Två S-ledare agerar helt olika. Löfven skulle ha avgått om budgeten fälldes, Andersson regerar vidare – till varje pris. Varför jämförs inte dessa två?

Jag har två syften med min blogg:
att motverka en sjunkande allmänbildning
när det gäller samhällsfrågor; att väcka intresse för AP.

Idag diskuterar vi:
Varför så få analyserar skillnaderna
mellan S-ledare Löfven och hans efterträdare?

______________

Ingress
Jag är förvånad över hur media och politiker vräker kritik över Miljöpartiet? Detta kanske förvånar någon. Den som har följt min blogg vet att jag ofta har riktat hård kritik mot MP, lokalt i Umeå, efter valet 2018. Jag skrev även, så sent som i mitt förra blogginlägg, att MP har haft ett oproportionerligt stort inflytande i rikspolitiken på grund av sin vågmästarroll i riksdagen. Jag anser att detta har varit mycket olyckligt. Som exempel nämnde jag att MP, bland annat, lyckades spräcka den migrationspolitiska uppgörelse som var på gång mellan S och M sommaren 2020. Jag kommer också, med största sannolikhet, att kritisera MP igen.

Men jag kan inte förstå kritiken som så många vräker över Miljöpartiet för att de avgick.

MP lämnade regeringen med motiveringen att de inte vill regera på en SD-förhandlad budget. Detta kan ju endast komma som en överraskning för de som verkligen vill bli överraskade. Det MP gjorde var ju ”bara” exakt det som statsminister Stefan Löfven hade sagt att han – och därmed hela regeringen, både S och MP – skulle ha gjort om inte han fick igenom sin budget. Löfven fällde detta sitt uttalande i samband med sommarens regeringskris som Vänsterpartiet tog initiativet till.

Del ett
Men det går inte heller att kritisera MP för att de har utnyttjat sin vågmästarroll. Denna vågmästarroll har andra gett dem. Det man kan kritisera MP för är innehållet i partiets politik. Men när det gäller detta, att utnyttja sin vågmästarroll, var det ju exakt vad även Vänsterpartiet gjorde då de fällde regeringen den 21 juni i somras – för att visa alla att de menade allvar. Detta gjorde att V sedan kunde utnyttja sin vågmästarroll för att få igenom bland annat ett bostadstillägg för de pensionärer som enbart har garantipension i samband med förhandlingarna inför onsdagens två omröstningar i riksdagen.

Inte heller Centerpartiet har tvekat när det gäller att utnyttja sin vågmästarroll för att få igenom sin politik när det gäller exempelvis försämringar av LAS, fortsatta skattesänkningar, förändringar vad gäller strandskydd och äganderätten av skogen. Tvärtom. Centern har verkligen ridit högt på sin vågmästarroll.

Inget parti kan kritiseras för att det utnyttjar sin vågmästarroll för att maximera vad de kan förverkliga av sin egen politik. Det som kan kritiseras är, naturligtvis, är själva innehållet i ”vågmästarpartiernas” politik. När det gäller Centern handlar det, i mina ögon, om exempelvis försämringarna av LAS och de fortsatta skattesänkningarna. När det gäller MP nämnde jag att de, bland annat, spräckte den migrationspolitiska uppgörelse som var på väg att förhandlas fram mellan S och M sommaren 2020.

Därför förstår jag inte den massiva kritik som riktas mot MP för att de avgick då budgeten föll. De hade en vågmästarroll och då de avgick från regeringen föll regeringen.

Del två
Stefan Löfven sade alltså i samband med regeringskrisen i somras att han skulle avgå. Detta om han inte fick igenom sin budget. Löfven nämnde inte något speciellt procenttal för hur mycket oppositionen skulle kunna förändra i regeringens statsbudget som krav för att han skulle avgå. Det var istället ett principiellt ställningstagande från Löfven enligt typen –  får jag inte igenom min budget då avgår jag. Och Löfven skulle även ha avgått om den budget som antogs istället för hans inte varit ”SD-förhandlad”. Återigen: Det var ett principiellt ställningstagande.

Och om Löfven hade avgått skulle hela regeringen ha avgått – alltså både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Alltså: De båda partier som ingick i regeringen skulle ha avgått tillsammans med Stefan Löfven. För det som gäller är detta: Om statsministern avgår blir alla andra statsråd automatiskt entledigas av talmannen. Så en statsminister tillsätter alla statsråd och en statsminister avsätter även – i praktiken – alla statsråd. Därför gällde följande: Om Löfven avgick skulle alla andra ministrar också avgå. Både statsråden från S och MP.

Så i vad då består då Miljöpartiets ”brott” när de stod fast vid Stefan Löfvens ”löfte” om att avgå?

Del tre
Varför fokuserar inte ”analytikerna” på skillnaden på Stefan Löfven och hans efterträdare Magdalena Andersson? Detta är ju långt mer intressant än att vräka kritik över Miljöpartiet för att de stod fast vid det som Stefan Löfven sade sig skulle komma att göra – och som i somras gällde för både S och MP.

Kritiken mot MP döljer bland annat följande:
1. Då S+MP-regeringen tillträdde efter valet 2018 hade de färre än en tredjedel av väljarna bakom sig,
2. Denna koalition (S+MP) hade även färre än en tredjedel av mandaten i riksdagen bakom sig,
3. Den ”samlade borgerligheten” – M, C, L och KD samt SD – hade nästan 60 procent av väljare och mandat bakom sig,
4. Men de tidigare allianspartierna var oeniga om vad som gällde SD:s inflytande,
5. Därför, och endast därför, kunde koalitionsregeringen S+MP tillträda efter valet 2018,
6. När M och KD bestämt sig för att samarbeta med SD (och Liberalerna bytt sida) låg S+MPregeringens öde i händerna på det som Centerpartiet blivit under Annie Lööf – det mest fackföreningsfientliga partiet i Sverige efter slutet på andra världskriget,
7. Det enda rätta, sett ur Socialdemokraternas synvinkel, hade varit att avgå då det stod klart att deras öde vilade i Annie Lööfs händer – och satsa på en politisk comeback genom att lappa ihop förhållandet med LO och V.
8. För att tro sig om att kunna hålla ihop S+MP+V+C – efter sommarens regeringskris iscensatt av V i kombination med Annie Lööfs ”förbud” riktat till S och att de inte skulle ”tala budget” med V – krävdes någon som trodde sig om att kunna gå på vatten. Och det trodde sig uppenbarligen inte Stefan Löfven om.

Avslutning
Jag anser att den verkligt intressant frågan är varför Andersson har skrotat Löfvens ”löfte” om att avgå? Återigen: Jag kan bara inte begripa varför alla angriper Miljöpartiet för att detta parti står fast vid det som Stefan Löfven sade i somras – och som ingen socialdemokrat sade emot honom om bara för cirka fem månader sedan.

Alltså:
a) Varför har Magdalena Andersson skrotat Stefan Löfvens politiska utfästelse om att avgå?
b) På vad bygger hon att det skulle gå att ta itu med de svåra problem, bland annat en återigen förvärrad pandemi, med endast 28,3 procent av väljarna bakom sig och endast 100 av riksdagens 349 mandat bakom sig?

Det ligger inte i den parlamentariska demokratins anda att sitta kvar till varje pris. När det politiska skrået har misslyckats måste väljarna få säga sitt. Detta borde betyda ett extraval. Det handlar också om hur framtiden kommer att te sig för Socialdemokratin.
Hade partiet accepterat sin tillbakagång i valet 2018 och avgått – för att istället satsa på en politisk come back 2022 – hade läget sett väldigt mycket bättre ut än idag. Och att nu sitta kvar, till varje pris, kan leda till ett ännu sämre valresultat än 2018. Skälet är att partiet har tvingats att bedriva borgarnas politik efter valet 2028. S har haft regeringspositionerna – men inte regeringsmakterna.

Andersson tar risken att få presidera över vad som, i allt väsentligt, bara blir en ”expeditionsministär” som inte kan ta tag i de verkligt svåra frågorna. Hon tar även risken av att tiden fram till valet den 11 september blir något av en ”dödsritt” för den gamla arbetarrörelsen.

Lämna en kommentar