Alla politiker borde mätas efter den måttstock som grundlagen utgör. Idag ”relativiserar” politiker egna misstag genom att peka på motståndarnas

Arbetarpartiet vill ta ”regeringsansvar” för Umeå kommun tillsammans
med andra partier som delar vår uppfattning när det gäller behovet av trendbrott

________________________________

Med grundlagarna som måttstock, del I av II

Ingress
Jag kommer att arbeta för att Sveriges konstitution – de fyra grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena – ska bli centrala i det svenska samhället. Även i det politiska livet. Detta bland annat för att motverka dagens förfall av partiväsendet. Detta blir ett arbete på längre sikt. Men just därför måste det börja idag.

På kort sikt vet alla som läser denna blogg att jag förespråkar ett extraval – som skulle ge medborgarna en chans att åstadkomma en ny sammansättning av riksdagen. Vilken förändring som detta skulle ha på den politisk inriktningen i Sverige beror naturligtvis på utgången av extravalet. Men sannolikheten för att det blir en ny regeringskris i Sverige, strax före jul, skulle definitivt minska med ett extraval. Och det vore en seger för demokratin.

Men tillbaka till grundlagarna. De politiska partierna har både glömt och gömt  dessa. Det finns idag inget parti som berömmer sig för att det baserar sin politik på grundlagarna. Eller som påpekar eventuella brister i grundlagarna. Det finns nästan ingen annan organisation som gör det heller. Detta är oroande. För det som står i grundlagarna är vad som gäller i Sverige. Juridiskt. Dessa är menade att stå över den, alltför ofta, småaktig partipolitiken. Speciellt i lägen då det är kris. Men även i ”vardagslunken”.

Del ett
Grundlagen, och dess andemening i form av förarbetena, borde utgöra den måttstock mot vilken ALLA borde mätas. Partier, politiker, religiösa organisationer och andra. Alla. Partier, religiösa och andra organisationer ska inte tillåtas mäta sig med (eller emot) varandra genom en ändlös ”men du då-teknik” (what-about-ism). Ett parti eller en religion kan alltid kontra, då det gäller egna fel idag, och relativisera dessa genom att använda sig av en motståndare påstådda misstag i andra sammanhang.

Låt mig exemplifiera hur det kan låta där denna teknik (what-about-ism) används i en debatt som var tänkt att handla om hur en bättre integrationspolitik skulle kunna skapas.
A: – Ni kan inte skapa en bättre integrationspolitik, ni samarbetar ju numera med SD som inte vill ha integrering utan assimilering!
B: – Ja, men ni då, som samarbetar med V – ett parti som tidigare hette Vänsterpartiet kommunisterna,
A: – Men SD var tidigare ett nazistiskt parti.
B: – Men Vpk stödde sig tidigare på Sovjet och Östblocket,

Och där var debatten som var tänkt att handla om att skapa en både bättre, och brett förankrad, integrationspolitik körd. Det är tyvärr inte svårt att provocera en debattmotståndare till att också falla in i ”men du då-mentaliteten”. Det krävs en hel del erfarenhet för att klara av att säga följande: ”Nu använder du dig av what about ism-tekniken  i syfte att byta ämne (vilket jag vill uppmärksamma åhörarna) men själv kommer jag inte att delta i pajkastningen utan fortsätta att diskutera hur vi ska kunna förbättra integrationspolitiken – som är en absolut ödesfråga i Sverige”.

Detta kräver ett element av statsmannamässighet (eller vanlig anständighet) för att motstå frestelsen att ”ge igen”. Jag brukar oftast komma förberedd till debatter med två målsättningar, dels att beskriva det jag anser vara misstag och mygel, dels att presentera ett alternativ. Jag har inget emot hårda debatter – bara de håller sig till saken. Jag har ofta mötts av den farsot som ”men du då-tekniken” utgör. Det som krävs är en pånyttfödelse av statsmannamässigheten. Och enligt min uppfattning finns en stark koppling mellan denna och ställningen för grundlagarna.

Del två
Dagens politiker saknar alltså förmåga att uppträda som statsmän (eller kvinnor). Detta enligt min uppfattning. Låt oss gå tillbaka i tiden. Till Olof Palme. Det finns många myter om honom. Vissa idealiserar Palme. Andra demoniserar honom. Men en sak är absolut säker: Palme skulle aldrig ha bildat en regering och ”styrt” Sverige på en budget som hade utarbetats av M och KD. Detta skiljer honom – och hela den generationen av politiker från alla riksdagens partier – från dagens generation av politiker. Jag anser exempelvis att Stefan Löfvén helt saknar statsmannamässighet. Han vägrar utlysa nyval. Därmed sätter Löfven det han tror vara det bästa för S före väljarnas respekt för regeringsmakten – och riskerar på sikt hela det politiska systemets legitimitet. Men Löfven är definitivt inte ensam.

Ta Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Dessa båda har sagt att de alltid kommer att ta alla chanser att rikta ett misstroendevotum mot Stefan Löfven. Här hade Ulf Kristersson en chans att visa statsmannaskap. Han borde därför ha avvisat Ebba och Jimmie med orden:  – Ska vi fälla regeringen ska det vara på en fråga där vi verkligen vill besegra regeringen. Men att hoppa på V-tåget innebär ju endast att vi hjälper V att stoppa den fria hyressättning – något som vi själva och en majoritet av riksdagens ledamöter vill ha. Alltså:
1. Kristersson borde ha låtit Ebba och Jimmie få veta att de agerade politiskt barnsligt,
2. Han skulle ha sagt att M inte tänkte delta i deras jippo,
3. Motiven var att han, efter att ha bidragit till att fälla Löfven, skulle ha stoppat ett förslag som han stöde (fri hyressättning) och sedan varken kunde bilda en egen regering eller få igenom en egen budget.

Detta hade varit statsmannamässigt av någon som aspirerar på att själv bli ny statsminister. Men Kristersson föll själv för frestelsen att vinna lättköpta poänger genom att missbruka grundlagens (regeringsformens) andemening. Statsmannamässigheten beror till stor del – inte enbart naturligtvis – på grundlagarnas ställning i samhället. Och i Sverige är grundlagarnas ställning tyvärr svag. Mycket svag.

Del tre
Grundlagarna måste alltså få en ökad tyngd i Sverige. Poängen med att lyfta fram grundlagarna är att medborgarna, i sin egenskap av individer, skulle komma att stå starkare i förhållande till en rad institutioner. Om medborgarna skulle lära sig innebörden av den svenska ”konstitutionen” (grundlagarna och dess andemening i form av förarbetena), och vilka möjligheter som konstitutionen ger att påverka samhället, så skulle det ske en maktförskjutning.

Vinnare skulle vara de enskilda medborgarna.

Deras styrka skulle öka. Åtminstone på sikt. Förlorarna skulle vara riksdagspartier, myndigheter och en rad ofta skattefinansierade opinionsbildare som inte sällan bryter mot grundlagarna genom att att ”snäva in” den yttrande- och tryckfrihet som just garanteras genom grundlagarna. Detta genom egna, ofta olagliga, s.k. värdegrunder. Detta är ett skäl (av många) till att medborgarna skulle bli starkare som individer om de kände till grundlagarna och de möjligheter som dessa ger.

Att stärka grundlagarnas ställning, och medborgarnas ställning som individer, med hjälp av grundlagarna är absolut nödvändigt under dagens epok av förfall för partiväsendet.

Detta är en svindlande tanke. Eller, kanske någon anser, naiv tanke. Men själv är jag övertygad om att medborgarna – beväpnade med kunskap om grundlagarna de möjligheter som dessa ger – skulle bli starkare. Men det kan ta en viss tid att smälta denna tanke. Detta beror på att nästan alla medborgare, hur illa många än tycker om dagens partier och politiker, ändå förväntar sig att det trots allt är just dessa partier och politiker som ska fixa deras problemen.

Del fyra
I rättvisans namn måste sägas att de svenska riksdagspartierna, å ena sidan, har varit ovärderliga när det gäller att dra in medborgarna i landets demokratiska processer. Detta har i sin tur inneburit att medborgarna, kollektivt genom partierna, har kunnat påverka samhället. Exempelvis till att bli tryggare, socialt sett, genom olika kollektiva försäkringar vid sjukdom, arbetslöshet och då det är dags för pensionen. Det har även skett en skattefinansierad utbyggnad av sjukvård, utbildning och omsorger. Detta har gjort samhället väldigt mycket rättvisare. Dessa stora och positiva insatser, som har kanaliserats via partierna, ska inte på något sätt underskattas.

Å andra sidan har partierna utvecklats till att bli en sorts gigantisk skattefinansierad ombudsmannakår som, i praktiken, har hindrat de enskilda medborgarna från att att själva lära känna och – som individer – agera med hjälp av grundlagarna. Partierna borde ha varit något som bundit samman medborgarna, även som individer, med grundlagarna. Men låt mig upprepa: istället har partierna, likt en gigantisk ombudsmannakår, ”tagit hand om” grundlagarna samt tolkningen av de rättigheter och skyldigheter som dessa innebär. På detta sätt har partierna, tillsammans, separerat  medborgarna som individer från kunskaper om grundlagarna och om hur dessa skulle kunna användas för att påverka samhället. För samhället kan påverkas inte endast av partier. Utan även av individer. Om individerna stöder sig på grundlagarna.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att riksdagspartierna, i praktiken, har ”omyndigförklarat” medborgarna som individer när det gäller deras kunskap om grundlagarna. Och partierna har gjort detta tillsammans. Låt mig exemplifiera.

Del fem
I Umeå finns skrämmande exempel på brott mot yttrande- och tryckfriheten (som avhandlas i två av Sveriges fyra grundlagar). I direkt strid med grundlagarna och bibliotekslagen har stadsbiblioteket i Umeå kommun plockat bort böcker som de inte ansett vara politiskt korrekta. (Sedan försökte de ansvariga förneka dessa lagbrott). Om detta har jag skrivit många blogginlägg.

I Umeå kommunfullmäktige var det även tänkt att det skulle införas en arbetsordning som riskerade att inskränka vad som skulle få sägas, och inte få sägas, från talarstolen. Men även detta regleras i grundlagen om yttrandefriheten. Tittar vi sedan ut över Sverige finns det en formidabel uppsjö av s.k. ”värdegrunder” (i olika skattefinansierade verksamheter som studieförbund, kultur- och fritidsföreningar, o s v) som använder sina mer eller mindre kufiska ”värdegrunder” till att försöka tala om vad medborgare och medlemmar får säga säga och skriva. Och inte får säga och skriva.

Men varken Umeå eller andra kommuner och regioner, samt skattefinansierade ideella föreningar, kan ”snäva in” på den yttrande- och tryckfrihet som finns garanterad i grundlagarna. Dessa exempel visar på två saker. Det finns ett behov att dels garantera yttrande- och tryckfriheten. Dels reglera dessa (det är t ex förbjudet med hets mot folkgrupp). Men detta sker i grundlagen självt. Och de som känner behov av värdegrunder borde självklart börja just i grundlagarna.

Tillägg 12 juli
Det är sant att ideella föreningar själva kan besluta om sina egna stadgar. Men det är också sant att ideella föreningar, som exempelvis Sveriges Unga Muslimer (SUM), har nekats ekonomiska bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor (MUCF). SUM ska dessutom återbetala redan utbetalade bidrag! MUCF:s beslut fick stöd i en dom från kammarrätten. Den verksamhet som bedrevs av SUM respekterade inte ”demokratins idéer, inklusive jämställdhet” i tillräcklig utsträckning. Det finns fler organisationer än SUM som har blivit av med sina bidrag. I slutänden kan samhället rycka undan mattan för organisationer vars värderingar strider mot grundlagarna och dess andemening. Detta både genom att dra in det ekonomiska stödet för deras verksamhet och samtidigt, offentligt, tala om motiven till detta. En sådan handling räcker ofta för att en organisation ska falla samman. En annan åtgärd är att inte upplåta lokaler till vissa organisationer och talare. Det viktiga är att en kommun tar strid mot organisationer vars åsikter står i strid mot grundlagarna – även om det idag skulle finnas brister i grundlagarna som gör att kommunen skulle förlora. Statsmannaskap handlar bland annat om att klara av att förlora – när större saker än det egna partiets (eller den personliga) prestigen står på spel.

Avrundning
Det borde vara självklart att de politiska partierna sprider kunskaperna om grundlagarna (exempelvis när det gäller yttrande- och tryckfrihet). Det är alltså grundlagarna som klargör vad som gäller i Sverige. Juridiskt.

Men de politiska partierna har glömt bort grundlagarna. I bästa fall. Och tillåter därför en massa ogiltiga s.k. värdegrunder (som alltså ofta ”snävar in” på yttrande- och tryckfriheten) att trakassera medborgarna i Sverige. I sämsta fall bryter kommuner själva mot grundlagarna. Som stadsbiblioteket i bland annat Umeå har gjort. Det finns fler exempel på just bibliotekens brist på respekt för just yttrande- och tryckfriheten.

Jag vill upprepa: det finns en brist på statsmannaskap i Sverige. Detta beror delvis på den svaga ställning som grundlagarna har. Samt på brister i själva grundlagarna.

Fortsättning följer.

Ansvarig utgivare

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *