Låt oss göra som i USA!

Snabbmatsanställda i USA protesterar för högre löner, bättre arbetsvillkor samt organiserar sig fackligt. Foto: Kaela Sanborn-Hum / Labor Notes
Dela med dig

I Sverige generaliserar folk ibland om USA och tycker att allting är ”nattsvart där borta”. De har svagare fackliga rättigheter och välfärdssystem, en större relativ fattigdom, bara två partier att välja på och f.d. presidenten Trumps supportrar stormade Kapitolium…  Det är dock en halvt sann generalisering och det finns otaliga strimmor av färger och ljus i detta nattmörker.

Efter inbördeskriget 1861–65 sågs USA, under en kort tid, som ett bålverk av frihet i världen medan stora delar av Europa fortfarande styrdes av kungar eller kejsare. Idag står vi åter igen stilla i Europa, när vanliga människor börjar kämpa för att göra sina liv bättre på andra sidan av Atlanten. Det började egentligen på våren 2006 när papperslösa invandrararbetare började mobilisera sig för strejker och protester och kräva legala rättigheter att stanna och arbeta i USA. 1 maj det året deltog drygt två miljoner i protester för arbetares rättigheter och legalisering för papperslösa.

Många av dem fortsatte från år 2012 med rörelsen för 15 dollar i minimilön, ”Fight For 15”, vilken ägde rum utanför de officiella fackföreningarna. Efter finanskrisen 2008 började frustrerade anställda inom snabbmat och serveringspersonal på kaféer runt om i USA organisera sig. Minimilönen för dricksavlönad arbetskraft hade legat stilla på två dollar och trettio cents sedan 1991 – inte ens tjugo kronor per timme i svensk köpkraft idag. Spansktalande, svarta och vita lågbetalda arbetare började gemensamt ta revansch för att de inte fått ta del av de ökande vinsterna från de blomstrande servicebranscher de jobbade i. Detta ser vi fortsättningen på idag.

I och med coronapandemin blev arbetsvillkoren hårdare samtidigt som det blev ”locket på” för protester. Men när restriktionerna lättats har strejker och protester återigen spridit sig över USA. Och i protesternas kölvatten en ökad facklig organisering – främst inom snabbmatsbranschen. Anställda vid kedjor som McDonald’s, Starbucks, Chipotle, med flera har börjat bilda fackföreningar och kräva sina rättigheter.

Detta har skett samtidigt som branschen drabbats av en massiv brist på arbetskraft. Arbetsgivarna klagar nu på arbetslöshetsersättningar och kräver att de ska villkoras av veckovisa arbetsansökningar – till exempelvis just sådana branscher med akut personalbrist. Strejkande på McDonald’s har exempelvis bildat jättelika bilkorteger utanför take out-restauranger, där de blockerar med sina köbildningar, håller upp skyltar och tutar. De blir bortkörda av polisen, men ger inte upp.

I Sverige ser vi skamligt nog hur de fackliga förbundsledningarna går med på inskränkningar av strejkrätten, turordningsreglerna, osv. Samtidigt gör politikerna poänger på att leta ständigt nya offer att identifiera sig med. Jag tycker vi arbetare ska sluta finna oss i att vara offer och göra som våra vänner i USA. Sluta drömma om att ett vänligt etablissemang ska ”rädda” oss – och istället ta strid för våra rättigheter.

Bemanningsanställd i Stockholm


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.