Skrevs för 10 år sedan ”Terrordådet i Norge fyller oss med sorg demokratin måste försvaras underifrån – inte genom mer övervakning”

Med fel och brister vill jag återigen publicera det jag skrev idag för tio år sedan. Ord för ord. Med det jag då visste. Jag var ingen bloggare då. Och chocken gjorde att jag inte kom mig för att skriva förrän den 23 juli. Jag uppdaterade sedan blogginlägget dagen efter. Detta framgår.

Av Jan Hägglund, 23 juli 2011 kl 16:15,

Det norska samhället, och norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF, har drabbats av ett fruktansvärt slag. I skrivande stund (24/7) har 85 ungdomar hittats döda på ön Utöya där norska SSU hade sitt sommarläger. Sju människor har hittills dött av skadorna från bombexplosionen vid regeringsbyggnaderna i Oslo. Fler dödsoffer kan befaras då det fortfarande saknas ungdomar och då många offer ligger svårt skadade på sjukhus. Vi uttrycker vårt djupa deltagande. Medlemmarna i Arbetarpartiet, runt om i Sverige, vet att det finns människor bakom siffrorna. De som dödats på Utöya var någons son, dotter, syster, bror, kompis och politisk kamrat. De som dödats i Oslo var någons mamma eller pappa.

Vissa dåd är så stora och smärtsamma att dåden verkar kräva att vi sätter in dem i ett större sammanhang – med dramatiska åtgärder som följd. Från media i Sverige har vi redan hört rop på strängare övervakning av befolkningen i Norge. Men pekar verkligen sammanhanget, i vilket det fruktansvärda dådet i Norge ingår, på att mer av statlig övervakning är rätt metod?

Personen som gripits för massakern på ungdomarna, och som även blivit sedd i Oslo på platsen där bomben senare detonerade, beskrivs som en ”etnisk norrman”. Hans namn är Anders Behring Breivik. Norsk polis har betecknat Breivik som en högerkristen fundamentalist. Han har tidigare varit medlem i Fremskrittspartiet. Detta högerpopulistisk parti erhöll ca 23 % i det senaste riksdagsvalet. Massmordet liknar dock inte de övergrepp som är typiska för t ex svenska nazister: att i grupp och ofta berusade misshandla enskilda personer med annan etnisk bakgrund.

Istället påminner dådet om det dödliga våld som utförts av djupt störda skolelever, bland annat i Finland, och som riktats mot andra elever, lärare och slutligen mot gärningsmannen själv. Breivik anser sig vara en soldat, i krig med det mångkulturella samhället, med uppgift att rensa Europa från muslimer. Han var medlem i Frimurarna och såg Tempelriddarorden som ett verktyg för att förbereda en revolution och ett nytt världskrig, i Europa. Han ser Arbeiderpartiet som en del av den kulturmarxistiska eliten och som ansvarig för att ha släppt in muslimerna i Norge. Detta var Breiviks främsta skäl för angreppet på Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) och dess ungdomsförbund AUF. Detta framgår av ett 1 500 sidor långt dokument som han publicerat. Men Breiviks förvirrade och våldsamma åsikter förs ofta fram på nätet. Frågan är varför just han satte sina blodiga planer i verket. På denna fråga kan inte övervakningskameror ge något svar.

Massakern innebär ett lidande som är svårt att begripa. Chocken kräver stora insatser för alla som drabbats så brutalt. Ett massmord på medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund inom arbetarrörelsen måste även ses som en politisk handling. Och måste få ett politiskt svar. Det bästa sättet att hedra de döda är att vi, som utgör olika delar av arbetarrörelsen, arbetar för att fler organiserar sig och tar ställning i de svåra samhällsfrågorna. Händelserna i Norge talar för sig själva. I ett tidigt skede tog en terroristgrupp på sig ansvaret för dådet – för att sedan snabbt avsvära sig detta. Men flera muslimer i Norge hann hotas, och misshandlas, innan gärningsmannens identitet blev känd. Så spänd var, och är, situationen.

Mer resurser till telefonavlyssning åt norska SÄPO? Nej, detta är inte slutsatsen av tragedin. Vad som måste understrykas är behovet av ett ökat engagemang, underifrån. Det enda skyddet, i den mån det går att förebygga ett förvirrat individuellt vansinne, är aktiva ungdomsförbund, fackföreningar och arbetarpartier. Missnöjet växer i ett samhälle där allt fler misslyckas och isoleras. Det gäller att kanalisera detta till en kollektiv kamp – för fler jobb och emot ökade nedskärningar. Vad som måste isoleras är rasism och den vanmakt som i värsta fall leder till det vi nu sett – en enskild persons vanvettiga terrorism i form av bomber och massmord.

Det ohyggliga som har hänt i Norge understryker en av våra uppgifter som socialister – att visa på hur samhället kan förändras till det bättre. Samtidigt som vi sörjer med de drabbade.

Ansvarig utgivare

Din e-postadress kommer inte publiceras.