Socialdemokraternas oförmåga att återvinna arbetarväljarna orsakade valnederlaget

Trots att S gjort precis allt för att klamra sig fast vid regerings-positionerna befinner sig partiet idag lik förbannat i opposition… Foto: Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0)

Sverige står inför ett regeringsskifte. Valets stora vinnare var SD. Åkessons parti fick 20,5 procent av rösterna vilket innebar en ökning med hela 3,0 procentenheter jämfört med förra valet. Även Socialdemokraterna gick framåt. Partiet fick 30,3 procent vilket innebar en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med för fyra år sedan. Men medan SD var valets stora vinnare gjorde S sitt näst sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes! Detta är en av de viktigaste faktorerna i en valanalys.

En andra viktig faktor är följande: Socialdemokraternas ökning skedde på bekostnad av det egna, tänkta, regeringsunderlaget. S ökade alltså i jämförelse med katastrofvalet 2018. Men samtidigt minskade MP, V och C med totalt 2,4 procentenheter. Som block betraktat gick dessa fyra partier bakåt med 0,4 procentenheter i jämförelse med förra valet. S-blocket förlorade alltså fler väljare, över blockgränsen, än vad man självt lyckades vinna.

Socialdemokraternas misslyckande bestod främst i att partiet inte lyckades återvinna arbetarväljarna från Sverigedemokraterna. Istället försvagades stödet för S, ytterligare, bland arbetarväljarna samtidigt som stödet fortsatte att växa för SD. Bland de som uppger sig vara arbetare röstade 32 procent på S i årets val medan 29 procent röstade på SD. För fyra år sedan låg stödet för S på 34 procent bland arbetarna medan stödet för SD låg på 24 procent (Svt:s väljarundersökning).

S förlorar regerings-positionerna – inte regerings-makten

De flesta analyser utgår ifrån att Socialdemokraterna nu tvingas lämna ifrån sig regeringsmakten. Men sanningen är att S aldrig riktigt har återerövrat den makt som följer av ett regeringsinnehav sedan partiet förlorade regeringsmakten till den av Reinfeldt ledda Alliansen 2006. Efter valet 2014 tog det tre månader av förhandlingar innan Decemberöverenskommelsen (DÖ) slöts och Socialdemokraterna och koalitionspartnern MP fick fast mark under fötterna. Under hösten efter valet hade S+MP:s budgetförslag fallit och Stefan Löfven tvingades inleda sin tid som statsminister med en budget utarbetad av allianspartierna. Regeringen fick alltså inte majoritet för sitt eget budgetförslag! Detta berodde på att både de fyra allianspartierna och SD röstade emot.

De långdragna förhandlingarna efter valet 2014 handlade huvudsakligen dels om hur inflytandet för det tidigare nazistiska partiet SD skulle minimeras, dels om vilka politiska kompromisser Socialdemokraterna var beredda att göra för att kunna regera. Redan för åtta år sedan började alltså S kompromissa med själva regerings-makten för att kunna besätta regerings-posterna.

Detta mönster återupprepades efter valet 2018. Då tog det hela fyra månader av förhandlingar innan Stefan Löfven kunde väljas till statsminister genom det s.k. Januariavtalet. Återigen handlade förhandlingarna huvudsakligen om två saker:
* Hur inflytandet för Sverigedemokraterna skulle minimeras,
* Vilka politiska kompromisser som S var beredda att göra för att få förlänga sitt innehav av regerings-posterna.

Regeringsbildningen efter valet 2018 var dömd att misslyckas

Förhandlingsuppgörelserna efter valen 2014 och 2018 var möjliga eftersom inget av de forna allianspartierna då ännu var beredda att ingå ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna. Men allt tydde på att den regeringsbildning som skedde efter valet 2018 var dömd att misslyckas. Låt oss nämna några av skälen.
1. I valet hade S och MP tillsammans fått stöd av färre än en tredjedel av väljarna. Samtidigt hade den samlade borgerliga oppositionen (de forna allianspartierna och SD) tillsammans fått stöd av nästan 60 procent av väljarna.
2. Återigen fälldes S+MP:s budgetförslag och regeringen tvingades styra med en M+KD-budget.
3. De olika partier som möjliggjorde att Stefan Löfven ”tolererades” som statsminister stod för sinsemellan oförenliga krav. Centern och Liberalerna ville bl a försämra lagen om anställningsskydd och ta steg mot marknadshyror. Vänsterpartiet hotade att fälla regeringen om den gav efter för C och L i dessa frågor.

I detta läge borde Socialdemokraterna ha avgått. En minoritetsregering som inte får igenom sin egen budget och som har färre än en tredjedel av mandaten i riksdagen och väljarna bakom sig saknar legitimitet. Kombinationen av att S hade gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, och kraven från C och L på långt gående ideologiska reträtter, pekade på att Socialdemokraterna borde ha satsat på en comeback i valet 2022 efter en mandatperiod i opposition. Ett annat alternativ kunde ha varit att utlysa ett extraval i början av 2019.

Argumenten emot en avgång, med eller utan ett extraval, var att S då skulle ha överlämnat makten till en borgerlig regering. Men, som vi inledde med att säga, Socialdemokraterna har aldrig riktigt återerövrat regerings-makten utan främst regerings-positionerna. Under de två mandatperioder som gått har Socialdemokraterna regerat med borgerliga budgetar under tre av åtta år (2015, 2019 och 2022). Partiet har allvarligt försämrat anställningsskyddet, luckrat upp kollektivavtalen, sänkt skatten med nästan 70 miljarder och försökt ta de första stegen mot marknadshyror! Trots att S gjort precis allt för att klamra sig fast vid regerings-positionerna befinner sig partiet idag lik förbannat i opposition…

S klarade inte av att återerövra arbetarväljarna från SD

Socialdemokraterna förlorade valet på grund av att partiet inte kunde återerövra arbetarväljarna från SD. Och hur skulle S ha kunnat göra det när de bland annat gett sig på anställningsskyddet – arm i arm med Sveriges mest fackföreningsfientliga partiledare (Annie Lööf)?

Det finns naturligtvis även andra förklaringar till att Socialdemokraterna fortsätter att förlora arbetare till SD. Att partiet ”inte såg det komma” när det gäller den bristande integrationen, framväxten av parallella samhällsstrukturer och skjutningarna har också spelat en viktig roll. Dessa frågor borde utgöra en utgångspunkt för en kritisk eftervalsdebatt inom S. Och det är i dessa frågor som S måste utforma konkreta krav för att kunna bedriva en framgångsrik opposition med sikte på att vinna tillbaka arbetarväljarna från SD i valet 2026.

Kraftsamling krävs – som efter valnederlaget 1991

Idag skulle Socialdemokraterna kunna göra samma sak som efter förlusten av regeringsmakten 1991. Efter valnederlaget började partiet, tillsammans med LO-facken, att kraftsamla. Den 6 oktober 1992 genomfördes landsomfattande demonstrationer mot högerregeringen under Carl Bildt och Anne Wibble. Över 200 000 människor deltog. Men idag kommer inga signaler om kraftsamling mot Ulf Kristerssons block – i vilket SD utgör största parti. Istället för en kraftsamling mot den nya regeringens signaler om nya angrepp mot offentliga sektorn via skattesänkningar och antifacklig lagstiftning fortsätter Magdalena Andersson samarbetspolitiken gentemot borgerligheten – även i oppositionsställning!

I samband med att Andersson mötte media efter att ha avgått som statsminister gjorde hon följande utspel: ”Om M vill samarbeta med mig så står min dörr öppen”. Den tuffa attityden gentemot moderatledaren och regeringsbildaren Ulf Kristersson står istället SD för. I en intervju i DN säger Jimmie Åkesson att SD kommer att gå i opposition om Kristersson skär i a-kassan!

Om denna ”arbetsfördelning” mellan ledaren för S och ledaren för SD blir bestående kommer Socialdemokraterna varken att återerövra regeringsmakten eller regeringspositionerna 2026.

Socialdemokraterna misslyckades även bland de yngre

Bland förstagångsväljarna fick S endast 20 procent. Både M och SD blev större (26 respektive 22 procent). I åldersgruppen 22-30 år röstade endast 23 procent på S. Däremot är stödet för S betydligt högre bland dem som är 65 år och äldre (38 procent). Detsamma gäller bland kvinnor. Där röstade 34 procent på S.