Bombastiskt och vackert, men rörigt avsked av Daniel Craig som James Bond

No Time To Die var den sista filmen med Daniel Craig i rollen som 007. Foto: Pressbild
Dela med dig

Efter 15 år i rollen som James Bond, och nära sex år sedan han senast gled mot horisonten flankerad av slutgiltiga (?) kärleken Madeleine (Lea Seydoux), innebar No Time To Die att Daniel Craig tog farväl av rollfiguren. Förväntningarna inför Craigs sista efterlängtade framträdande som den brittiske agenten med rätt att döda var naturligtvis uppskruvade.

Craig hade en gyllene start som Bond med Casino Royale (en av mina 30 bästa filmer). Därefter kom den bortglömda Quantum of Solace följd av tokhyllade Skyfall. Senaste Spectre kan enligt min mening bäst kan beskrivas som en lång serie nostalgiska scener utan egentlig handling. Hur skulle pendeln stanna? Kortfattat, men logiskt, slutar det med syntes. No Time To Die intar en solid mittenplats; inte Craigs bästa Bond, men kanske, kanske den mest minnesvärda.

För här finns ingredienser som spretar och det känns rörigt och ofullständigt. Vilket i och för sig inte är helt oväntat, efter avhopp från regissörsesset Danny Boyle ett antal månader in i produktionen till följd av motsättningar mellan honom och producenterna. Följt av en pandemi och år med stängda biografer världen över.

Ändå får Craig sägas ha gett Bond den bästa finalen. (Ja jag vet, engångshistorien George Lazenbys soloäventyr från 1969 är helt lysande, men efter honom då.) Och otvetydigt med mest eget bomärke. Den ursprungligen utskällde, blonde och burduse Daniel Craig har mer än någon annan Bond-skådis, även mer än Sean Connery, fått sätta sin prägel på den klassiske agenten. Men även om denna svansång till den nu åldersstigna agenten kommer kritiseras, märks det också i rolltolkningen. Bond är sårad, felbar, tydligt men njutningsfullt alkoholiserad, ständigt vilsen men samtidigt irriterande självsäker.

Samt tydligt medelålders och pensionär. Tillvaron där han driver omkring över jorden i handsydda kostymer, sveper vodka martinis och, med antagonisten Dr. Safins ord, ”utrotar folk för att göra världen till en bättre plats” är över. Bond ser fram emot ett lugnt liv med psykoterapeuten Madeleine Swann. Men, som vi som läst Ian Flemings böcker vet sedan Casino Royale från 1953, går det förr eller senare åt skogen.

Ensam, sviken och utkastad ur MI6 finner sig Bond snart förpassad till Jamaica med fiske och stärkande drycker (närmast i parodi på Ian Fleming själv). Men ödet hinner ikapp, i form av den lika slitne Felix Leiter (spelad av utmärkta Jeffrey Wright). Organisationen Spectre har förlorat sin ledare Blofeld (spelad av en iskall Christoph Waltz) som numera delar adress med Julian Assange på Belmarshfängelset, men ändå lyckats lägga vantarna på en briljant vetenskapsman. Ett stort möte planeras på Kuba. Sina instinkter trogen går Bond med på att gå in, som en väntjänst åt sin gamle vän och CIA.

Åldersvinkeln är tydlig. Både britt och amerikan har en sugen efterträdare i kulisserna. I Bonds fall har hans kodnamn – 007 – för första gången tagits över av en betydligt yngre afrobrittisk kvinna. (En detalj som gjorde den ännu inte färdiga filmen till megasnackis.) Leiter har parats ihop med en överentusiastisk gröngöling med dunkla motiv. Storyn som innefattar både biovapen och ryssar med megalomani ligger, lite oväntat när den spelades in 2019, i tiden. Men efter uppbyggnaden blir det snabbt personligt och upprivande i två timmar actionapokalyps som avslutar eran Craig utan att helt nå över den ödesmättade mållinjen. Sällan har jag sett en nära tretimmars actionrulle svepa förbi som ett Cessnaplan, eller något så vackert fotograferat och spelat kännas så andefattigt, utan att egentligen greppa varför.

I grund och botten har de bästa Bondfilmerna följt en ganska enkel röd tråd, som här inte behöver upprepas. De filmer som omstartat serien (Leva och låta dö, GoldenEye och såklart Casino Royale) har alla lekt självironiskt med formeln, men sällan tillfört några större ambitioner än det korn av mänsklighet som Craig förde till duken kanske mer än någon annan.

No Time To Die har höga ambitioner, och det vanliga manusteamet har stärkts av regissören Cary Joji Fukunaga (True Detective) och dialogdrottningen Phoebe Waller-Bridge (Fleabag). Men med många kockar följer en produkt som känns som tre. Motsägelserna och allt möjligt ex machina skjuter hål i de många trådarna. Dessutom har vissa scener av allt att döma klippts och retuscherats (vilket sannolikt förvärrats av pandemin) vilket förstärker spretigheten. I slutänden är det ”samma gamla historia” – som Bond torrt konstaterar för M, till John Barrys ledmotiv, i Lazenbys I hennes majestäts hemliga tjänst. Inte minst med nya vapen från MI6-gänget, som alla får en utmärkt utdelning.

Manuset vill tydligt mer. Den kvinnliga huvudrollen, Madeleine, är ingen vanlig ”Bondbrud” som agenten förför och kastar bort, utan en utvecklad, komplex kvinna som bär filmen lika mycket som Bond. Samt någon som Bond vill spendera resten av sitt liv med, även om hon aldrig når statusen som kvinnan med stort K, som Bond erkänner i en hjärtslitande replik innehålls av den framlidna Vesper Lynd.

Även skurkarna har utvecklats. Här trängs, i praktiken, en trojka med jämförbar skärmtid. Alla är utmärkt spelade, med varierande repliker. Roligast är den siste i raden av skandinaver att gå upp mot Craig, David Dencik, en publikfriande blandning av Borat och rasbiologen Herman Lundborg. Mest ambitiös är Rami Maleks Lyutsifer Safin. Han är en ärrad (på alla tänkbara sätt) ryss som, liksom vår superhjälte, sett in i helvetets eldar, Lea Seydoux’ ögon och västerlandets mest förnekade vapenarsenal och kommit tillbaka med sin egen lösning på hur mänskligheten ska rensas på de ruttna äggen. Fullt utrustad med ett eget örike (en av flera referenser till Dr. No) samt Craig-erans första existentiella hot.

Tyvärr lämnar nämnda hot inte fri lejd för manuset självt. Oscarsbelönade Malek gör sitt bästa för att gestalta karikatyren av en superskurk, komplett med semi-nedlagd sovjetisk kärnvapenbunker, i vad som samtidigt ska föreställa en kärlekstriangel, generationellt familjedrama och en psykologisk thriller. Slutprodukten skär sig lika illa som Martini på äggröra, och ger inte smaken av en final som ger de stora ambitionerna rättvisa.

Takten och stämningen är dock bra, och foto är av högsta kvalitet. Kameran leds tryggt av svenske Linus Sandgren. Och visst är det vackert. Att se Bond bryta ihop i melankoli för att sedan kvickna till, fälla ut maskingevär och sladda Sean Connerys Aston Martin DB5 i en rökfylld cirkel och smattra ut kulor i 360 grader, förenandes nytt och gammalt, en är en fröjd. Och trots åldern är Craig trovärdig. Bond, trots många år i (fortfarande samma) majestäts tjänst rullar runt och avfyrar automatvapen i smoking och i hängslen, skämtar friskt, kraschar en Landrover genom en norsk skog, skjuts och huggs och sprängs av granater… men kanske lite väl för mycket. Gränsen för vad vår hjälte får utstå har här pressats till max.

Allt detta sker till tonerna av Hans Zimmers stråkar och trummor i ett av hans – i mitt tycke – bästa soundtrack. Zimmer blandar tung action med ögonvätare och väver in Billie Eilishs melankoliska titelballad, som blir bättre för varje gång. För min del får han gärna återvända när serien, oundvikligen, får en ytterligare nystart. När det nu blir. Daniel Craig må inte ha slutat på topp, men han lämnar efter sig en grund som är tillräckligt stabil för att serien ska kunna återuppväckas med en yngre besättning. Åtminstone ett varv till.


No Time To Die släpptes nyligen på DVD och Bluray. Filmen går även att hyra och streama på Viaplay och SF Anytime.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.