Dikt: Yttre hot – eller inre

Foto: Joe Benjamin (CC BY-NC 2.0)

Att känna sig liten, rädd, obetydlig.
Bära kriget inom sig, på sina axlar.
I sitt huvud, i sitt getingbo.

Nedhukad, redo för anfall.
Överkörd redan av hotrubrikerna.
Nyhetsutsändningar, natt som dag.
Vad det gör med en människa.

Mediers rapportering.
Sanningar, osanningar, rykten, agendor.
Oklart vilket som är vad.
Expertis, journalister, tyckareliten, manipulatörer.
Politik, politok.
Sållningsfiltren sönder.
Vad det gör med en människa.

Tro att alla vill dig ont.
Att allt gör ont.
Klämmas fast i osäkerhetsbältet.
Vad det gör med en människa.

Att behöva försvaras.
Av de som vet bättre, skriker högre.
Av fler soldater, militärer.
Av egna arméer, andras arméer.
Av tanksen, vapenskramlet, pansarskotten.
Vad det gör med en människa.

Och bäst att stanna inne också.
Ta på skyddshjälmen.
Vara tillräckligt sparsam med det hamstrade toapapperet.
Är det, det liv som du önskar.

Tänk om fienden inte anfaller utifrån egentligen.
Utan sitter inne i oss själva.
I vårt styrsystem.

Egotankarna.
Ta det som är mitt.
Slå mig fram.
Köra över alla andra.
Mästra.
Härska och söndra.

I glömskan av solidaritet, medmänsklighet, humanism.
I glömskan av att vi alla faktiskt bara är människor
med samma värde.

I glömskan av att vi delar på samma hav,
samma landmassor, samma klot.

Tänk om vi skulle bunkra
glädjen, hoppet, framtidstron
istället.

Ta tag i en skovel.
Lyfta bort mörkret.
Vågar du.