Hur jag lärde mig att inte bli uttråkad – och älska Historia

En staty av Ludwig van Beethoven

I nådens år 1996 gick jag i tionde klass på Waldorfskolans gymnasium. Jag var en dålig student inte bara för att jag inte hade fått klart för mig hur man måste visa vad man lärt sig för att lärarna ska kunna bedöma en, men för att jag trodde jag visste allting.

Jag bestämde mig för att historia var det mest värdelösa ämne som fanns att plugga, eftersom det redan var uträknat och nedskrivet och bara att läsa en bok om man nu behövde veta, till exempel, vilket år Franska revolutionen tog vid. Just detta faktum tyckte min lärare var så viktigt att den elev som inte hade det inpräntat i minnet inte borde få ta examen. Det är möjligt att hon inte hade något bra grepp om hur man får barn intresserade av historia heller.

Jag upptäckte att min attityd hade ändrats kanske femton år senare, när en historielärare på bloggplattformen Tumblr berättade att Ludwig van Beethoven nästan säkert var svart. Det är säkert en överraskning för dig med, kära läsare. Men en rad samtida källor visar på detta; fast de är få och idag kan vi inte veta säkert.

Varför är Beethovens hudfärg viktig? Den blev viktig ungefär när man började skriva historieböcker om honom. Det var vid den tiden de stora affärsintressena riktades mot slavhandel, och en hel industri uppstod för att moraliskt rättfärdiga kolonimakternas förtryck – och särskilt slaveriet. Poeter som Kipling och tänkare som Kant uppfann och marknadsförde konceptet om den vita rasens finhet. Och Beethoven var inte där för att motbevisa lögnen att bara en vit man kunde ha skapat så fantastisk musik.

Det finns en illusion av avstånd som jag tror driver mångas ointresse av att studera historia. Vi lockas se på det förflutna som en egen värld, avskuren från nutiden. Den är inte det. Det är en och samma värld. Historia pågår fortfarande, du och jag är delaktiga i den. En romare för 2500 år sedan är inte en annorlunda sorts människa än en svensk idag, utom att hon inte har samma tillgång till ackumulerad kunskap. En chef på Ostindiska kompaniet som tjänar oerhört mycket pengar på opiumhandel har samma motiv att sponsra forskning som kan bevisa att kineser inte förtjänar frihet som en friskolechef har motiv att bevisa att barn lär sig bättre om man inte betalar för att de ska ha skollokaler.

Och den okända person som gör att vi idag vet vad Platon sa, som vågade protestera mot hans förutsägelse att det skrivna ordet skulle degenerera den levande, talade dialogen och göra ungdomen slapp och fördärvad, är inte en annorlunda slags människa än Martin Luther eller Vanessa Nakate. Alla hänger ihop med varandra; du också.

Historia är en vetenskap. Det är vetenskapen om människornas rörelse genom tiden. (Vetenskapen om världen innan människorna började samla kunskap om oss själva kallas förhistoria.) Historia kan berätta var vi kommer från och vart vi är på väg. Jag tror nu att det är det absolut viktigaste ämne vi kan studera, om vi ska klara av att leva i den här världen med alla andra människor.

Mitt namn är Amelie Wikström. Jag är amatörhistoriker, författare, autistisk, transkvinna, humanist, och tydligen Nya Arbetartidningens nyaste kultur- och vetenskapsskribent.

×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.