Polisen visste att det kunde bli våldsamt vid Paludans valmöten

Polisen hade uppgifter om att det kunde uppstå våldsamheter i samband med Rasmus Paludans koranbränningar under påskhelgen. Foto: Faksimil Örebronyheter
Dela med dig

En polisbil passerade mig på vägen till arbetet. På jobbet gick facket förra veckan ut med en förvarning om att något oväntat kunde ske. Min mor skickar ett SMS till mig under dagen, undrades om allt är väl. Trots att jag inte drabbats personligen, blev ändå Paludans provocerande valmöte i min hemstad Örebro svårt att missa. 

Sveriges Radio Ekot har tagit del av interna dokument från Polisen som visar att dessa hade kännedom om att koranbränningarna kunde leda till våldsamma upplopp. Trots detta uppgav rikspolischef Anders Thornberg att våldet kom som en blixt från klar himmel. Kanske är polisens interna kommunikationsvägar bristfälliga? Kanske var Thornberg rädd för att polisen skulle stärka en negativ bild av muslimer om han, i rollen av expert, indikerade att detta var väntat? Det finns flera möjliga förklaringar till Thornbergs agerande. 

Oavsett vad har dessa koranbränningar tvingat oss alla att konfronteras med en obekväm sanning: de flesta misstänkte att detta kunde ske. Eller annorlunda uttryckt: den våldsbejakande islamismen i Sverige utgör ett ojämförbart anti-demokratiskt hot – och detta har belagts flera gånger om. Det är få politiska demonstrationer som lika förutsägbart innebär en risk för våldsamheter som koranbränningar. Tidigare kunde nazisternas marscher locka fram våldsinriktade grupperingar, men aldrig i den omfattning som Rasmus Paludans provokationer har gjort.

Under kravallerna i Malmö kastade mammor sten, och uppmuntrade sina barn att göra samma sak. År 2020 greps en 68-årig kvinna för sin framträdande roll i de kravaller som då utspelade sig i Rosengård.

Kravallerna är inte något som kan förklaras enbart genom att peka på fattigdom, sociala problem eller hetlevrade ungdomar. Det vore sensationellt att se samma 68-åriga dam utföra ett rån för att ha råd med knarkpengar eller förnedra någon för att vinna prestige i ett gäng. Den som vill förstå vad som händer måste inse att de som ligger bakom kravallerna har kopplingar till religiös extremism. På ett eller annat sätt. Något annat kan inte förklara den 68-åriga kvinnans framträdande roll i Rosengård.

Vi kan se denna sanning i vitögat utan att för dess skull acceptera någon typ av rasism riktat emot muslimer. Majoriteten av muslimerna i Sverige stödjer inte de våldsamma kravallerna.

En väsentlig mängd bläck har spillts på att fördöma Rasmus Paludan, vilket är begripligt. Paludans religionskritik är uppenbarligen ett opportunistiskt redskap för hans rasistiska agenda. Han identifierar sig själv som ”etnonationalist”. Detta innebär att han anser att Sverige bör tillägnas etniska svenskar, främst eller enbart.

Människor som bedömer andras rätt till nationell gemenskap baserad på hudton, är uppenbarligen förkastliga. Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ett avståndstagande från Paludan får inte användas för att ta bort fokus från problemet med religiös extremism. 

Religiösa extremister försöker ofta vända det öppna samhällets dygder emot samhället självt. Detta exempelvis genom att försöka tysta religionskritiker med falska anklagelser om rasism. Den tidigare extremisten och numera moderata muslimen Maajid Nawaz har i sin biografi beskrivit hur han och andra extremister medvetet använde anklagelser om islamofobi som en täckmantel för att driva igenom sin egen extrema agenda. År 2015 användes denna typ av anklagelser, med viss framgång, till att smutskasta ex-muslimen Maryam Namazie som skulle föreläsa om att lämna islam vid Goldsmiths University i Storbritannien. Genom att bland annat sprida rykten om att Namazie var islamofob och att hennes föreläsning skapade ”otrygghet” bland universitetets muslimer lyckades extremisterna att vinna över vilseledda antirasister vid universitetet. Och det finns även fler exempel.

Vi befinner i oss i en delikat situation. Rasistiska fanatiker som Paludan missbrukar religionskritiken för att främja avskyvärda ideal. Samtidigt försöker religiösa fanatiker, i sin tur, använda rädslan för rasism som ett sätt att vinna egen mark. Vi får inte låta oss luras av någon av dessa två onda krafter – men inte heller tillåta oss att blunda. Båda dessa krafter vill splittra samhället och måste bemötas med enighet och solidaritet.


Dela med dig