Dikt: Tänk om…

Dela med dig

Tänk om alla vi som skriver poesi…
skulle skolka från skolor, smita hemifrån,
från arbetsplatser, företag, institutioner
precis här och nu.

Kasta ner pennor, papper, pc
i ryggsäckar, portföljer, axelväskor.
Skynda oss hit, skriva tillsammans allihop,
formulera oss, sitta på kafé.

Kaféborden och stolarna skulle bli uppspelta,
kaffekopparna skulle rinna över av uppståndelsen,
tesilarna skulle småskutta fram och tillbaka över pappersarken.

Tänk vad alla vi som skriver poesi
skulle kunna inspirera varann, skänka ord till varann, associationer, metaforer.
Vilka mängder positiv kritik vi skulle kunna ge och få.
Vi skulle skratta tillsammans, gråta tillsammans,
vända ut och in på varandra, snurra på själarna.
Egenterapi, kostnadsfritt
utan terapeuter, psykologer, expertis.

Så många färgglada sanningar,
brokiga beskrivningar
av världen, verkligheten, viktigheten.
Vi skulle känna oss som ett enda stort
Poesislaget – team Umeå. Kör!

Om vi skulle sätta ihop alla texter,
vilken jättelång dikt, hopvirkad
som en extra, extra, extra large långhalsduk.
När den var klar kunde vi dra ut den på Renmarkstorget.
Vira den runt Stig Lindbergfontänen, runt Väven, Plaza och Smörasken.

Vi kunde rycka till i en av de lösa trådarna.
Orden skulle fladdra ut över Lasarettsbacken, Öbacka strand, Ålidhem.
Texten formerar sig uppe på himlen.
Garnorden flyger iväg.
Fladdrar längs norrlandskusten,
färdas på väg mot Uppland, Närke, Skåne.

Tänk dig häpenheten,
när orden kommer flygande på natthimlen i hela landet.
Vilka rubriker på nyheterna.
Vilken enorm publik som skulle stå riktigt raka i ryggen,
snegla uppåt, småle och läsa dikten simultant.
Folk i Kalix, Ånge, Rinkebybor, Göteborgare.

Tänk om alla vi som skriver poesi…
tänk vilken jätteapplåd när dikten tar slut.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.