Tre skäl till att USA och ”väst” aldrig hade kunnat besegra talibanerna

Jag bloggar av två skäl. Precis som andra vill jag påverka.
Men jag vill också motverka en sjunkande politisk allmänbildning
Min förhoppning är att läsare från alla läger ska få ut något av det jag skriver.

__________________________

En tredje kommentar till USA:s nederlag i Afghanistan

Ingress
Slutfasen i kriget om Afghanistan mellan USA och talibanerna gick extremt fort. Under krigets sista tio dagar, mellan den 6 och den 15 augusti, intog talibanerna hela 33 av totalt 34 provinshuvudstäder inklusive själva huvudstaden Kabul. Detta antyder att kollapsen av den afghanska regim som USA trodde sig ha byggt upp, i form av en civil administration och en armé som på papperet räknade 300 000 väl beväpnade soldater, framstår som nästan ofattbar. Även för USA:s egna militära experter. Så sent som den 11 augusti varnade dessa militära experter för att hela landet riskerade att hamna i händerna på talibanerna redan inom 90 dagar. Men sedan tog det bara fyra dagar!

Sammanbrottet var så totalt – speciellt med tanke på att USA har ockuperat landet under hela tjugo år, en tid under vilken 775 000 amerikanska soldater har tjänstgjort i Afghanistan och att denna insats uppges ha inneburit militära kostnader på 2 000 miljarder dollar – att frågan måste ställas: fanns det någonsin en möjlighet för USA att besegra talibanerna? Svaret på denna fråga måste bli Nej! Låt oss försöka förklara varför.

Del två
Bristen på nationell identitet. Det saknas en gemensam nationell identitet i Afghanistan. Det är väldigt få människor som ser sig själva som afghaner. Istället för en gemensam nationell identitet finns det fyra större folkgrupper och 35 mindre. De fyra stora är pashtuner, tadzjiker, uzbeker och hazarer. Den största folkgruppen, pashtunerna, utgör cirka 40 procent av befolkningen. Men pashtunerna, och flera andra folkgrupper, sönderfaller sedan i stammar, klaner och slutligen i patriarkala storfamiljer. Enbart pashtunerna består av ett 60-tal stammar. De som befolkar det geografiska område som kallas för Afghanistan har sin tillhörighet, eller lojalitet, hos sin folkgrupp i kombination med den stam eller klan som de ingår i. Dessa grupper präglas av hedersnormer där det är kollektivet, stammen och klanen, som räknas. Inte den enskilda individen och hennes rättigheter.

Befolkningens tillhörighet, eller lojalitet, ligger alltså inte i någon afghansk nationell identitet utan även denna återfinns hos stammen eller klanen. Den ideologi som håller samman detta uppsplittrade land är islam och sharia – tron på en gudomlig lagstiftning som står över människans lagar (vi återkommer strax till detta). Denna genomgång av samhällets struktur understryker vilken omöjlig uppgift det var att utifrån, under krigsförhållanden, försöka bygga upp ett statsmaskineri av den typ som finns i exempelvis Europa och USA.

Kärnan i en stat, som vi tänker oss den, är just en gemensam nationell identitet. Detta gör att staten kan ta upp skatter från alla inom det gemensamma geografiska området. Dessa skatter kommer sedan alla till godo på ett förhållandevis rättvist sätt i form av en gemensam armé, polis, sjukvård, utbildning och pensioner, mm. Men när själva grundförutsättningen för detta – en gemensam nationell identitet – saknas, har innehavet av statsmaskineriet och möjligheten att ta upp skatter alltid lett till att den grupp som innehaft statsmakten utnyttjat detta till att gynna den egna folkgruppen, stammen och klanen. Detta leder oundvikligen till korruption.

Del tre
Stödet för sharia.
Vi måste sedan nämna stödet för sharia. Det är sannolikt så att en majoritet av de som bor i ”landet” Afghanistan stöder sharia. Det är inte alls säkert att en majoritet stöder talibanernas tolkning av sharia – även om talibanerna är starkast inom den största folkgruppen, pashtunerna, och även om vi tar hänsyn till att nästan tre av fyra i Afghanistan bor på landsbygden. Men sharia utgör ett formidabelt hinder när det gäller alla försök att införa en demokrati av västerländsk modell. Detta oavsett om sharia tolkas av talibaner eller av andra. Låt oss nämna vad sharia innebär.

Inom kristendom och judendom tvingades prästerskapet acceptera att kyrka och stat skildes åt. Därmed blev religionen en privatsak. Och styret av samhället kom att ske genom fria val, för både kvinnor och män, till en lagstiftande församling som i Sverige kallas för riksdag. Denna stiftar de lagar som varje regering (som godkänts av riksdagen) har att hålla sig till.

Anhängare av sharia anser inte att religionen är en privatsak utan ett allomfattande system som gäller allt, från hur individen ska leva sitt liv till hur samhället ska styras. Sharia innebär att kyrka och stat inte är skilda åt utan att kyrkan bestämmer hur staten ska agera. Sharia innebär nämligen tron på en gudomlig lagstiftning baserad på Koranen och på berättelserna om vad profeten Muhammed gjorde och sade (sunna). I praktiken innebär detta att de självutnämnda präster (imamer eller mullor) som ska tolka denna gudomliga lagstiftning även kommer att styra samhället (direkt eller indirekt). En gudomlig lagstiftning står per definition över alla lagar som människan kan stifta. De flesta vet att sharia innebär månggifte, barnäktenskap samt ställer mannen över kvinnan vid rättsliga tvister, mm. Detta gör sharia oförenligt med de demokratiska traditioner som finns i ”väst”.

Del fyra
Sammanfattning. Då USA utvidgade målsättningen för sin 20-åriga ockupation av Afghanistan försvann möjligheten att besegra talibanerna. Det är varken möjligt att påtvinga de människor som bebor ”landet” Afghanistan ett västerländskt statsmaskineri eller demokratiskt system. Samhällets brist på en nationell identitet gör det omöjligt med ett fungerande, icke korrumperat, statsmaskineri. Stödet för sharia – tron på att samhället ska styras av ett självutnämnt prästerskap som baserar sina beslut på en gudomlig lagstiftning som står över människans lagar – är fullständigt oförenligt med den form av demokratiska traditioner som finns i exempelvis i Europa och USA.

Det dog 66 000 afghanska soldater och poliser i kamp mot talibanerna under de tjugo åren 2001-2021. Detta visar att det finns ett starkt motstånd mot talibanerna. Men detta motstånd byggde på närvaron av trupper från USA och andra stater från väst. I praktiken stod dessa trupper inte endast för militär styrka. De representerade också förhoppningen, hos ett skikt afghaner, om en utveckling mot en framtida modern stat och ett demokratiskt styrelseskick. Men dessa förhoppningar motsvarades inte av några starkare, självständiga, krafter inom ”landet” Afghanistan.

När det blev klart att trupperna från USA, med allierade, skulle dra sig ur Afghanistan började sönderfallet av armén och de moderniserade öar i samhället som byggde på den utländska militära närvaron. Talibanernas maktövertagande på endast tio dagar, och presidentens skamliga flykt med delar av statskassan, visade på de verkliga styrkeförhållandena inom ”landet”. Och på den hopplösa korruptionen.

Avslutningsvis
En blick framåt. Ska Afghanistan kunna utvecklas, ekonomiskt och när det gäller någon form av folkstyre, måste en rad gigantiska hinder undanröjas. Det krävs att en nationell identitet utvecklas istället för dagens hopplöst uppsplittrade samhällsstrukturer. Det krävs att hederskulturens och shariasystemets reaktionära bromsar när det gäller, bland annat, möjligheten för ett folkligt deltagandet i styret av samhället undanröjs. Det är sannolikt nödvändigt att de som ställer sig i spetsen för dessa nödvändiga förändringar är reformvänliga krafter inom islam.

Idag är Afghanistan ett av världens fattigaste länder vars ekonomi till stor del bygger på att producera 80–90 procent av allt opium i världen, samt på bistånd från utlandet. Vad som skulle kunna bli en positiv faktor i framtiden är att några av världens mest värdefulla och efterfrågade råvarutillgångar finns i landet. Men ska Afghanistan kunna utvecklas krävs ett alternativ, ett alternativ både till talibanernas reaktionära styre samt till det stam- och klansystem som oundvikligen leder till en hopplös korruption. Ett sådant alternativ kan dock inte bombas fram av främmande makt. Denna lärdom borde vara svår att missa. Ett alternativ, både till talibanerna och till det korrumperande klansystemet, som är försvarbart att stödja måste växa fram inom Afghanistan.

Det vore fel att, i dagens situation, bara fortsätta att skicka pengar till Afghanistan. Det vore också fel att ge upp tanken på att kunna påverka den framtida utvecklingen och därför bryta alla kontakter med landet och därmed tappa all insyn. Det som krävs nu är is i magen. Å ena sidan kommer talibanerna att vrida klockan bakåt. Å andra sidan kan slutet på ett 20-årigt krig medföra att andra möjligheter öppnas. I bästa fall.

Ansvarig utgivare

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *