Både Lars Vilks och yttrandefriheten övergavs av det fega etablissemang som lade sig platt för våldsbenägna islamister

Jag har två syften med min blogg:
att motverka en sjunkande allmänbildning
när det gäller samhällsfrågor; att väcka intresse för AP.

Idag diskuterar vi:
Etablissemangets svek mot yttrandefriheten då Lars Vilks övergavs
____________________________

Ingress: förklaring.
Vissa av mina blogginlägg är väldigt personliga. Exempelvis de som handlar om tarmvred. I andra inlägg representerar jag definitivt Arbetarpartiet. Vår politik syftar till att är att ena olika delar av befolkningen i försvaret av bland annat sjukvård, äldreomsorg och anställningstrygghet. Denna strävan efter enighet omfattar både:
a) löntagare och pensionärer;
b) knegare inom privat som offentlig sektor;
c) etniska svenskar och invandrare.

Mot denna bakgrund är det Arbetarpartiet främmande att agera i syfte att häda och förnedra religioner som exempelvis den kristna, judiska eller muslimska. Men Arbetarpartiet försvarar samtidigt de svenska grundlagarna.

De svenska grundlagarna står i skarp konflikt med de rättigheter som sharia (lagarna) ger sina anhängare. En hel värld upprörs idag över hur talibanerna kastar Afghanistan tillbaka i tiden genom att just hänvisa till sharia. Sharia innebär tron på en gudomlig rättsskipning som alltid står över människans lagstiftning – däribland de svenska grundlagarna.

Sharia ger mannen rätt till fyra fruar, att ingå barnäktenskap och innebär även att kvinnans ord endast väger hälften så mycket vid en rättegång. Vid en konflikt mellan grundlagen och sharia är det grundlagen som gäller i Sverige. Men många anhängare av sharia accepterar inte detta. I konflikten mellan de svenska grundlagarna och sharia tar Arbetarpartiet självklart ställning för grundlagarna.

Den grundlagsstadgade yttrande- och tryckfriheten innebär att jag och du har rätt att häda. Denna rätt är ett resultat av yttrande- och tryckfriheten. Dessa lagar gör det helt lagligt att bränna heliga böcker som bibeln och att rita karikatyrer av profeten Muhammed som en rondellhund. Arbetarpartiet försvarar alltså den rätt som grundlagen ger att häda. Samtidigt kommer vi i Arbetarpartiet inte att bränna bibeln eller att rita av profeten Muhammed som en rondellhund. Detta går helt emot vår strävan efter enighet när det exempelvis gäller försvaret av välfärden. Det är med detta i bakhuvudet som du, käre läsare, bör läsa nedanstående text.

*Del ett: Vilks hyllas nu av det etablissemang som svek både yttrandefriheten och honom.
Konstnären Lars Vilks dog tillsammans med två poliser i en trafikolycka under söndagen. Media har sedan dess varit fulla av artiklar och inslag där Lars Vilks nu (efter sin tragiska död) lyfts fram som en person som stod upp för yttrandefriheten via sin konst. Detta är osmakligt. Sanningen är att Vilks var ”persona non grata” (en icke önskvärd person) för nästan hela det etablerade Sverige. Lars Vilks var icke önskvärd för andra kulturarbetare, för media, för riksdagspartierna. Och det under många och långa och svåra år.

Vilks blev mest känd för att han ritade en karikatyr av profeten Muhammed som en rondellhund i tidningen Nerikes Allehanda år 2007. Detta skedde alltså för 14 år sedan. Publiceringen ledde till en våg av protester från islamister – runt om i hela världen. I Pakistan förekom exempelvis demonstrationer där islamister brände den svenska flaggan tillsammans med en docka som föreställande den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt. Även Irans dåvarande president kritiserade Lars Vilks rondellhund.

Vilks kom att utsattas för mordförsök.

Och han fick motta långt fler mordhot. Liksom Salman Rushdie tvingades Vilks att leva under ständigt polisbeskydd under resten av sitt liv. En irakisk organisation som stod terrornätverket Al-Qaida nära utlovade en belöning på 100 000 dollar till den som dödade Lars Vilks. Belöningen skulle stiga till 150 000 dollar om Vilks ”slaktades som ett lamm”. Innebörden i denna formulering är att Vilks borde få halsen avskuren.

Det fanns många som var beredda att verkställa denna uppmaning. I mars 2010 greps sju personer på Irland som planerade att mörda Lars Vilks. Samma år utsattes även Vilks hem för mordbrand. Planen var att Vilks skulle komma ut, från sitt brinnande hus, och att han då skulle slaktas med kniv. Men Vilks var inte hemma. År 2015 avlossades 30-40 skott mot ett möte i Köpenhamn där Vilks deltog. Vid detta tillfälle dog en person och två skadades. Trots att Lars Vilks utsattes för mordhot och mordförsök, samt fick sitt liv extremt begränsat, fick han alltså väldigt sällan någon uppbackning: varken av kulturetablissemanget, av media eller av ledande politiker.

*Del två: Yttrandefriheten sattes ur spel då etablissemanget la sig platt för våldsbejakande islamister.
Debatten kring Lars Vilks borde ha handlat om de rättigheter som svenskar har, både som medborgare och konstnärer, enligt de svenska grundlagarna. Dessa är regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och successionsordningen. Grundlagarna innebär att Lars Vilks hade rätt att avbilda profeten Muhammed som en rondellhund. Denna rätt kunde inte tas ifrån Vilks (och kan inte tas ifrån någon svensk medborgare) även om du och jag anser att det handlar om dålig och provokativ konst (eller politik). Grundlagarna om yttrande- och tryckfrihet tillerkänner oss bland annat rättigheten att avbilda profeten Muhammed som en rondellhund och att bränna bibeln. De svenska lagarna ger absolut ingen rätten att döda Lars Vilks för hans avbildning.

Men istället för att ställa upp för Lars Vilks och den yttrandefrihet som, bland annat, kulturarbetare ska garanteras genom grundlagarna angreps yttrandefriheten. Ett av de absolut mest aggressiva angreppen kom från den populäre radioprataren Täppas Fogelberg. Denne ansåg att ”Lars Vilks får skylla sig själv” (Svt 5 okt 2012). Trots att Lars Vilks hade ett pris på sitt huvud på upp till 150 000 dollar, och att försök verkligen gjordes att mörda Vilks trots att han höll sig inom lagen, ansåg Fogelberg att ”Lars Vilks får skylla sig själv”. Fogelberg gick faktiskt ännu längre. Trots att alla då visste att det handlade om liv eller död reducerade Fogelberg de våldsbejakande islamisternas försök att döda Vilks till ”Dumskallar som retar sig på en annan dumskalle” (se länken nedan). Andra var inte lika öppet föraktfulla som Täppas, men de teg och samtyckte med honom istället för att försvara Vilks och yttrandefriheten.

Detta intellektuella och moraliska haveri – där Lars Vilks grundlagsstadgade rättigheter kunde glömmas bort av de som ”tyckte” att han gjorde fel skedde i ett Sverige där främst de frikyrkliga upprördes av utställningen Ecce Homo (där Jesus kopplas samman med homosexualitet). Denna utställning fick till och med visas i Uppsala Domkyrka – Svenska kyrkans högborg.
Ja, kanske någon då säger, men var inte Ecce Homo lagligt? Jovisst, och så var även Vilks rondellhund. I båda fallen fanns det folk som ansåg att konstnärens verk innebar hädelse, eller var väldigt-väldigt provokativ. På så sätt fanns en likhet. Men när det gäller konsekvenserna för de båda konstnärerna blev dessa oerhört annorlunda. Ingen har, som tur är, försökt mörda Elisabeth Ohlson Wallin.

*Del tre: som under andra världskriget – fast ömkligare.
Den konstnärliga friheten, och allas yttrandefrihet, handlar inte om vad någon eller några anser vara bra eller dålig konst alternativt vara bra eller dålig politik (eller religion). Lars Vilks konstnärliga frihet, och allas yttrandefrihet, handlade om ifall hans rondellhund var tillåten. Lars Vilks konstnärliga frihet handlade om ifall det han gjorde (inom ramen för yttrandefriheten) skulle leda hans död – eller inte. Det som skedde var att större delen av det svenska etablissemanget svek Lars Vilks och därmed den yttrandefrihet som ska garanteras alla av grundlagen. Och etablissemanget begick detta svek på grund av att de våldsbejakande islamisterna var beredda att döda Lars Vilks för hans rondellhund. Lagens upprätthållare retirerade för hotet.

Större delen av det etablerade Sverige gjorde alltså precis som under andra världskriget. De gav efter för hot. Fast denna gång var eftergiften bara så in i helvete mycket ömkligare. Det hade nämligen kostat oändligt mycket mindre att stå upp för Lars Vilks, mot de våldsbejakande islamister som hotade honom, än vad det hade kunnat komma att kosta att stå upp mot Nazityskland under andra världskriget.

*Del fyra: Kom ihåg morden på och stödet för Charlie Hebdos redaktion.
Behandlingen av Lars Vilks kan jämföras med reaktionerna efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris 2015. Även Charlie Hebdo hade publicerat karikatyrer av profeten Muhammed. Bara långt fler och långt grövre än Lars Vilks. Men bakom Charlie Hebdo slöt både hela det franska samhället samt politiska ledare och medier från hela världen upp. Inklusive från Sverige. Nästan ”alla” använde sig plötsligt av parollen ”Je suis Charlie” (Jag är Charlie) under en tid. Men då det gällde ”Lars Vilks” svek samma etablissemang. Det var ingen rörelse alls för ”Je suis Lars”.

Men om alla medier hade publicerat hans rondellhund hade fötterna slagits undan för de som försökte döda honom! De hade tvingats att ge upp. Och då hade både Vilks och den grundlagsstadgade yttrandefriheten stärkts.

Debatten efter dådet mot Charlie Hebdo kom att präglas av en rad manifestationer till stöd för yttrandefriheten. Men den oförlåtliga fegheten från etablissemangets sida – som inte stod upp för Lars Vilks yttrandefrihet, utan genom sin tystnad sade att Vilks fick skylla sig själv – har spelat de våldsbenägna islamister i händerna.

Islamisterna vill nämligen ha en debatt om ifall det är rätt eller fel att häda en viss religion. Det sista islamisterna vill ha är en debatt om ifall det är rätt eller fel att hota, misshandla och mörda i religionens namn. Islamisternas, och deras svenska medlöpares, metod går ut på att skylla på offren. Inte på dem som dödar eller försöker döda. De våldsbejakande islamisterna vill att deras offer ska få höra samma sak som kvinnor som utsatts för övergrepp ofta får höra: att de får skylla sig själva!

Avslutning: Självcensur bland media och politiker sedan 1989.
Islamistiska riktningar bland muslimerna – riktningar som Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – har, genom våld och genom hot om våld, framtvingat en självcensur bland oändligt många journalister, författare, politiker och andra samhällsdebattörer.

Det går idag att utnyttja den grundlagsskyddade yttrandefriheten till att driva med exempelvis kristendom och judendom. Det finns inga världsomspännande organiserade riktningar med hundratusentals anhängare inom dessa religioner som systematiskt sysslar med hot, våld och folkmord på det sätt som Daesh/ IS och al-Qaida gör. Och på grund av de handlingar som denna typ av organisationer begår upphör yttrandefriheten.

Sedan måste man alltid understryka, igen och igen, att en stor majoritet av muslimerna i Sverige och Europa tar avstånd från Daesh/ IS och al-Qaida. Men den våldsbenägna minoriteten (inom minoriteten) besatt ändå ett tillräckligt stort våldskapital för att etablissemanget i Sverige skulle överge Lars Vilks – och yttrandefriheten.

Processen av självcensur har pågått även i exempelvis övriga Europa och USA ända sedan 1989 då ayatollah Khomeini, Irans dåvarande religiöse diktator, utfärdade en fatwa (religiöst påbud) som uppmanade alla rättroende muslimer i hela världen att döda författaren Salman Rushdie. Detta på grund av dennes bok Satansverserna.

I praktiken har alltså islamistiska extremister lyckats inskränka yttrande- och tryckfriheten även i länder där dessa rättigheter är grundlagsstadgade. Detta har de islamistiska extremisterna uppnått genom att hota, döda och förfölja personer vars åsikter och handlingar (bland annat konstnärliga) de ogillar. I Sverige var det Lars Vilks som fick betala det högsta priset för detta.

_     _     _     _     _

https://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Ansvarig utgivare

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *