Om läget i förskola, skola och fritids

Två pedagoger ger svar

Inför valet skriks det om allt hårdare tag. Det ena förslaget dummare än det andra. Till och med förskollärare ska användas som språkpoliser! ”Light adhd-tester” och medicinering. Ut och utpeka och språktesta tvååringar i utanförskapsområden. Medicinera barnen eller tvångsomhänderta om vårdnadshavarna vägrar.

Vad är det för värld vi skapar om vi röstar på politiker som står för detta? Vilka signaler ger det? Enligt mig – diskriminering, grovt övertramp, helt fjärran från likabehandling. En väg rakt fram emot ännu större segregation och förbittring mot det svenska samhället.

Som kontrast till denna galenskap har jag funnit två riktiga pärlor att intervjua – en pedagog i skolan och en i förskolan. Riktiga superpedagoger båda två! Kraven på dem båda är enorma. Allt som de ska klara av att göra för enskilda barn och för hela barngruppen. Och det är lätt att förstå varför många pedagoger kastas in i väggen, in i utmattningsdepression, med tuffa krav och orimliga arbetsbördor.

Först frågor till Lena – pedagog med dubbla roller i skolan.

Du jobbar både på skola och fritids, vad är din roll på respektive ställe?

– I min roll i skolan som elevassistent ska jag underlätta för läraren. Som stödperson för klassen och resurs för två elever med diabetes. En fick diabetes redan som 7-åring och jag har fått följa med från klass 1-6.

– Efter skoldagens slut jobbar jag på Klubben, ett fritids för de äldsta barnen i fyran till sexan. Där är min uppgift att skapa trygghet på barnens fritids efter skolan.

På vilket sätt stöttar du barn med diabetes och hur har du fått rätt kunskaper?

– Jag hjälper till att beräkna mängden insulin som behövs. Vi kollar alltid blodsockret innan maten, efter lunchrasten och två timmar senare.

– Det började med ett möte och information från diabetesläkaren. Jag fick lära mig hur insulinpumpen skulle styras och det görs med mobilen. Helst skulle rektorn varit med också, för att få kännedom om alla komplikationer som kan inträffa.

– Jag har lärt mig att avläsa elevens signaler, humör, reaktioner och att agera om värdena är för höga eller låga. Blodsockernivån kan t ex behöva justeras med druvsocker eller frukt.

Vilken bemanning och vilket antal barn är det på fritids och hur många behöver extra stöd?

– På fritids är vi två pedagoger och cirka 25 barn. Fyra stycken elever med autism och adhd med stora behov av resurs och ytterligare två barn i gruppen som väntar på utredning på BUP.

Vad tänker du kring behoven av resurser?

– Många barn skulle behöva extra resurser som stödjer, p.g.a. deras diagnoser. Har man t ex autism kanske man behöver begränsa omgivningen så att det inte blir så mycket stimuli och även för dem med svårare grad av adhd.

– Fler anställda resurser behövs! Mer pengar till resurser som kan stötta upp barn som har det svårt. När det blir för livat i en klass kan en resurs ta med barnet till en lugnare plats. Och jag tycker det är märkligt är att när fritids stöttar klassen, så förlorar vi delar av fritids planeringstid. Den tiden borde någon annan kunna komma in och stötta i klassrummet.

Vad är det viktigaste i uppdraget på fritids?

– Det är barn från många kulturer och de är i den åldern att det handlar om känslor kring förändringar i kroppen, mens, puberteten och också ett hårt språkbruk. Det är ju viktigt att de ska bli ett fint gäng tillsammans och behandla varandra med respekt.

– Om någon uttalar sig rasistiskt om t ex en annan religion så bemöter jag, ifrågasätter och tar kontakt med deras föräldrar, så vi kan få stopp på det. Eleverna i sexan blir också en slags resurs och förebilder för de yngre. Exempelvis om vi har ny vikarie, så hjälper de till och styr upp så dagen fungerar.

Hur ser vikariesituationen ut?

– Vi är bra på att backa upp varandra och har god struktur och ordning som underlättar för vikarierna. De får läsa en lista med våra rutiner innan de träffar barngruppen. Vi har några husvikarier på skolan, som oftast brukar ställa upp.

Hur har skolan påverkats av pandemin?

– Vi har gått igenom mycket tillsammans under pandemin. Med ett pressat läge, oro, en del har inte orkat fortsätta. Vi har haft byten av lärare, vi har fått nya vikarier och verkligen kämpat för barnen fanns ju där fysiskt i skolan, hela tiden under pandemin.

Vad är det bästa med jobbet?

– Vi har en god atmosfär och stämning på arbetsplatsen, mycket skoj, skratt och humor det är det allra bästa! Och så har det varit en fantastisk resa att få följa samma barn och deras utveckling under de här åren. Jag ser dem inte längre som elever, utan som mina vänner.

Så frågor till Malin – pedagog i förskolan med arbetslivserfarenhet både från södra Sverige och Umeå.

Hur ser du på integrering av barn med alla olika slags behov i samma grupp?

– Det finns på långa vägar inte resurser, så att alla barn blir sedda och får utbildning efter sina behov. Verksamheten påverkas negativt av ständig personalbrist, stort antal barn och många nya vikarier.

– Dessutom allt det administrativa och praktiska som ska göras samtidigt.

Finns det normer för antal barn per grupp och antal pedagoger och i så fall följs de normerna?

– Just nu har vi 15-24 barn på tre pedagoger, olika mellan avdelningarna, beroende på vilken åldersgrupp det gäller. Vi har bemanning på förskolan mellan cirka 06.00 till 17.30 under dagen. Tid för planering och andra möten för att verksamheten ska kunna rulla på ingår i detta.

– Vi ska hinna plocka fram mellanmål och städa undan. Stolar ska lyftas upp på borden efter maten för att underlätta för städet. Och vi ska hinna plocka undan efter varje aktivitet, som vid t ex målning: torka bort all färg från borden, städa undan material, rengöra penslar och förkläden o.s.v. Så bemanningen är naturligtvis inte tre pedagoger med barnen hela tiden. Dessutom ska varje pedagog hinna ta 30 minuters rast efter lunch.

När finns det möjlighet att dela in barnen för aktiviteter i mindre grupper?

– Vi försöker, men det är svårt, eftersom vi har två barn med speciella behov i gruppen och bara tre pedagoger. Det behövs två pedagoger under aktivitet med dessa och då lämnas den tredje pedagogen i så fall ensam med resterande barn.

– Vi jobbar för god struktur och ordning, men det mesta måste göras i helgrupp med alla tillsammans. Det är för många barn och det borde finnas tillräckligt med pedagoger eller assistenter för barn med särskilda behov.

– Det borde också vara två förskollärare och en barnskötare per avdelning. Så förskollärarna kan samplanera det pedagogiska. Men så är det inte alltid.

– Jag har till och med hört om förskolor söderut med en enda förskollärare per enhet. Dessutom var det många outbildade vikarier också.

Påverkas din förskola av Umeå kommuns beslut om utjämning av strukturbeloppet?

– Ja, en heltidstjänst försvinner och vi tar emot nya inskolningar av barn hela tiden för att fylla upp platserna och ge förtur till syskon också. Tidigare hade vi inskolningar av nya barn enbart vid terminsstarten.

Vad ser du för lösningar?

– Stöd för barn med speciella behov är min hjärtefråga. Där jag jobbade söderut kunde man ringa en specialpedagog som inom 1-2 veckor kom och observerade barnet och gruppen. Vi fick prata om problemet och finna knuten till orsaken och rätt snabbt komma igång med att ändra på det som var möjligt att göra, genom förändring av vårt arbetssätt.

Hur tänker du kring specialpedagoger eller andra möjligheter till stöd för barn med speciella behov?

– En specialpedagog borde kunna konsulteras, för att först fysiskt komma ut i verksamheten, se själv och observera. Och därefter vägleda och stötta oss pedagoger. Inte bara genom att vi dokumenterar ett fall och får feedback kring det.

– Vi samarbetar med habiliteringen om barnet har en diagnos och är inskrivet där. Det ger ju helhet och snabbare resultat för barnet när alla samarbetar för barnets bästa. Men en erfarenhet är också att en del vårdnadshavare gärna ifrågasätter bristen på stöd och kräver direkt snabb hjälp från förskolan. Det sätter stor press på oss.

Kan du ge exempel på en framgångsrik lösning för ett barn i behov av särskilt stöd?

– Ja, exempelvis när det gällde ett barn som inte ville äta någon mat alls. Lösningen var att ge barnet trygghet genom att sitta och äta tillsammans i ett annat rum. I lugn och ro, avskärmad från störande intryck runt omkring. En process som började med välling, till att barnet så småningom åt frukt och till slut samma lunch som de andra barnen.

– En annan sak där specialpedagoger borde kunna stötta mer är i konflikter mellan två kollegor eller konflikter i ett arbetslag. Ofta kan det finnas surdegar i arbetslag eller mellan medarbetare som inte chefer tar tag i, reder ut eller agerar för att lösa. Och då fortsätter det bara och så växer den negativa spiralen.

På vilket sätt skulle specialpedagogen stötta vid personalkonflikter?

– Det skulle vara värdefullt med en person som kunde se själva situationen utifrån och ge ett annat större och bredare perspektiv. Som kunde agera som samtalsledare, hjälpa arbetslaget eller kollegorna att hitta en möjlig lösning.

Vad tror du är största orsaken till konflikter i arbetslagen?

– För stor arbetsbelastning, stress och press. En massa onödig dokumentation som ska hinnas med samtidigt som man ska ta hand om alla barnen.

– Dessutom orkar man kanske inte längre engagera sig så mycket i varandra, eftersom arbetslagen hela tiden splittras. Pedagogerna lyfts ut och flyttas omkring mellan avdelningar och tiden att jobba ihop sig kring värdegrunden under ideliga personalbyten, den tiden finns inte. Vi får inte möjlighet att bygga upp något långsiktigt tillsammans.

– Och jag vill inte jobba med enbart förvaring av barnen, utan med pedagogisk verksamhet!

×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.