Nato-medlemskap hotar demokratin i Sverige

Den traditionella militärens strukturer och anda är, till sin grundläggande karaktär, odemokratisk. I krig är den till och med direkt diktatorisk. Skälet är uppenbart. Den militära organisationens syfte är dels att lära och motivera de egna soldaterna att döda fiender, dels att hindra de egna soldaterna från att olovligen lämna slagfältet (desertera) för att försöka ta sig hem till familjen och tryggheten – eller för att av ideologiska eller religiösa skäl byta sida och börja strida för fienden. Det sistnämnda kallas för landsförräderi.

Den militära organisationen är alltså en tvångsorganisation. Många stater har, rutinmässigt, avrättat desertörer under krig. Även i Sverige kunde dödsstraff utdömas i krigstid fram till 1973. Detta år ersattes dödsstraffet, som den hårdaste bestraffningen i krigstid, med livstids fängelse.

Även i fredstid är den militära organisationen odemokratisk – om än inte diktatorisk. De militära övningarna i fredstid utgör en förberedelse för krig. Det förväntade kriget speglas i strukturerna och underlättar att skapa den, ofta osunda, kårandan inom militären. Till sin hjälp har militären i Sverige haft det som kallas värnplikt – med betoning på plikt! Den som vägrade göra sin plikt, sin värnplikt, under början på 1970-talet fick sitta i fängelse. Totalvägrare kunde få upp till sex månader.

Militären utgör alltså ett odemokratiskt inslag i samhället. Men det odemokratiska inflytandet kan vara mindre, och behöver inte hota eller inskränka demokratin. Det odemokratiska inflytandet från militären kan också vara större, och verkligen hota respektive inskränka demokratin. Vi menar att ett medlemskap i militäralliansen Nato kommer att hota och inskränka demokratin. Vi ska förklara varför. För att klara detta behöver vi ta hjälp av nutidshistorien.

Fred och alliansfrihet

Under cirka 200 år var den säkerhetspolitiska målsättningen, för de som styrde Sverige, att hålla landet utanför krig genom neutralitet vid väpnade konflikter i närområdet. Detta kom sedan att bestämma den militära strategin. Målet var alltså att hålla Sverige utanför krig genom neutralitet vid väpnade konflikter i närområdet. Av detta följde att Sverige avstod från militära allianser samt antog en defensiv militär strategi. Landets säkerhetspolitiska mål formulerades under lång tid på följande sätt: ”För alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.

Motsatsen hade varit en säkerhetspolitik som inte syftade till att hålla Sverige utanför krig genom neutralitet vid väpnade konflikter i närområdet. Detta skulle ha inneburit två helt avgörande skillnader. Sverige skulle dels ha ingått militära allianser, dels ha antagit en offensiv militär strategi som gjort det möjligt att angripa andra länder. Sverige hade exempelvis kunnat ingå militära allianser med Danmark och Norge eller med Finland. Men detta hade sannolikt inneburit att Nazityskland även hade ockuperat Sverige samtidigt med Danmark och Norge. Eller så hade Sverige tvingats förklara krig mot Sovjetunionen, då Stalins regim angrep Finland 1939.

Om ett land inte strävar efter att hålla sig utanför krig, utan ingår militära allianser och antar en offensiv militär strategi, kommer militären att få en både större och mer aktiv roll i samhället. Detta ökar hotet mot, och risken för inskränkningar i, demokratin. Vi kan dessutom torrt konstatera: Om Nazityskland hade ockuperat Sverige skulle detta inte ha befrämjat demokratin. Hade Sverige gått i krig mot Sovjet 1939 hade krigslagar införts – vilket inte heller hade främjat demokratin. Strävan efter fred via neutralitet, alliansfrihet och en defensiv militär strategi minskar hotet mot, eller inskränkningar i, de demokratiska fri- och rättigheterna.

Defensiv strategi och vpl

Sveriges defensiva militära strategi kom att kallas för territorialförsvar. Denna försvarsstrategi kom huvudsakligen att bygga på följande komponenter:

• allmän värnplikt
• en stor svensk militär organisation
• en stor svensk krigsindustri

Militärens uppgift blev alltså att försvara Sveriges territorium mot angrepp – inte att själva angripa andra stater. Den politiska strävan efter neutralitet vid krig, i kombination med alliansfriheten och den defensiva militära strategin, bidrog till att Sverige höll sig utanför de båda världskrigen. Detta bidrog även till att Sverige höll sig utanför militäralliansen Nato vid det kalla krigets utbrott i slutet av 1940-talet. Däremot har Sverige rustat upp vid de tillfällen under 1900-talet då krig stod, eller verkade stå, för dörren.

Militär kåranda vs demokratisk anda

Sveriges militära organisation baserades alltså på allmän värnplikt. Detta skapade en mycket stor försvarsorganisation. Under 1950-talet avsattes över fyra procent av BNP till militären. Denna siffra hade sjunkit till en (1) procent 2017. Året 1971 var det över 52 000 unga män som gjorde värnplikten på regementen och flottiljer runt om i Sverige. Idag, femtio år senare, gör endast 5 500 värnplikten. Men trots att militären har minskat i storlek riskerar dess odemokratiska inflytande att bli större idag än för 50 år sedan. Vi behöver endast lyssna på utspelen från ÖB för att ana detta. Skälen är flera.

Från början av femtiotalet, och cirka 30 år framåt, gjorde i snitt 50 000 unga män värnplikten varje år. Totalförsvaret kunde under denna tid mobilisera uppåt 800 000 soldater. Så gott som alla grabbar i Sverige gjorde lumpen. Detta innebar att den demokratiska andan i samhällsutvecklingen – i skolor, på arbetsplatser och i det mänskliga umgänget i allmänhet – kom att speglas genom de värnpliktiga. Denna anda kom i konflikt den kvardröjande, auktoritära och odemokratiska, kårandan inom militären. Denna konflikt lär oss mycket om den militära organisationens förhållande till demokratin.

Värnpliktiga och lägre befäl vs officerare

I denna konflikt var det inte endast de värnpliktiga som speglade den demokratiska andan i samhällsutvecklingen. Även de lägre befälen speglade samhällets demokratiska utveckling. Till saken hör att den militära kasten länge var uppdelad dels i underbefäl och underofficerare, dels i officerare. Det var främst bland yrkesofficerarna, de karriärinriktade, som den auktoritära och odemokratiska kårandan levt vidare.

De värnpliktiga var naturligtvis beroende av alla befäl. Men både underbefäl och underofficerare var även beroende av de värnpliktiga. Vi är många som varit med om att underbefäl och underofficerare bett oss värnpliktiga att göra bra ifrån oss vid de tillfällen då dessa blev betygsatta av yrkesofficerarna. Deras betyg sattes utifrån våra prestationer. Om de lägre befälen hade uppträtt bra mot oss, då gjorde vi vårt bästa. Annars inte. Det fanns ett givande och tagande mellan oss värnpliktiga och de lägre befälen. Till detta kom att man inte sällan sprang på de lägre befälen både på krogen och på konsum. ”Karriärofficerarna” sprang man däremot inte på. De tjänstgjorde nämligen aldrig länge på samma ort. Tanken med detta var, bland annat, att dessa inte skulle få några djupare civila (läs demokratiska) rötter. De skulle leva sitt liv i den militära världens ”bubbla” – så opåverkade som möjligt av den demokratiska samhällsutvecklingen. Det var därför som dessa ”karriärofficerare” bar den o-demokratiska traditionen vidare. Speciellt inom marinen.

Försvaret speglar samhället?

Deras militära kåranda härstammade från de båda världskrigens epok. Kårandan speglade en politiskt reaktionär människosyn, inte sällan med inslag av rasism och även en övervintrande nazism, och tog sig formen av ett auktoritärt top-down tänkande med detaljstyrning. För dessa officerare var blotta tanken på ”teamwork” mycket svårt.

Men dessa yrkesofficerares kåranda pressades tillbaka, både i samhället i stort och inom de militära strukturerna. Deras grumliga kåranda kunde inte hålla stånd mot den demokratiska anda som alla ”civila” värnpliktiga och ”halvcivila” lägre befäl stod för. Något som är värt att notera: de följande generationernas befäl hade en mer demokratisk människosyn. Detta förbättrade relationerna mellan värnpliktiga, lägre och högre befäl. Stegvis kom den militära organisationen att i högre utsträckning baseras på samarbete och förtroende. Detta innebar en effektivisering av den militära organisationen!

Det är alltså inte militärens storlek som är avgörande för hur mycket denna kommer att hota, eller inskränka, demokratin. För 50 år sedan var den militära organisationen väldigt mycket större än idag – men den utgjorde ett mindre hot mot demokratin. Det är militärens förmåga att spegla de demokratiska värderingarna i det omgivande samhället som avgör. Det är denna förmåga som kommer att försämras då Sverige går med i Nato.

Men det finns även andra faktorer.

Syftet inte längre neutralitet vid krig

Till de viktigaste anti-demokratiska faktorerna hör bristen på diskussioner kring, och därför också kunskaper om, de grundläggande förändringar som skett när det gäller Sveriges säkerhetspolitik. Som vi vet byggde Sveriges säkerhetspolitik tidigare på följande målsättning: ”för alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Själva målet för säkerhetspolitiken var alltså att landet skulle ställa sig neutralt i händelse av krig – för att inte dras in i krig. Och alliansfriheten utgjorde ett grundläggande medel för att uppnå denna målsättning. Men idag ser Sveriges säkerhetspolitiska målsättning dramatiskt annorlunda ut.

Det har skett grundläggande förändringar av Sveriges säkerhetspolitik. Dessa har aldrig diskuterats öppet och demokratiskt. Det handlar om följande två förändringar:

• Säkerhetspolitikens mål är inte längre neutralitet i händelse av krig
• Alliansfrihet utgör inte längre en grundläggande inriktning för den svenska säkerhetspolitiken

Idag utgörs istället Sveriges grundläggande inriktning av något som betecknas som ”den solidariska” försvars- och säkerhetspolitiken. Och denna svenska ”solidaritet” knyts till andra stater. De stater det handlar om är de som Sverige idag samövar med militärt. Det handlar om EU-länderna. Och USA.

Denna dramatiska omläggning av säkerhetspolitiken – där målet inte längre är neutralitet vid krig med hjälp av alliansfrihet vid fred – har smugits igenom utan någon som helst folklig diskussion. Detta trots de exceptionellt långt gående konsekvenserna.

Förändringarna av säkerhetspolitiken innebär att det inte krävs något formellt medlemskap i Nato för att Sverige ständigt ska kunna utvidga sitt samarbete med denna militärallians. Riksdagspartierna har alltså lyckats ”runda” det faktum att Sverige inte varit medlem i den USA-ledda militäralliansen Nato. Den nya säkerhetspolitiken innebär att Sveriges styrande kan agera som om landet redan vore medlem i Nato!

Dessa förändringar av säkerhetspolitiken har skett under lång tid och i största samförstånd i riksdagen. De olika stegen började tas redan 1992. De kan studeras i regeringsförklaringarna 2011, 2012 och 2013 samt i Försvarsberedningens skrivningar 2014. Hela tiden utan folklig debatt.

Offensiv strategi och yrkesmilitärer

Bakom förändringen av Sveriges säkerhetspolitik låg en kombination av viljan att närma landet till USA och en vilja att förändra den militära strategin. Det defensiva territorialförsvaret har ersatts av ett s.k. ”insatsförsvar”. Detta bygger på en offensiv, eller aggressiv, militär strategi! Denna offensiva strategi innebär att kunna anfalla fienden (i förebyggande syfte – skulle förespråkarna för denna nya offensiva strategi säga). Det var denna nya typ av krigsmakt, baserad på yrkesmilitärer, som Sverige började bygga upp parallellt med att säkerhetspolitiken förändrades i början av 1990-talet.

Värnpliktiga räcker till för defensiv krigföring. Men offensiv, eller aggressiv, krigföring kräver yrkesmilitärer. Tanken är att yrkesmilitärer ska träna och träna – gärna utomlands – under så realistiska förhållanden som möjligt. En på yrkesmilitärer baserad krigsmakt klarar därför krav på mer avancerade (tyngre) vapensystem och krav på ökad rörlighet. Tyngre vapen och ökad rörlighet är nämligen vad som krävs med en offensiv militär strategi som går ut på att kunna anfalla fienden. Slutligen krävs bättre underrättelser om vad fienden har för sig. Den som vill kunna angripa vill givetvis veta exakt var fienden håller till.

Men Sverige har endast råd med små styrkor av yrkesmilitärer kompletterade av små ”hjälpstyrkor” av värnpliktiga. Inte är Sverige heller bäst på spioneri. Den nya offensiva, eller aggressiva, strategin tog därför, redan från första början, sikte på en anslutning till den USA-ledda militäralliansen Nato. I tysthet, givetvis.

Nato hotar demokratin

Vi har tidigare talat om att den gamla reaktionära militära kårandan, innesluten i yrkesofficerarnas bubbla, besegrades av andan i den demokratiska samhällsutvecklingen i stort. Vi pekade på att attityderna hos yrkesofficerarna, beroende på deras ringa antal, drunknade i attityderna hos de civila värnpliktiga och de halvcivila lägre befälen.

Men vad händer med denna balans om den svenska militären baseras på följande: en aggressiv militär strategi; en stor andel yrkesmilitärer i förhållande till de värnpliktiga; yrkesmilitärer som ofta tjänstgör utomlands och även i krig? Svaret är att en militär bubbla, mer och mer isolerad från samhället i övrigt, kommer att återuppstå! Detta innebär att militärens i grunden odemokratiska strukturer och anda åter riskerar att hota eller inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna.

Men utvecklingen stannar inte där. Som en tjänst åt USA skickade Sverige soldater till Afghanistan under cirka tjugo år. De svenska yrkesmilitärerna tilldelades den roll som USA gav dem. Då Sverige går med i Nato kommer det att skapas en större och större kontaktyta mellan svenska yrkesmilitärer och krigsvana yrkesmilitärer från, bland annat, USA. Många svenska yrkesmilitärerna kommer att, likt läskpapper, ta till sig USA:s syn både på historien och på USA:s nutida samt framtida roll i världen. Med stor sannolikhet kommer svenska yrkesmilitärer att börja eka uppfattningar som att USA inte gjorde fel i Vietnam! Men än värre: som Nato-medlem kommer Sverige att sända redan isolerade yrkesmilitärer för att strida utomlands, under USA:s befäl och till USA:s propaganda. Dessa yrkesmilitärer kommer att börja försvara vad de anser vara gemensamma svenska och amerikanska intressen. På sikt kommer en ”kader” av yrkesmilitärer att uppstå som identifierar sig med USA-imperialismens intressen. Dessa kommer sedan att göra sin röst hörd via politiska partier och media. En helt ny, politiskt reaktionär och auktoritär, röst kommer att börja eka i det svenska samhället.

Ett svenskt Nato-medlemskap kommer att stärka militärens grundläggande odemokratiska karaktär och detta riskerar i sin tur att hota och inskränka demokratin.

Uppdaterad 2023-02-08