för att det baserar sin politik på grundlagarna. Eller som påpekar eventuella brister i grundlagarna. Det finns nästan ingen annan organisation som gör det heller. Detta är oroande. För det som står i grundlagarna är vad som gäller i Sverige. Juridiskt. Dessa är menade att stå över den, alltför ofta, småaktig partipolitiken. Speciellt i lägen då det är kris. Men även i ”vardagslunken”.

Del ett
Grundlagen, och dess andemening i form av förarbetena, borde utgöra den måttstock mot vilken ALLA borde mätas. Partier, politiker, religiösa organisationer och andra. Alla. Partier, religiösa och andra organisationer ska inte tillåtas mäta sig med (eller emot) varandra genom en ändlös ”men du då-teknik” (what-about-ism). Ett parti eller en religion kan alltid kontra, då det gäller egna fel idag, och relativisera dessa genom att använda sig av en motståndare påstådda misstag i andra sammanhang.

Låt mig exemplifiera hur det kan låta där denna teknik (what-about-ism) används i en debatt som var tänkt att handla om hur en bättre integrationspolitik skulle kunna skapas.
A: – Ni kan inte skapa en bättre integrationspolitik, ni samarbetar ju numera med SD som inte vill ha integrering utan assimilering!
B: – Ja, men ni då, som samarbetar med V – ett parti som tidigare hette Vänsterpartiet kommunisterna,
A: – Men SD var tidigare ett nazistiskt parti.
B: – Men Vpk stödde sig tidigare på Sovjet och Östblocket,

Och där var debatten som var tänkt att handla om att skapa en både bättre, och brett förankrad, integrationspolitik körd. Det är tyvärr inte svårt att provocera en debattmotståndare till att också falla in i ”men du då-mentaliteten”. Det krävs en hel del erfarenhet för att klara av att säga följande: ”Nu använder du dig av what about ism-tekniken  i syfte att byta ämne (vilket jag vill uppmärksamma åhörarna) men själv kommer jag inte att delta i pajkastningen utan fortsätta att diskutera hur vi ska kunna förbättra integrationspolitiken – som är en absolut ödesfråga i Sverige”.

Detta kräver ett element av statsmannamässighet (eller vanlig anständighet) för att motstå frestelsen att ”ge igen”. Jag brukar oftast komma förberedd till debatter med två målsättningar, dels att beskriva det jag anser vara misstag och mygel, dels att presentera ett alternativ. Jag har inget emot hårda debatter – bara de håller sig till saken. Jag har ofta mötts av den farsot som ”men du då-tekniken” utgör. Det som krävs är en pånyttfödelse av statsmannamässigheten. Och enligt min uppfattning finns en stark koppling mellan denna och ställningen för grundlagarna.

Del två
Dagens politiker saknar alltså förmåga att uppträda som statsmän (eller kvinnor). Detta enligt min uppfattning. Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Olof Palme. Det finns många myter om honom. Vissa idealiserar Palme. Andra demoniserar honom. Men en sak är absolut säker: Palme skulle aldrig ha bildat en regering och ”styrt” Sverige på en budget som hade utarbetats av M och KD. Detta skiljer honom – och hela den generationen av politiker från alla riksdagens partier – från dagens generation av politiker. Jag anser exempelvis att Stefan Löfvén helt saknar statsmannamässighet. Han vägrar utlysa nyval. Därmed sätter Löfven det han tror vara det bästa för S före väljarnas respekt för regeringsmakten – och riskerar på sikt hela det politiska systemets legitimitet. Men Löfven är definitivt inte ensam.

Ta Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Dessa båda har sagt att de alltid kommer att ta alla chanser att rikta ett misstroendevotum mot Stefan Löfven. Här hade Ulf Kristersson en chans att visa statsmannaskap. Han borde därför ha avvisat Ebba och Jimmie med orden:  – Ska vi fälla regeringen ska det vara på en fråga där vi verkligen vill besegra regeringen. Men att hoppa på V-tåget innebär ju endast att vi hjälper V att stoppa den fria hyressättning – något som vi själva och en majoritet av riksdagens ledamöter vill ha. Alltså:
1. Kristersson borde ha låtit Ebba och Jimmie få veta att de agerade politiskt barnsligt,
2. Han skulle ha sagt att M inte tänkte delta i deras jippo,
3. Motiven var att han, efter att ha bidragit till att fälla Löfven, skulle ha stoppat ett förslag som han stöde (fri hyressättning) och sedan varken kunde bilda en egen regering eller få igenom en egen budget.

Detta hade varit statsmannamässigt av någon som aspirerar på att själv bli ny statsminister. Men Kristersson föll själv för frestelsen att vinna lättköpta poänger genom att missbruka grundlagens (regeringsformens) andemening. Statsmannamässigheten beror till stor del – inte enbart naturligtvis – på grundlagarnas ställning i samhället. Och i Sverige är grundlagarnas ställning tyvärr svag. Mycket svag.

Del tre
Grundlagarna måste alltså få en ökad tyngd i Sverige. Poängen med att lyfta fram grundlagarna är att medborgarna, i sin egenskap av individer, skulle komma att stå starkare i förhållande till en rad institutioner. Om medborgarna skulle lära sig innebörden av den svenska ”konstitutionen” (grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena), och vilka möjligheter som konstitutionen ger att påverka samhället, så skulle det ske en maktförskjutning.

Vinnare skulle vara de enskilda medborgarna.

Deras styrka skulle öka. Åtminstone på sikt. Förlorarna skulle vara riksdagspartier, myndigheter och en rad ofta skattefinansierade opinionsbildare som inte sällan bryter mot grundlagarna genom att att ”snäva in” den yttrande- och tryckfrihet som just garanteras genom grundlagarna. Detta genom egna, ofta olagliga, s.k. värdegrunder. Detta är ett skäl (av många) till att medborgarna skulle bli starkare som individer om de kände till grundlagarna och de möjligheter som dessa ger.

Att stärka grundlagarnas ställning, och medborgarnas ställning som individer, med hjälp av grundlagarna är absolut nödvändigt under dagens epok av förfall för partiväsendet.

Detta är en svindlande tanke. Eller, kanske någon anser, naiv tanke. Men själv är jag övertygad om att medborgarna – beväpnade med kunskap om grundlagarna de möjligheter som dessa ger – skulle bli starkare. Men det kan ta en viss tid att smälta denna tanke. Detta beror på att nästan alla medborgare, hur illa många än tycker om dagens partier och politiker, ändå förväntar sig att det trots allt är just dessa partier och politiker som ska fixa deras problemen.

Del fyra
I rättvisans namn måste sägas att de svenska riksdagspartierna, å ena sidan, har varit ovärderliga när det gäller att dra in medborgarna i landets demokratiska processer. Detta har i sin tur inneburit att medborgarna, kollektivt genom partierna, har kunnat påverka samhället. Exempelvis till att bli tryggare, socialt sett, genom olika kollektiva försäkringar vid sjukdom, arbetslöshet och då det är dags för pensionen. Det har även skett en skattefinansierad utbyggnad av sjukvård, utbildning och omsorger. Detta har gjort samhället väldigt mycket rättvisare. Dessa stora och positiva insatser, som har kanaliserats via partierna, ska inte på något sätt underskattas.

Å andra sidan har partierna utvecklats till att bli en sorts gigantisk skattefinansierad ombudsmannakår som, i praktiken, har hindrat de enskilda medborgarna från att att själva lära känna och – som individer – agera med hjälp av grundlagarna. Partierna borde ha varit något som bundit samman medborgarna, även som individer, med grundlagarna. Men låt mig upprepa: istället har partierna, likt en gigantisk ombudsmannakår, ”tagit hand om” grundlagarna samt tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som dessa innebär. På detta sätt har partierna, tillsammans, separerat  medborgarna som individer från kunskaper om grundlagarna och om hur dessa skulle kunna användas för att påverka samhället. För samhället kan påverkas inte endast av partier. Utan även av individer. Om individerna stöder sig på grundlagarna.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att riksdagspartierna, i praktiken, har ”omyndigförklarat” medborgarna som individer när det gäller deras kunskap om grundlagarna. Och partierna har gjort detta tillsammans. Låt mig exemplifiera.

Del fem
I Umeå finns skrämmande exempel på brott mot yttrande- och tryckfriheten (som avhandlas i två av Sveriges fyra grundlagar). I direkt strid med grundlagarna och bibliotekslagen har stadsbiblioteket i Umeå kommun plockat bort böcker som de inte ansett vara politiskt korrekta. (Sedan försökte de ansvariga förneka dessa lagbrott). Om detta har jag skrivit många blogginlägg.

I Umeå kommunfullmäktige var det även tänkt att det skulle införas en arbetsordning som riskerade att inskränka vad som skulle få sägas, och inte få sägas, från talarstolen. Men även detta regleras i grundlagen om yttrandefriheten. Tittar vi sedan ut över Sverige finns det en formidabel uppsjö av s.k. ”värdegrunder” (i olika skattefinansierade verksamheter som studieförbund, kultur- och fritidsföreningar, o s v) som använder sina mer eller mindre kufiska ”värdegrunder” till att försöka tala om vad medborgare och medlemmar får säga säga och skriva. Och inte får säga och skriva.

Men varken Umeå eller andra kommuner och regioner, samt skattefinansierade ideella föreningar, kan ”snäva in” på den yttrande- och tryckfrihet som finns garanterad i grundlagarna. Dessa exempel visar på två saker. Det finns ett behov att dels garantera yttrande- och tryckfriheten. Dels reglera dessa (det är t ex förbjudet med hets mot folkgrupp). Men detta sker i grundlagen självt. Och de som känner behov av värdegrunder borde självklart börja just i grundlagarna.

Tillägg 12 juli
Det är sant att ideella föreningar själva kan besluta om sina egna stadgar. Men det är också sant att ideella föreningar, som exempelvis Sveriges Unga Muslimer (SUM), har nekats ekonomiska bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF). SUM ska dessutom återbetala redan utbetalade bidrag! MUCF:s beslut fick stöd i en dom från kammarrätten. Den verksamhet som bedrevs av SUM respekterade inte ”demokratins idéer, inklusive jämställdhet” i tillräcklig utsträckning. Det finns fler organisationer än SUM som har blivit av med sina bidrag. I slutänden kan samhället rycka undan mattan för organisationer vars värderingar strider mot grundlagarna och dess andemening. Detta både genom att dra in det ekonomiska stödet för deras verksamhet och samtidigt, offentligt, tala om motiven till detta. En sådan handling räcker ofta för att en organisation ska falla samman. En annan åtgärd är att inte upplåta lokaler till vissa organisationer och talare. Det viktiga är att en kommun tar strid mot organisationer vars åsikter står i strid mot grundlagarna – även om det idag skulle finnas brister i grundlagarna som gör att kommunen skulle förlora. Statsmannaskap handlar bland annat om att klara av att förlora – när större saker än det egna partiets (eller den personliga) prestigen står på spel.

Avrundning
Det borde vara självklart att de politiska partierna sprider kunskaperna om grundlagarna (exempelvis när det gäller yttrande- och tryckfrihet). Det är alltså grundlagarna som klargör vad som gäller i Sverige. Juridiskt.

Men de politiska partierna har glömt bort grundlagarna. I bästa fall. Och tillåter därför en massa ogiltiga s.k. värdegrunder (som alltså ofta ”snävar in” på yttrande- och tryckfriheten) att trakassera medborgarna i Sverige. I sämsta fall bryter kommuner själva mot grundlagarna. Som stadsbiblioteket i bland annat Umeå har gjort. Det finns fler exempel på just bibliotekens brist på respekt för just yttrande- och tryckfriheten.

Jag vill upprepa: det finns en brist på statsmannaskap i Sverige. Detta beror delvis på den svaga ställning som grundlagarna har. Samt på brister i själva grundlagarna.

Fortsättning följer.

Ingress
Folkstyret befinner sig i ett förfall. Detta kan endast stoppas genom ett extraval. Och en revidering av regeringsformen. Det principlösa spel som alla åtta riksdagspartier deltar i riskerar, om det får fortgå hela hösten, att undergräva respekten för principen med folkstyre. Och Stefan Löfvén verkar vara fast besluten att agera så att regeringskrisen kommer pågå hela hösten. Ända fram till budgetomröstningen i december. Titta bara på Löfvéns program.

Del ett
Den till statsminister utsedde Stefan Löfvén måste:
1. börja med att reda upp sina relationer med regeringskollegan! Miljöpartiet har nämligen, klart och tydligt, sagt att Löfvéns löften till Drottning Annies parti (Centerpartiet) inte kommer att genomföras i deras (MP:s) namn. Situationen mellan de två regeringspartierna är helt osannolik. S går bakom ryggen på MP för att tillfredställa Drottning Annie!
2. sedan måste Löfvén försöka gissa sig till vad som kan göra både Drottning Annies parti och Vänsterpartiet nöjda i samband med att riksdagen ska anta budgeten (för valåret 2022) i december i år. Och detta är ju omöjligt. Speciellt som Drottning Annie har ”förbjudit” statsministern att tala budget med Vänsterpartiet. Nooshi Dadgostar har, i sin tur, sagt att V inte kommer att stödja en budget som de inte har fått förhandla om. Denna politiska ekvation är omöjligt – om ingen backar. Men vem ska backa? Löfvén har blivit statsminister på vad som är en verklig chansning! Socialdemokraterna och Miljöpartiet har därmed agerat otroligt ansvarslöst.

Del två
Löfvén verkar inte heller dra sig för den totalt förnedringen. Annie Lööf har alltså ”förbjudit” honom – en statsminister – att tala budget med Vänsterpartiet. Löfvén borde naturligtvis vägra att låta statsministerämbetet förnedras av Drottningen; vägra att låta sitt parti förnedras; vägra att låta MP förnedras; vägra att låta sig själv förnedras. För den förnedring Löfvén tillåter Drottning Annie att utsätta allt och alla för är ofattbar.

Men om regeringsformen i Sverige var som konstitutionen är i Italien skulle Löfvén slippa denna pina.

Vi skulle alla slippa denna pina. Löfvén skulle helt enkelt inte kunna tillträda. Detta eftersom han inte har en majoritet för sin budget i riksdagen. MEN inte heller M, SD, KD och L skulle kunna tillträda. Och detta hade, med stor sannolikhet, hindrat hela förfarandet med misstroendeomröstningen! För om regeringsformen kräver att en statsministerkandidat måste kunna få igenom sin budget (i riksdagen) skulle detta TVINGA partierna att fundera på om de skulle kunna lägga fram en gemensam budget nu i höst. Detta skulle de inte. Vänsterpartiet kan självklart inte utarbeta en budget tillsammans med SD, M och KD.
Även om Liberalerna skulle ha hittat en förevändning för att byta block skulle deras röster inte räckt för att de, numera, fyras gäng (M, SD, KD och L) skulle ha fått igenom en budget. En regeringsform, som den som bland annat Italien har, skulle alltså tvinga partierna i riksdagen att uppträda mer vuxet, och mindre ansvarslöst, än vad de gör idag.

Del tre
Låt mig utveckla detta. De partier som fällde statsminister Löfvén var:* Vänsterpartiet: 28 – 1 mandat,
* Sverigedemokraterna: 62 mandat,
* Moderaterna: 70 mandat,
* Kristdemokraterna: 22 mandat

*Dessa partier hade helt olika motiv till att fälla statsministern. Vänsterpartiets samarbete med SD – och även med M och KD – skedde i syfte att fälla regeringen av två skäl:
a) Vänsterpartiet ville visa att det fanns en gräns för hur mycket regeringen kunde förnedra V,
b) V ansåg att införandet av fri hyressättning i nyproduktion av hyresrätter innebar ett första steg mot marknadshyror. Även vi i Arbetarpartier ser fri hyressättning som det första steget mot marknadshyror.

*För kristdemokraten Ebba Busch spelade det däremot ingen som helst roll vad en misstroendeomröstning mot Löfvén handlar om. Principlös, som hon har visat sig vara, röstade Busch och KD för att fälla Löfvén. Detta fast KD också vill ha fri hyressättning.
*Detsamma gällde för SD.
*Det var lite annat med Moderaterna. Till en början. Det verkade som om M ville avstå från att fälla Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet. Detta eftersom även M vill ha fri hyressättning. Och även vill framstå som ett statsmannamässigt parti. Men när ”drevet gick” släppte Ulf Kristersson på sin statsmannamässiga attityd och fällde Löfvén tillsammans med Vänsterpartiet (precis som SD och KD). Det var synd. Här statuerades ett exempel. Bara Ebba och Jimmie skriker tillräckligt högt får de med sig Moderaterna.

Del fyra
En regeringsform som kräver en statsminister som får igenom sin budget i riksdagen skulle, med stor sannolikhet, ha fått V, SD, KD och M att tveka inför att begära en misstroendeomröstning. De hade nämligen tvingats tänka igenom sina olika motiv för att fälla Löfvén. Och sedan på om de hade kunnat ta fram en gemensam statsministerkandidat – som hade kunnat få igenom en budget i riksdagen.

Detta hade naturligtvis varit omöjligt.

En förändrad regeringsform skulle göra att Busch och Åkesson inte skulle kunna häva ur sig att de alltid kommer att rösta för att fälla en S+MP:regering. Detta gapande skulle, med den regeringsform som jag förespråkar, ha ett pris. Alla, både journalister och väljare, skulle genast fråga ”vem ska ni utse till statsminister istället, och kommer denne att få igenom sin budget”. Riksdagen skulle tappa dagens karaktär av lekstuga.

Del fem
Annie Lööf kommer att tala om för S och Mp vad hon vill ha för att rösta på regeringens budget sedan hennes, Annies, budget har fallit i december. Då tvingas återigen Vänsterpartiet att välja: antingen fäller de åter en S+Mp:regeringen – strax före jul – nio månader före det ordinarie valet. Eller så accepterar även Vänsterpartiet de nya eftergifter som regeringen kommer att tvingas göra för Drottning Annie. Detta kan mycket väl vara nya ”rejäla” skattesänkningar. Drottning Annie har redan aviserat att detta är vad hon vill ha, i kompensation ?, för den uteblivna ”Fria hyressättningen”. HON och hennes parti ska alltså kompenseras .. För annars. Ja, vad annars?

Centern kan mycket väl komma att lägga ned sina röster sedan deras budget har fallit i december. I detta läge kommer Stefan Löfvéns budget också att falla. Och han kommer att tvingas avgå. Detta kommer att skapa ett kaos som Annie Lööf skulle gilla. För Ulf, Jimmie, Ebba och Nyamko – de fyras gäng – kan inte skrapa ihop tillräckligt många mandat för att få igenom sin statsministerkandidat eller sin budget.

Och då kan Drottning Annie – som numera sysslar med ”konstruktiv opposition” – lägga fram en kravlista på vad hon vill ha av respektive block. Och sedan får alla tävla om hennes gunst.

Låter detta som något som inte kan hända? Betänk då att Drottning Annie, medvetet, har framställt det som om hon har ”förbjudit” en statsministern att tala (budget) med Vänsterpartiet. Man kan vänta sig vad som helst från en person som är stolt över att framstå på detta sätt. Det är dags att Stefan Löfvén väljer bort Annie Lööf. Det är nämligen vanskligt att binda upp sig till någon som kan misstänkas lida av ”gigantism”.

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen är på väg mot en katastrof. S måste försvara LAS, kollektivavtalen och bekämpa marknadshyrorna. S måste satsa på sjukvård och äldreomsorg och pensioner. Detta går inte ihop med ytterligare skattesänkningar. För att överleva måste S byta ut Centern mot LO-förbunden, hyresgäströrelsen och Vänsterpartiet. De måste acceptera sina politiska misslyckanden när det gäller den ökade långtidsarbetslösheten och de växande inkomstklyftorna, när det gäller hedersförtrycket, den religiösa extremismen och den bristande integrationen. Det krävs att S tar ledningen – och inte anpassar sig till V och MP.

Avrundning
Istället för att samarbeta med SD kunde V ha vänt sig till världen utanför riksdagen. Det finns tolv LO-förbund vars förbundsledningar inte har lagt sig platta för Socialdemokraterna+Centern när det gäller LAS. Landets Hyresgästföreningar, och de flesta av de 3 miljoner hyresgästerna, vill inte ha marknadshyror. Tillsammans med LO-facken, Hyresgästföreningar, organisationer som Arbetarpartiet och alla o-organiserade kunde vi ha satt målet ”100 orter försvarar LAS – säger nej marknadshyror”. Tyvärr lever även V sitt politiska liv i riksdagen. Och det är från riksdagens, mycket inskränkta, horisont som V utformar sitt politiska agerande.

Även Arbetarpartiet har fått känna på (S)töddigheten. Här i Umeå. Vi har blivit lovade, skriftligt och offentligt, att få delta i budgetsamtal. Men dessa löften har ALDRIG infriats. Till slut måste ett parti sätta ned foten. Fast vi i Arbetarpartiet skulle inte ha satt ned foten på ett sätt som gjorde att vi fällde en regering – tillsammans med SD. Däremot vill jag förvarna om att vi inte kommer att acceptera att Socialdemokraterna dels fortsätter att bryta sina löften om budgetsamtal, dels tillåter sina medlemmar att kalla våra medlemmar för ”ASET”.

S har spelat falskt i Umeå – även i år uteblev utlovade budgetsamtal.

(S)töddigheten från S kommer att straffa sig. Socialdemokraterna lovar men håller inte sina löften. Det finnas andra partier som det går att samarbeta med, åtminstone i vissa frågor, i Umeå kommunfullmäktige. Dock: Arbetarpartiet kan inte gå med på sänkta skatter. Det är ena sidan. Den andra sidan handlar om att vi är mycket kritiska till den nästan ofattbara senfärdigheten från S när det gäller att göra något åt de luftföroreningar (kvävedioxid) som har hotat umebornas hälsa i tjugo år. Minst.

Detsamma när det gäller att bekämpa hedersförtryck och religiös extremism.

Och S fortsätter att tillåta att lokaler hyrs ut till föreningar som bjuder in hat-predikanter som anser att det kan vara rätt att döda homosexuella! På samma sätt som vi inte kan gå med på skattesänkningar kan vi inte acceptera S brutna löften och bristande handlingskraft när det exempelvis gäller frågor som har med integration att göra. En fortsatt stöddighet och brutna löften från S kommer att straffa sig.

Ingress
Det som nu pågår är ett principlöst spel om att få bli statsminister och regeringsbildare. Men utan makt. Detta spel kommer, om det får pågå hela hösten, att undergräva respekten för folkstyret. Jag har skrivit om detta tidigare och nu skriver jag om det igen: Regeringsformen är en av de fyra grundlagar som utgör Sveriges konstitution. Regeringsformen måste snarast ändras. Det är en avgörande brist i regeringsformen att riksdagen kan välja en statsminister som saknar det stöd som krävs för att få igenom sin budget i riksdagen.

Det är mycket möjligt att denna lucka i regeringsformen beror på att ingen, tidigare i historien, skulle ha önskat bli vald till statsminister bara för att det är en fin titel. Det är möjligt att denna lucka i grundlagen beror på att ingen kunde tänka sig att en statsminister, uppbackad av sitt eget och andra partier, skulle försöka använda statsministerposten för att utöva politisk utpressning på andra partier. Detta för att få dessa att stötta den budget som statsministerns minoritetsregering planerar att lägga fram inför riksdagen i september – och som riksdagen inte kommer att rösta om förrän i november/december.

Det är främst Socialdemokraterna som bedriver detta principlösa spel för att få behålla statsministerpositionen (andra partier gör andra mindre smickrande saker). Det kan vara detta som – tillsammans med alla stora politiska reträtter för Centern – förvandlar S till ett parti kring 20-procentsstrecket (inte 30-procentsstrecket). Detta efter ett historiskt valnederlag 2022.

Del ettSverige har börjat upplösas. I vissa länder är konstitutionen menad att hålla samman staten mot yttre och inre hot och samtidigt utgöra en garant för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten. Ett exempel på en sådan statsbildning är USA. I andra länder har konstitutionen haft en mer undanskymd roll. Där är det istället de politiska partierna som (i större utsträckning) både har fått rollen att hålla samman staten mot yttre och inre hot och samtidigt – genom ett både brett och djupt, omfattande och intensivt, folkligt deltagande – utgöra en garant för medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter gentemot staten. Ett exempel på en sådan statsbildning är Sverige.

En gång var detta inte orimligt. I Sverige representerade partierna tidigare olika folkrörelser. De nådde både ut till samhällets alla hörn och hämtade även in stämningar och åsikter från från hela landet. Detta gällde främst Socialdemokraterna och Bondeförbundet (Centerpartiet). Men i viss mån även Folkpartiet liberalerna med sin knytning till nykterhetsrörelse och frikyrkliga samfund. Men denna tid är förbi. Partier som en gång var folkrörelser har förlorat både folk och rörelse. Dessa partier är nu endast utskott på statsmaskineriet som inte skulle överleva utan skattefinansierade bidrag, och framträdanden i skattefinansierade public service radio och TV.

Det enda partiet som fortfarande har en potential när det gäller folkrörelse är den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Detta tack vare sin kontroll över, men även beroende av, LO-facken. Men den falang inom S som vi brukar kalla för de ”Nya Socialdemokraterna” vill helst av allt göra sig av med bindningen till LO. De Nya Socialdemokraterna ser endast folkrörelsetraditionen som en belastning. För dessa är innehavet av statsmaskineriet allt. Det är denna falang som helt dominerar S idag och har gjort så under lång tid.

Men tillbaka till balansen mellan konstitution och partiväsende. Vad händer i en statsbildning där konstitutionen är svag och där de politiska partierna – som delvis har fyllt konstitutionens roll – håller på att tyna bort. Svaret är enkelt: Denna statsbildning kommer att börja upplösas. Och Sverige har verkligen börjat upplösas.

Del två
Ett ovärdigt skådespel
. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen var tidigare garanten för att Sverige höll samman. S var det parti som, mer än något annat, fyllde ut de luckor som fanns i konstitutionen. Idag är det tvärtom. Socialdemokraterna jagar innehavet av statsmaskineriet i rädsla för att partiet skulle falla sönder i opposition – utan innehavet av statsmaskineriet. Men för att kunna regera landet, speciellt med sin egen politik, måste Socialdemokraterna klara av två stora hinder.

Det första hindret som Stefan Löfven måste klara är att undvika att fler än 174 ledamöter i riksdagen röster emot honom.

Som många vet är det inte en fråga om hur många som röstar FÖR Stefan Löfvén för att han ska kunna bli statsminister (och sedan kunna utse de övriga ministrar som kommer att utgöra regeringen). Det handlar om hur många som röstar EMOT honom. Löfvén kan bli vald till statsminister med följande siffror: noll röster FÖR honom, 174 röster EMOT honom och 175 NEDLAGDA. Det enda som avgör är att det inte blir mer än hälften som röstar EMOT. OM det blir 175 (eller fler) som röstar EMOT Löfvén så blir han inte vald. Om det blir 174 (eller färre) som röstar EMOT Löfven blir han vald.

Del tre
Löfven föreslås bli statsminister under förnedrande förhållanden. Situationen innan omröstningen är som följer:
* V har lovat att LÄGGA NED sina röster: det innebär 27 röster till Löfvéns fördel,
* C har lovat att LÄGGA NED sina röster: det innebär 31 röster till Löfvéns fördel. C gör detta då S har givit Lööf tre löften.
* Mp har lovat rösta FÖR Löfvén: 16 röster till Löfvéns fördel. Men Mp accepterar inte S tre löften till C. Därför är det är möjligt att Mp hoppar av regeringen.
*S kommer naturligtvis att rösta FÖR Löfvén: 100 röster ytterligare för honom.

Men detta innebär endast att 174 ledamöter i riksdagen INTE kommer att rösta EMOT Löfvéns (på olika sätt). Men M, Sd, Kd och L kan (troligen) tillsammans få ihop 174 ledamöter som KOMMER att rösta EMOT till Löfvén. Detta gör att Amineh Kakabaveh – en s.k. politisk vilde som har hoppat av Vänsterpartiet – antingen skulle kunna rösta så att Löfvén blir statsminister. Eller så skulle hon kunna rösta så att han inte blir statsminister. Detta är inte endast förnedrande för Stefan Löfvén som person. Det är förnedrande för Socialdemokratin samt för hela det svenska politiska systemet. Grundlagarna var inte utformade för att en s.k. politisk vilde – vars motiv kan vara helt privata – skulle avgöra vilket politiskt block som ska kunna bilda regering.

Se tabellen nedan (AK är en förkortning av Amineh Kakabaveh).

C:   31,         L:  20,          AK:   1
S: 100,         M: 70,
MP:16,         KD:22,
V:   27,         SD: 62,

______        ______            _____
174             174                         1

Del fyra
Om Löfvén blir vald till statsminister uppstår en rad nya problem – både för S, Mp och V.
* Även om Centern ”tolererar” Löfvén genom att lägga ned sina röster är budgetsamarbetet mellan regeringen och Centern över, säger Annie Lööf. Centern kommer att lägga fram sin egen budget. Och partiet kommer, sedan deras egen budget fallit, under inga omständigheter att rösta på en budget som Vänsterpartiet har varit med om att förhandla fram tillsammans med S och Mp. Annie Lööf försöker alltså förbjuda S och Mp att ha något med V att göra. Tänk på detta: S, Mp och V har tillsammans 144 mandat (inkl Kakabaveh). Centern har endast 31 mandat. Men ändå försöker Drottning Annie diktera villkoren när det gäller vilka partier som får umgås med andra. Det handlar inte om sakfrågor for Drottningen. Det handlar om att brännmärka.
* Vänsterpartiet kommer också att ”tolerera” Löfven genom att lägga ned sina röster. Men V:s partiledare Nooshi Dadgostar förklarar att hennes parti inte kommer att stödja en budget som V inte har haft något inflytande över,
* Slutligen vet vi redan att Miljöpartiet säger nej till de tre krav som auktoritära Annie (AA) ställer för att släppa fram Stefan Löfvén. Centerns tre krav handlar om lagen om anställningsskydd (LAS), skogsägarnas äganderätt samt ett reformerat strandskydd.

Avslutning
Om alla menar vad de säger finns det ingen chans att Löfvén får igenom en budget utarbetad av S+Mp. Detta även om Löfvén blir statsminister i morgon trots att Kakabaveh verkar vara ett osäkert kort. För en budget utarbetad av S+Mp skulle endast kunna få stöd av 147 ledamöter – om Centern verkligen röstar på en S+Mp:budget sedan Centerns eget budgetförslag fallit.

(V kommer endast att rösta på en budget som de har fått påverka. Men om V får påverka drar alltså Centerns bort sina röster och Löfven får max 144 röster (S+Mp+V). Detta ska jämföras med en budget som har stöd av M+Sd+Kd+L. Denna skulle få stöd av hela 174 mandat. Dessa fyra partierna har ända fram till i december på sig för att enas. Klarar de detta kommer Löfvéns budget att falla. Och då kommer hans S+Mp:regeringen att avgå.

De olika budgetförslagen ska alltså läggas fram redan i september. Sedan tar det alltså cirka tre månader innan de kommer upp till omröstning i riksdagen (troligen i december). Regeringskrisen tar alltså inte slut även om Stefan Löfvén blir vald till statsminister i morgon onsdag. Regeringskrisen kan istället komma att fortsätta under hela sommaren och hösten ända fram till i december. Tanken från Löfvéns sida är att han ska kunna utnyttja sin position som statsminister till att pressa andra partierna som C och V till att backa. Detta genom att skylla på pandemin, en ekonomisk kris, nästa pandemi, o s v. Men att detta skulle lyckas är endast förhoppningar från Socialdemokraternas sida.

Det finns inget som antyder att varken Centern eller Vänsterpartiet kommer att backa. Socialdemokraterna har behandlat V som en dörrmatta för länge. Nu försöker auktoritära Annie (Drottningen) göra ont värre genom att hissa pestflagg för de som talat siffror med V.

Centern tänker inte varken förhandla med V – eller stödja en budget som V har haft något inflytande över. Detta är en princip som Drottning Annie I (den Första) har hittat på. Vänsterpartiet kommer, å sin sida, inte att stödja en budget som partiet inte har haft något inflytande över. Detta är naturligt. Så läget är så låst som kan det kan bli.

Och undrens tid är förbi.

Jag tror inte att Moderaterna skulle hjälpa Socialdemokraterna ur deras hopplösa situation genom att rösta emot, eller lägga ned, sitt eget budgetalternativ. Därför tyder idag allt på att Stefan Löfvén kommer att tvingas avgå i december. Detta efter en hel höst bestående av en enda lång regeringskris.

DÄRFÖR: Utlys ett extraval NU.

PS. Förändra regeringsformen så att inte någon kan bli statsminister som inte har stöd för sin budget – på samma sätt som gäller i exempelvis Italien. DS.

Ingress
Stefan Löfvén kan bli omvald som statsminister. Men Löfvén har ingen aning om ifall en ny regering (S+MP) kommer att få igenom sin budget. Och får inte regeringen igenom sin budget, säger Löfvén, kommer han och regeringen att avgå.

Fan tro´t. Men så ska naturligtvis en regering agera. En regering ska inte förnedra sig som Löfvéns regering (S+MP) gjorde hösten 2018 och regera på en budgetreservation som hade utarbetats av M och KD (en budget som bland annat innehöll skattesänkningar på 28 miljarder – något som S var emot). Jag har tidigare fört fram att grundlagen borde ändras så att det blir omöjligt att regera på andra partiers budget. I Italien måste en regering få igenom sin budget, eller avgå, vilket regeringen i Italien nyss gjorde).

Del ett
Det svenska politiska systemet har stora problem:
1. Valet av statsminister. Ska Stefan Löfvén lyckas bli omvald som statsminister behöver han få stöd av Vänsterpartiet, Centern under ledning av Drottning Annie samt av den politiska vilden Amineh Kakabaveh (avhoppad vänsterpartist). En sådan regering kommer endast att ha ett enda (osäkert) mandats övervikt i riksdagen (175 mandat mot 174). En sådan regering skulle visserligen vara laglig. Men den skulle sakna legitimitet – i bemärkelsen folkligt förankrad.

2. Antagandet av budget. I denna fråga har Drottning Annie låtit meddela att hon inte talar om budgeten med vad hon kallar ”ytterkantspartiet” V. Samtidigt anser sig Vänsterpartiet – idag ett andra socialdemokratiskt parti – ha rätt att vara med och diskutera den budget som läggs fram av de två regeringspartierna (S+MP) samt Centern. En sådan budget behöver nämligen Vänsterpartiets röster för att få stöd av en majoritet i riksdagen. Men den föraktfulla och avvisande attityden från Centerns Annie Lööf går inte ihop med Vänsterpartiets krav.

Därför pekar allt på att det inte kommer att bildas någon regering som vet om den kommer att överleva fram till jul. Det som står på dagordningen är att utse en regering som kan tvingas avgå till hösten eftersom den inte vet om den får regera på sin egen budget. Skälet till detta är att Centern vägrar ge Vänsterpartiets inflytande över en budget som behöver Vänsterpartiets mandat för att antas av riksdagen. Om då inte Vänsterpartiet stöder budgeten, på grund av att V förnedras av Annie Lööf, då antas inte budgeten. Och i så fall har Stefan Löfven sagt att han avgår.

Del två
Hela den svenska regeringsbildningen och regerandet hänger på följande
:- drottning Annies nyckfullhet
– ett enda mandat,
– detta enda mandat tillhör inte ens ett parti – utan en politisk vilde som hoppat av V,
– om Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet håller fast vid sina ord kommer Löfvéns nya regeringen att falla redan till hösten!

Jag upprepar:
En sådan regeringsbildning skulle visserligen laglig – men skulle inte vara legitim (folkligt förankrad). En regering som endast hänger på ett enda (osäkert) mandat och kanske måste avgå till hösten då den inte får igenom sin budget kan inte kallas legitim.

När det gäller de …
a) partier som riskerar att förlora sina regeringstitlar,
b) partier om riskerar att ramla ur riksdagen,
c) individer som riskerar att förlora sin födkrok,

… är vårt budskap detta: Alla dessa delar av den politiska ”kasten” i Sverige – som så ofta tar begreppet demokrati i sina munnar – får helt enkelt acceptera att den folkliga respekten för det politiska systemet (demokratin) måste gå före deras egna, egoistiska, intressen.

Den politiska kasten, riksdagens alla partier, har manövrerat sig in i en återvändsgränd. Nu måste väljarna få en chans att förändra de politiska majoritetsförhållandena i riksdagen. Det är mot denna bakgrund som det krävs ett extraval.

Avrundning
Det som Drottning Annie och titelsjuka Socialdemokraterna gör, det som räddhågsna liberalerna, miljöpartister och alla sig-själv-närmast riksdagsledamöter (i alla partier nu gör) är att släpa begreppet folkstyre i smutsen. Allt för att gynna sina egna intressen.

Det är förbannat ovärdigt att skylla på pandemin
för att kunna underminera demokratin  –
och säga att vi inte kan ha ett extraval
på grund av detta virus. 

Jag sänder mina och Arbetarpartiets djupaste kondoleanser till den dödade polisens familj och till dennes kollegor.

Det är en tragedi då någon dödas på detta sätt. I eller utan uniform. Men OM måltavlan var polisen som institution innebär detta ett angrepp på, och en utmaning mot, hela det civila samhället. Samhället kan inte fungera om inte landets grundlagar upprätthålls.

Grundlagarna är:
*regeringsformen,
*successionsordningen,
*tryckfrihetsförordningen,
* yttrandefrihetsgrundlagen.

Dessa lagar utgör tillsammans den svenska konstitutionen. Det är denna som garanterar fredliga maktskiften – exempelvis det som pågår just nu i Sverige. Det finns de som irriterar sig på att en regeringskris har uppstått mitt i sommarvärmen. Dessa tar fredliga maktskiften för givna. Men maktskiften i länder som saknar en konstitution, eller där konstitutionen inte upprätthålls, sker ofta via inbördeskrig. Inbördeskrig stör sommaridyllen mer än talmansrundor och ett eventuellt extraval.

Och det är polisen som upprätthåller konstitutionen i Sverige.

Därför är innebörden denna:
*OM polisen dödades på grund av att han var polis, då har brottsligheten passerat ytterligare en gräns.
*OM mordet utfördes av den organiserade, och numera beväpnade, brottsligheten så uppträdde denna som en milis som tar sig rätten att markera ”sitt” territorium  –  med hjälp av vapenmakt och mord.
*OM det förhåller sig på detta sätt, då måste det som hänt betraktas som en bokstavlig krigsförklaring mot det civila samhället. Då har ett lågintensivt inbördeskrig utbrutit i Sverige.

Det kan naturligtvis också ha varit så att måltavlan var de personer som talade med polismannen. Men detta förändrar ingenting. Om inte närvaron av polis hindrar brottslingar från att försöka mörda någon som står och talar med polisen innebär detta samma typ av markering.

Lågintensivt inbördeskrig är ett starkt begrepp. Men polisens våldsmonopol har brutits liksom polisens monopol på organiserad och beväpnad maktutövning. Och det kan tyvärr vara ännu värre än så. De kriminella kan ha använt sin beväpnade organisation för att angripa och döda medlemmar av den beväpnade styrka (polisen) som samhället har utsett för att upprätthålla de grundlagar som riksdagen har antagit.

Detta innehåller alla ingredienser i ett inbördeskrig.

Jag hoppas att alla medborgare förstår kopplingen mellan
a) dagens möjlighet till fredliga maktskiften i Sverige,
b) de grundlagar som reglerar maktskiften så att de verkligen blir fredliga,
c) den polis som upprätthåller grundlagarna.

Alltför många svenskar tar allt detta för givet. MEN GÖR INTE DET. De demokratiska fri- och rättigheterna var något som många blödde och dog för. Det kan tyvärr vara så att vi nu står där igen. De demokratiska fri- och rättigheterna måste försvaras. Och detta är absolut inte endast polisens uppgift.

Polisens arbete måste stöttas av civila – som visar kurage.

Jag överlämnade blommor för Arbetarpartiets räkning till polisen i Umeå som ett ringa tack för deras arbete – som de utför varje dag. Det bör både partier och privatpersoner göra. Om den svenska konstitutionen angrips så måste de som står i främsta linjen för att upprätthålla konstitutionen känna att de har ett brett stöd.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Ingress
Den kvinna jag är gift med frågade mig igår vad jag trodde skulle bli resultatet av regeringskrisen. Vi lyfte skrot. Mitt i ett set bänkpress lyckades jag pressa ur mig följande: ”Utgå ifrån att Stefan Löfvén kommer att välja det fegaste alternativet”. Idag visade det sig att detta var exakt vad han gjorde. Det fegaste är naturligtvis alltid att överlämna ansvaret till någon annan. Löfvén överlämnade ansvaret till riksdagens talman Andreas Norlén. Men detta gör inte Stefan Löfvén fegare än andra. Inte i mina ögon. Löfvén är bara en av alla dessa stackare i det ack så fega politiska etablissemang som Sverige har begåvats med.

Jag anser att alla partier i riksdagen är medansvariga till dagens situation. Och som framgått av mina tidigare blogginlägg anser jag att ”dagens” situation inte började med misstroendeförklaringen förra måndagen. Jag anser att ”dagens” situation började då den sista valsedeln var inlämnad i samband med riksdagsvalet 2018.

Del ett
Det är obegripligt att så många inom det politiska etablissemanget gnäller. Det handlar om partierna, de politiska kommentatorerna, media i allmänhet och statsvetare – alla dessa betalda proffstyckare. De flesta (inte alla) jämrar sig som små barn, som ramlat och fått ett litet skrubbsår på knäna, inför utsikten om ett Extra val. Jag vill säga till alla dessa gnälliga politiker: Tänk som ni själva brukar uttrycka er i tid och otid: Se det hela som en UTMANING!

De åtta partierna i riksdagen har alla sin del i uppkomsten av dagens situation. Därför är det dags att väljarna får en möjlighet att förändra sammansättningen på dagens riksdag. Därför förespråkar jag ett Extra val.

Del två
Det finns även ett trängande behov av att ändra regeringsformen. Detta är en av landets fyra grundlagar. Bakom ligger kombinationen av två beslut som riksdagen tog efter valet 2018. Dels beslutet om vilken budget som landet skulle styras efter. Dels beslutet om vilken partiledare som skulle bilda regering för att styra landet. Kombinationen av dessa två beslut var en sällsynt demonstration av politisk dumhet och omognad. Denna dumhet och omognad understryker behovet av en förändring av grundlagen. Tillåt mig utveckla detta.

De två besluten (det om budgeten den 12 december och det om valet av regeringsbildare den 18 januari) visar att Sveriges grundlag måste förstärkas –  i förhållande till de principlösa riksdagspartierna.

Del tre
Centerns och Liberalernas dubbelspel. Alla partier visste, innan de valde mellan att rösta på regeringens budgetförslag, eller på budgetförslaget från M+Kd, att det senare budgetförslaget skulle segra. Alla visste nämligen att Sd skulle rösta på budgetförslaget från M+Kd sedan deras eget budgetförslag hade fallit. Trots detta valde Centerpartiet och Liberalerna att lägga ned sina röster och därmed, medvetet och överlagt, ”släppa fram” det budgetförslag som utarbetats av M+Kd och som röstats igenom med hjälp av Sd (apropå Centerns ovilja mot Sd). Centern och Liberalerna röstade på vad som i praktiken var en budget från M+Kd+Sd fullt medvetna om att denna skulle komma att utgöra grunden för den politik som Sverige skulle regeras efter under ett år framåt. Oavsett regering.

Därmed skaffade sig Centern och Liberalerna en styrkeposition i förhållande till S+Mp (och V) i de framtida förhandlingar som ledde till Januariavtalet. Centern och Liberalerna kunde nämligen dels stödja sig på sina egna mandat, dels på den borgerliga inriktningen i den budget från M+Kd (stödd av Sd) som antagits av riksdagen.

Del fyra
Detta understryker hur fel det var av S och Mp att gå in i förhandlingar med C och L efter att deras eget budgetförslag hade fallit. En regeringskoalition som har mindre än en tredjedel av mandaten i riksdagen – och vars eget budgetförslag har fallit – ska inte sträva efter att bilda regering. Det måste sluta i att S+Mp endast förverkligar andra partiers politik. Låt mig utveckla detta.

Skälet till att Centern och Liberalerna fick igenom så mycket i de förhandlingar som ledde fram till Januariavtalet var alltså att dessa två partier inte bara stödde sig på sina egna (ynka) 51 mandat, mot de 144 mandat som S+Mp+V hade. Om så vore fallet blir det fullständigt obegripligt hur Centern och Liberalerna kunde få Socialdemokraterna att släppa så många av sina verkliga hjärtefrågor (LAS, hyresfrågan, kollektivavtalen och senare skatterna).
Nej. Sanningen är, som tidigare antytts, att Centern och Liberalerna dessutom indirekt kunde stödja sig på de 154 mandat som M+Kd+Sd besatt, och använt, för att rösta igenom M+Kd-budgeten i riksdagen. Centern och Liberalerna besatt alltså en styrka i förhandlingarna med S+Mp som motsvarade hela 205 riksdagsmandat (M+Kd+Sd+C+L)! Återigen: Det var därför som Centern och Liberalerna fick igenom så mycket. Det var därför som främst Socialdemokraterna gav upp så mycket.

Del fem
I Radions morgonnyheter i P1 uppgavs idag (28 juni) att Italiens regering hade avgått. Skälet var att den italienska regeringen inte hade fått igenom sin budget i parlamentet. I Italien måste nämligen en regering ha stöd för sin politik i parlamentet. Detta borde vara en självklarhet. I alla länder.

Men så är det alltså inte i Sverige.

I Sverige kan uppenbarligen ett regeringsalternativ först få sitt viktigaste ”styra-landet-dokument” (budgeten) nedröstat som S+Mp fick. Sedan kan detta regeringsalternativ, helt osannolikt, ändå få bilda regering. Skälet är partiernas principlöshet. Exempel: att partier som Centern och Liberalerna först röstar ned budgetförslaget från S+Mp, bara för att sedan släppa fram samma partier så att dessa kan bilda regering, för att regera på en budget antagen av M+Kd+Sd (samtidigt som de inte ville ha med ”ytterkantspartiet” Sd att göra). När Liberalerna bytte partiledare, från Björklund till Sabuni, blev detta principlösa schackrande ännu mer principlöst.

Del sex
Men när det gäller principlöshet måste jag återkomma till S+Mp. Det finns ingen chans i världen att tidigare Socialdemokratiska partiledare, partistyrelser och S-riksdagsgrupper först skulle se sin egen budget falla för att sedan, i form av en koalitionsregering som inte ens har stöd av en tredjedel av riksdagens ledamöter, skulle ha valt att bilda regering. Tidigare skulle de aldrig ha försökt bilda regering sedan deras budget hade fallit.

Socialdemokraternas principlöshet är också den nästan obegriplig. Och detsamma gäller för Mp.

Del sju
Grundlagen måste stärkas i förhållande till partierna. ”Dagens” situation har alla partier varit delaktiga i att skapa. Mer eller mindre. Var och en på sitt sätt. Det är därför grundlagen (regeringsformen) måste stärkas i förhållande till de principlösa partierna i riksdagen.

Inget parti eller koalition av partier ska tillåtas bilda regering om det inte kan få igenom sitt budgetalternativ i riksdagen. Sveriges grundlag / regeringsform / konstitution / måste förändras så att detta blir fallet. Detta för att förhindra ett sådant principlöst spel som förekommit efter valet 2018. Även om det finns vissa partier som spelat mer smutsig än andra, och andra som varit mer sugna på regeringspositioner än vissa, så har alla riksdagens åtta partier varit delaktiga i detta principlösa spel. Det är därför som grundlagen (regeringsformen) måste ändras.

En ändrad grundlag skulle tvinga partierna att uppträda mer vuxet. Partier som Kd, som säger sig vilja rösta ned regeringen när som helst och på vilken fråga som helst, skulle tvingas besinna sig.

Jag repeterar: Endast det parti, eller den koalition av partier, som får igenom sin budget i riksdagen ska kunna bilda regering. Detta skulle tvinga fram ett agerande som var mer ärligt från alla. Och om en regering bildas på dessa förutsättningar, men tappar det stöd som krävs för att få igenom sin budget, så måste denna regering avgå. Då kommer endast de som verkligen menar allvar att försöka bilda regering, de som stöttar detta regeringsalternativ måste även stötta regeringsalternativets budget. De som lägger ett misstroendevotum måste mena allvar. Det går inte att först fälla någon, tillsammans med andra, för att sedan be om förlåtelse och lova att rösta tillbaka den regering man har fällt efter en vecka. Det krävs en renässans för grundlagarna i Sverige. Och den grundlag som heter regeringsformen måste förändras. Ett regeringsalternativ ska endast kunna bli en regering om alternativet kan få igenom sitt budgetalternativ i riksdagen.

Avrundning
Om Sverige hade samma grundlagar som exempelvis i Italien, där en regering måste få stöd för sin budget i parlamentet (riksdagen), skulle detta göra att form och innehåll stämde överens. Det skulle också öka transparensen när det gäller partiernas agerande. Det skulle tvinga dagens principlösa svenska partier att agera mer vuxet. Konflikterna skulle inte försvinna. Men partierna skulle tvingas ta ansvar för sitt handlande. De som spräcker ett regeringsalternativ skulle tvingas att presentera ett annat. Annars skulle väljarna, efter en period, lära sig att bestraffa oseriösa partier. Ebba Busch skulle alltså inte kunna gapa om att fälla regeringen som hon gör. Vänsterpartiet skulle kunna fälla regeringen. Men V skulle definitivt tvingas vara berett på att utkämpa ett Extra val istället för att som nu b om förlåtelse och lova att avstå ifrån allt och rösta tillbaka sin Stefan.

En regering ska alltså regera – på sin egen politik. De som saknar politiskt alternativ eller politiskt mod måste stödja de som har detta. Därför måste den svenska grundlagen (regeringsformen ändras) så att ingen regering ska kunna utses som inte får igenom sin budget i riksdagen. Och ingen opposition ska kunna gapa som Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har gjort. Det skulle inte heller vara möjligt att bilda regering på det sätt som S och Mp har gjort. för att nämna några exempel. Alla riksdagens åtta partier skulle tvingas ändra beteende.

PS. Var inte rädda för ett Extra val. Det är bara namnen på ministerposterna som står på spel. Själva makten ligger just nu inte hos regeringen. Men antalet mandat står naturligtvis på spel. Det handlar om vissas levebröd. Och om andras överlevnad som parti. DS.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Dagens Centerparti utgör den mot arbetarrörelsen mest aggressiva flygeln av borgerligheten.
Med arbetarrörelsen avser jag  Socialdemokraterna, LO-facken, Vänsterpartiet (det socialdemokratiserade), ABF, Hyresgäströrelsen, Arbetarpartiet, m fl). I jämförelse med Centerpartiet under Drottning Lööf var, och är, Moderaterna under Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson rena fackföreningskramare. Låt mig beskriva (dagens) Centerparti på riksplanet (vilket inte är detsamma som C lokalt i Umeå – detta vill jag betona).

Del ett
Först försöker Annie Lööf skriva om historien. Hon talar om dagens socialdemokratiserade Vänsterparti som ett ”ytterkantsparti”. Detta inget annat än en form av historieförfalskning från Drottning Lööfs sida.

Skälet till att de traditionella borgerliga partierna, och ”deras” media, så ofta började använda begreppet ”ytterkantsparti” om Vänsterpartiet i samband med valet 2018 var följande: då de traditionella borgerliga partierna inte kunde tillgodogöra sig SD:s 62 riksdagsmandat för att fälla regeringen (S+Mp), så skulle de i alla fall beröva främst Socialdemokraterna stödet från Vänsterpartiets 28 mandat. Och skälet till att Annie Lööf idag envisas med att kalla V för ett ”ytterkantsparti” beror på att hon vill beröva Socialdemokraterna den styrka som ett försvagat S får, i förhållande till just Centern, om V tillåts utgöra en jämbördig del i blocket S, Mp, C och V.

Jag ber mina läsare lägga märke till följande: I samma stund som Liberalerna bytte block, och därmed accepterade att använda sig av SD:s riksdagsmandat för att bilda regering, sade Sabuni även att Liberalerna numera var redo att samtala med alla riksdagens partier (alltså även med Vänsterpartiet). För M, KD och L har nu alltså behovet att tala om ”ytterkantspartier” fallit bort. Detta sedan de själva godtagit SD som en jämbördig part. Idag är det därför endast Annie Lööf som försöker odla myten om att Vänsterpartiet-Socialdemokraterna (tidigare Vänsterpartiet-Kommunisterna) skulle vara ett ”ytterkantsparti.

Del två
Även Arbetarpartiet, som jag tillhör, brukar kritisera V. Men detta beror på det vi anser vara bristerna i V:s konkreta politik. Vi kritiserar däremot inte Vänsterpartiet-Socialdemokraterna för att de skulle vara något ”ytterkantsparti”. Låt mig ta ett exempel på vad jag anser bevisar att Annie Lööf, med flera, har uppfunnit begreppet ”ytterkantsparti först under senare år. Samt att detta berodde på att de ursprungligen inte kunde hitta en metod som gjorde att de kunde tillgodogöra sig SD:s 62 mandat i riksdagen.

Inför kärnkraftsomröstningen 1980 – som var en verklig ödésfråga för bland annat Sverige – samarbetade Centerpartiet och dåvarande Vänsterpartiet-Kommunisterna (Vpk) på ett utmärkt sätt. Detta samarbete gällde väldigt mycket mer än vad en årlig budgetförhandling gör. Inför kärnkraftsomröstningen 1980 utgjorde C och Vpk den partipolitiska ryggraden i Linje 3 – kärnkraftsmotståndarna. (Linje 3 bestod dessutom av en rad mer eller mindre ideella och partipolitiskt oorganiserade krafter – en rörelse som senare födde Miljöpartiet).

På denna tid hette det alltså Vänsterpartiet Kommunisterna (Vpk),
På denna tid existerade både Sovjet och Östblocket,
På denna tid hade Vpk ”broderliga förbindelser” med Sovet, Östtyskland, m fl,
Men lik förbannat kunde Centern samarbeta med Vpk i en fråga som var väldigt mycket viktigare än en årlig budgetförhandling. Detta utan snack, från Centerns sida, om att Vpk skulle vara något ”ytterkantsparti”. I debatterna satt Karin Söder (C) och C H Hermansson (Vpk) och stred mot kärnkraften – sida vid sida. Och detta utspelade sig alltså för hela 41 år sedan.

Del tre
Dagens C utgör alltså den mot arbetarrörelsen mest aggressiva flygeln av borgerligheten. Låt mig beskriva Centerpartiet under Drottning Annie:

* Centern under Annie Lööfs ledning var bland de ivrigaste när det gällde att ta bort värnskatten (år 2019 betalades s.k. värnskatt på fem procent på inkomster som översteg 703 000 kronor),
* C kämpar hårdast för vad som i praktiken är fri arbetskraftsinvandring. Skälet är att detta underminerar fackföreningarnas och kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden. Hela denna inställning andas Annie Lööf.
* Som alla vet angrips LAS av Centern i Januariavtalet för att arbetsrätten ska omarbetas så att löntagarnas ställning försvagas kraftigt. Bakom står Annie Lööf
* Det finns i Januariavtalet skrivningar som innebär ett första steg mot att underminera kollektivavtalens ställning. Mer Annie Lööf.
* Ingen som följer den politiska debatten är ovetande om att Centern, under Annie Lööf, vill ha fri hyressättning i nyproduktion. Många, bland annat Arbetarpartiet, som ser detta som ett första steg mot marknadshyror,
* Nu kräver Lööf kompensation i form av ”rejäla” skattesänkningar för att hon (Drottningen) inte fick igenom fri hyressättning”. Detta krav riktar sig mot S, Mp (och V som hon – Drottningen – ju inte budgetförhandlar med…).

Sammantaget är handlar detta inte endast en borgerlig fördelningspolitik.

Del fyra
Centerpartiets politik under Drottning Lööf har minst tre (3) syften:
1. att bedriva en borgerlig fördelningspolitik,
2. att riva upp tidigare reformer på exempelvis arbets- och bostadsmarknaderna som reglerade marknadskrafterna på ett sätt som gynnade löntagare och hyresgäster. Vi talar om Centerns angrepp på LAS, och på systemet bestående av bruksvärdesprincipen samt förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna (istället för de marknadshyror som C vill ha),
3. att försvaga, eller utplåna, de krafter som för löntagarnas och hyresgästernas talan. Jag tänker i första hand på fackföreningarna.
Det hårdaste slaget mot facken består av vad som i praktiken är en fri arbetskraftsinvandring i kombination med ett steg mot att försvaga kollektivavtalen i Januariavtalet.

Det är därför jag skriver att dagens Centerparti utgör det borgerliga parti som är mest aggressivt mot arbetarrörelsen. Annie Lööfs politiska förebild är Margaret Thatcher. Den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatchers mål var inte främst den ena eller andra politiska reformen. Thatchers främsta mål var att slå sönder de organisationer som reglerade marknadsekonomin (eller kapitalismen). Främst fackföreningarna. Detta verkar dock varken S eller V begripa.

Del fem
Det verkar inte finnas något historiskt kunnande kvar inom S och V. Det framstår som om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet-Socialdemokraterna (tidigare Vänsterpartiet Kommunisterna) båda lever kvar på 1930- respektive 1950-talen. Det vill säga under den tid då Socialdemokraterna, och det dåvarande Bondeförbundet – som bytte namn till Centerpartiet 1957, bildade två koalitionsregeringar tillsammans:
*1936-39,
*1951-57

Under denna period speglade Bondeförbundet Sveriges jordbrukare. Bondeförbundet organiserade en stor del av den arbetande delen av befolkningen. Bondeförbundet hade påfallande inslag av folkrörelsekaraktär. Men denna tid är för länge sedan borta. Centerpartiet har bytt karaktär. Under Maud Olofsson övergav Centern sitt kärnkraftsmotstånd. Under Annie Lööf har Centern blivit ett extremt högerparti – och arbetarrörelsens främsta partipolitiska fiende.

Men trots detta vill både Socialdemokraterna under Stefan Löfvén, och Vänsterpartiet under Nooshi Dadgostar, alltså bilda regering med Annie Lööfs Centerparti. Titta här nedan på hur ”ytterkantspartiet” V kryper för Drottning Annie Lööf I (Den Första).

Dadgostar (V) tror på regeringssamarbete med Annie Lööf

Denna detta tragi-komiska rubrik kunde hittas i bland annat Göteborgs-Posten den 17 maj i år.

Avslutning
Vill S och V begå politiskt självmord ska de försöka bilda en koalitionsregering med Centern under Annie Lööf. Vill de inte begå politiskt självmord måste dessa båda partier förbereda sig för ett Extra val. De måste blåsa liv i det som finns kvar av folkrörelsekaraktär i arbetarrörelsen. Det spelar faktiskt mindre roll ifall de segrar eller förlorar i ett Extra val. Det handlar om att rädda sin politiska identitet inför valet 2022. Och detta blir omöjligt ifall de bildar regering med vad som utgör deras mest aggressiva motståndare.

S och V måste sluta blunda. Vakna upp ur nostalgin från 1930- och 50-talen.

Våga se världen som de är idag.

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Inledning
Drottning Annie Lööf I (Den Första) håller på att måla in Centerpartiet – men även Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet – i ett hörn från vilket det inte finns någon framgångsrik väg ut. Skälet ser vi i denna tabell över riksdagsmandatens fördelning (mina läsare vet att jag gillar tabeller):

C:   31,         L:  20,
S: 100,         M: 70,
MP:16,         KD:22,
V:   28,         SD:62
——–         ———-
175             174

Som alla ser klarar sig inte S+Mp+C utan Vänsterpartiets röster.

Del ett
Obekymrad om riksdagsmandaten meddelar Drottning Annie Lööf I (Den Första) att det för Centerpartiets del inte är aktuellt med ett budget- eller regeringssamarbete med Vänsterpartiet. Detta uttalande från Drottningen kan antyda att hon lever i ett alternativt universum. Men om vi, om så bara för en kort stund, utgår ifrån att så inte är fallet framstår det som om Drottning Annie Lööf I (Den Första) uppenbarligen räknar med att Vänsterpartiet återigen ska slå knut på sig själv för att vara henne till lags.

Drottningen verkar nämligen förutsätta att Vänsterpartiet både ska rösta för att återinstallera Centerpartiet i dess forna maktposition (genom att V återigen lägger sina röster på Stefan Löfvén som statsminister efter en s.k. talmansrunda) samtidigt som V ska acceptera att återta rollen som dörrmatta. Drottningen berättar nådigt för DN att det för Centerns del inte är aktuellt med något budget- eller regeringssamarbete med V. 

Detta understryker att det är dags för Socialdemokraterna att distansera sig från Centern så länge partiet regeras av Drottning Annie Lööf I (Den Första). Det enda sättet att distansera sig från Drottningens Centerparti, och samtidigt försöka förändra spelplanen till det bättre, är genom ett extraval.

Del två
Socialdemokraterna måste lära sig att acceptera den smärtsamma verkligheten. Verkligheten ser ut så här:
* partiets andel av väljarkåren minskade med nästan 40 procent mellan 1994 och 2018,
* S förlorade riksdagsvalet 2018,
* den samlade borgerligheten fick 58 procent av väljarna,
* S fick endast ca 28 procent,
* inga nya uppgörelser, som de i dec 2014 eller i jan 2019, kan trolla bort partiets valnederlag.

Därför måste S bita i det sura äpplet, lämna spelet riksdagen bakom sig, och återbekanta sig med torg, trapphus och arbetsplatser. Det är på dessa avlägsna platser som det går att träffa de arbetarväljare som S måste återvinna från SD. Jag talar alltså om att förbereda och genomföra ett extraval (nyval). Detta om S-ledningen har ambitionen att vara ett arbetarparti, och dessutom vara tillräckligt starkt för att kunna prägla Sverige med en politik som har något med socialdemokrati att göra.

Del tre
Skälet är att om S fortsätter att samarbeta med Centern riskerar detta att a) fördjupa splittringen inom LO, b) splittra S från LO, c) omöjliggöra att S återvinner arbetarväljare från SD, d) ytterligare försämra relationerna mellan S och det idag ”socialdemokratiserade” Vänsterpartiet.

Drottning Annie Lööf I (Den Första) är ”livsfarlig” för den historiska tradition som kallas för ”arbetarrörelsen”. Detta är inte att undra på: Drottningens mål är nämligen att radera ut allt som hindrar den råa kapitalismens härjningar. Och då är arbetarrörelsen – med dess partier, fackföreningar, kollektivavtal, lagen om anställningsskydd (LAS) – Drottningens strategiska fiende. I jämförelse med Drottning Annie Lööf I är Ulf Kristersson en riktig fackföreningskramare.

Det är en mätare på hur djupt S-ledningen har sjunkit när den är beredd att satsa på ett samarbete med Centern – vilket kräver att det som finns kvar av ideologi inom S offras – för att få bekläda regeringstaburetterna under ett drygt år fram till nästa val.

Nu kräver Drottningen ”rejäla” skattesänkningar. Socialdemokratin ska alltså blidka henne för att kravet på fri hyressättning föll. Men försvaret av trygghetssystem vid arbetslöshet, sjukdom och pensioner – eller utbildningssystemet, sjukvården eller äldreomsorgen – kräver att nivåerna på skatteinkomsterna måste försvaras.

Avslutning
Jag upprepar: Istället för att springa ärenden åt Centern bör S utlysa extraval. Socialdemokraterna måste antingen satsa på att återta tappad styrka – genom att försvara välfärdssamhället – eller så måste S acceptera att historien lämnar partiet bakom sig. Det finns inget stillastående. Antingen framåt, genom att återvinna förlorad styrka, eller fortsatt tillbakagång.

Spelet i riksdagen är över för Socialdemokraterna. Nu måste partiet ut och kämpa för sin egen, och välfärdssamhällets, överlevnad.

Även S kan säga att Januariavtalet är överspelat och sedan gå till val på frågor som:
* förstärk LAS – avskaffa allmän visstid,
* nej till marknadshyror – renovera miljonprogrammet,
* förstärk kollektivavtalen – stöd facklig organisering av nya grupper,
* återställ 2018 års skattenivå – satsa på sjukvård och äldreomsorg,