Valet i september kommer inte att spegla folkopinionen

Svart tavla med texten inflation
Inget av de två blocken prioriterar arbetslöshet och inflation. Foto: Pixabay
Dela med dig

Inget av de två blocken förtjänar att vinna riksdagsvalet. Skälet är att inget av de två blocken prioriterar att bekämpa arbetslöshet och inflation. Ändå är det dessa frågor som borde stå i den svenska politiska debattens centrum.

Konjunkturinstitutet varnar nu för att den höga inflationen kan resultera i en lågkonjunktur. Prognoserna för BNP-tillväxten har redan skrivits ned till 1,9 procent för 2022 och 1,2 procent för 2023. Detta har i sin tur fått Konjunkturinstitutet (KI) att skriva ned tillväxten i sysselsättningen något. En annan faktor som kan minska tillväxten är de höjda räntorna. KI hoppas dock, pliktskyldigast, på en s.k. mjuklandning (till skillnad från en djupare ekonomisk nedgång).

Antalet arbetslösa har minskat. Detta är bra. Men mindre bra är att Sveriges arbetslöshet fortfarande ligger bland de högsta inom EU. I april låg Sveriges arbetslöshet på 7,7 procent. Bland de 27 EU-länderna var det bara Spanien, Grekland och Italien som hade högre arbetslöshet än Sverige. Den svenska arbetslösheten är dessutom väldigt snedfördelad. Bland utrikesfödda låg arbetslösheten i april på 17,0 procent. Bland inrikes födda låg arbetslösheten på 5,4 procent.

Inflationstakten under maj månad var 7,2 procent. Detta innebär en ytterligare uppgång från april då inflationstakten var på 6,4 procent. Dagens inflationstakt är den högsta sedan 1991. Under maj månad var det bland annat livsmedels- och elpriserna som bidrog till de stora prisökningarna. Detta, tillsammans med ränteökningarna, kommer att leda till sänkta reallöner.

Det är kring dessa problem, och hur de ska hanteras, som debatten borde handla i långt högre utsträckning än som sker idag. Det är dessa problem som kommer att prägla vardagen för så gott som alla löntagare, pensionärer och ungdomar i Sverige fram till och förbi valdagen den 11 september. Det är därför vi skriver att valet i september inte kommer att spegla folkopinionen. Sällan kommer så många att ha röstat på det ”minst dåliga” alternativet.

Misstroendevotum som program

Den moderatledda gruppen av partier (M, KD, SD och L) har försökt underminera arbetet i den socialdemokratiska minoritetsregeringen genom att, återigen, lägga ett misstroendevotum. Denna gång var misstroendevotumet riktat mot den impopuläre justitieministern Morgan Johansson. Men den M-ledda gruppen misslyckades, återigen, i sitt uppsåt.

Sedan stoppade samma M-ledda grupp regeringens vårändringsbudget från att tas upp i riksdagen. Detta på formella grunder. Vårändringsbudgeten innehöll bland annat en pensionskompromiss mellan S, MP, V och C. Cirka en vecka senare återkom S-regeringen med en extra vårändringsbudget, inklusive pensionskompromissen.

Alla turer i form av misstroendevotum och budgetformalia får den svenska rikspolitiken att likna en dålig cirkus. Detta agerande är varken hedrande eller respektingivande för den M-ledda gruppen av partier. Det är därför vi skriver att valet i september inte kommer att spegla folkopinionen. Sällan kommer så många att ha röstat på det ”minst dåliga” alternativet.

Bräcklig minoritetsregering

Minoritetsregeringen (S) framstår, i sin tur, som precis lika bräcklig som den är. Statsminister Magdalena Andersson försökte först få bort frågan om en svensk Nato-anslutning från årets valrörelse. Detta i rädsla för att Moderaterna skulle kunna vinna väljare på Nato-frågan i skuggan av invasionen av Ukraina. Därför svängde S-ledningen snabbt. Den 8 mars var statsminister Andersson helt emot ett svensk Nato-medlemskap. Men redan den 11 april inleddes den ”dialog” mellan partiledning och medlemmar som betydde att S-ledningen redan hade svängt och nu var för ett svenskt Nato-medlemskap.

Sedan skulle S-ledningen påtvinga sina medlemmar den nya och Nato-vänliga partilinjen. Processen fick ta en månad till. Det var ju ändå ett kongressbeslut, taget så sent som i november året innan, som skulle köras över. Och allt detta för att S inte ville att Moderaterna skulle vinna några väljare på Nato-frågan. Inget av allt detta för att S trodde att Sverige skulle invaderas av Putins Ryssland. Socialdemokraterna förstod definitivt inte heller vilka militära, eller politiska, risker som ett Nato-medlemskap innebär (se separat artikel i detta nummer).

Den 15 maj ansåg S-ledningen att skådespelet fick vara över och förklarade att Socialdemokraterna nu var för ett svenskt Nato-medlemskap. Men någon som inte var för ett svenskt Nato-medlemskap var Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Dubbel ironi

Innan S bestämde sig för att ansöka om Nato-medlemskap låtsades media, samt ledamöter i riksdag och regering, vara oroliga för den ”farliga” perioden mellan Sveriges Nato-ansökan och det beviljade Nato-medlemskapet. Men denna period skulle bli kort. Det hade Natos representanter lovat. Den allmänna meningen, inom etablissemanget, var därför att Sverige sannolikt skulle klara sig undan Putin. Nu har perioden blivit allt annat än kort. Och längre kan den bli. Ironiskt nog på grund av den tilltänkte Nato-brodern Erdoğan! Men Sverige verkar faktiskt klara sig undan Putin. Och alla verkar ha glömt sin rädsla. Trots allt.

Istället tvingas S-regeringen till en sällan skådad förödmjukelse. För att få medlemskap i Nato tvingas S-regeringen förhandla med Erdoğan om att, helt eller delvis, sälja ut sitt stöd till kurderna. För att få medlemskap i Nato tvingas S-regeringen även förhandla med Erdoğan om att, helt eller delvis, upphäva det stopp för vapenexport till Turkiet som i praktiken gällt sedan 2019. Ironin här består i att Turkiets president, som står islamisterna i Muslimska brödraskapet nära, anser att Sverige agerar svagt mot extremister och terrorister! Och S-regeringen kryper. Den ena dagen för Erdoğan. Den andra dagen för Amineh Kakabaveh – den politiska vilden som lämnat V och som har utslagsröst i riksdagen. Vilket understryker hur bräcklig S-regeringen är.

Regeringens agerande är varken hedrande eller respektingivande för Socialdemokraterna. Det är därför vi skriver att valet i september inte kommer att spegla folkopinionen. Sällan kommer så många att ha röstat på det ”minst dåliga” alternativet.

Magfrågor eller symbolfrågor

Istället för att ta itu med magfrågor som inflation, räntor och arbetslöshet präglas den svenska debatten, i alldeles för hög utsträckning, av symbolfrågor. Dels av den M-ledda gruppens upprepade sabotageförsök. Dels av S-regeringens förnedrande försök att tillgodose kraven från presidenten i ett Natoland, och samtidigt kraven från en ensam politisk vilde. Turkiets ”Nato-president” på ena sidan och en ensam politisk vilde i den svenska riksdagen på den andra. I mitten står S-regeringen. Detta skapar inte bilden av en ”balanserad” regering med fast mark under fötterna.

Inget av de två blocken förtjänar att vinna riksdagsvalet. Nu är det upp till facket att försvara sina medlemmar arbetstillfällen och reallöner. Som i Storbritannien (se artikel).

Sifo, juni 2022

PartiProcent
Socialdemokraterna33,7
Miljöpartiet3,4
Vänsterpartiet7,9
Centerpartiet6,0
  
Moderaterna19,3
Kristdemokraterna6,3
Liberalerna4,4
Sverigedemokraterna17,4
  
Övriga1,7
Kommentar:
Om vi tar hänsyn till att Miljöpartiet inte når upp till gränsen på 4 procent får S, V och C tillsammans 47,6 procent. M, KD, SD och L får tillsammans 47,4 procent. Det är omöjligt att säga vilket block som kommer att bilda regering i höst.

Efter pressläggning: Socialdemokraterna böjer sig åter för M

Denna gång handlar det om kärnkraften. Regeringen öppnar bland annat för nya reaktorer.


Dela med dig