Arvet efter Löfvén: en arbetarrörelse som aldrig varit så splittrad

Stefan Löfvén lämnar efter sig djup splittring inom arbetarrörelsen. Foto: Ebba Grape / Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0)
Dela med dig

Stefan Löfvén valdes till ordförande för Socialdemokraterna i början av 2012. Han hade då ingen erfarenhet av politiskt arbete som minister eller riksdagsledamot. Detta brukar alltid S-ledare ha. De förutsätts bli statsministrar och därmed klara av att både leda sitt parti och hela Sverige. Vad Löfvén däremot hade var erfarenhet från det interna arbetet inom (S). Han hade nämligen utgjort en del av Socialdemokraternas högsta ledning (VU) sedan han valdes att leda IF Metall 2005. Löfvén valdes till ordförande för (S) bland annat med uppdraget att ena den alltmer oeniga arbetarrörelsen. Under Löfvéns närmaste föregångare på posten som partiledare hade det vuxit fram hårda motsättningar, både inom (S) och mellan (S) och LO-facken. Hans närmaste två föregångare var Mona Sahlin och Håkan Juholt.

För att kunna utvärdera Stefan Löfvéns insatser som partiledare, och som statsminister (från och med valet 2014), måste vi därför värdera i vilken mån som han har lyckats täta sprickorna inom partiet, och mellan partiet och LO-facken. För att kunna göra detta måste vi börja med att göra en tillbakablick på de motsättningar som Löfvén fick ärva från Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Del ett: Mona Sahlin och de anti-fackliga inom S

Ingen socialdemokrat har någonsin matchats fram mot partiledarposten lika tydligt som Mona Sahlin. Hon valdes till riksdagen 1982 endast 25 år fyllda. Senare kom hon att lyftas fram av den tidigare partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson.

Mona Sahlin. Foto: Frankie Foughantin (CC BY-SA 2.0)

Motståndet mot Mona Sahlin, speciellt bland LO-förbunden, grundlades under hennes tid som arbetsmarknadsminister. I början av år 1990 lade den dåvarande S-regeringen fram ett ekonomiskt paket som bland annat innehöll ett förslag till en lag om lönestopp med fredsplikt – det vill säga ett tillfälligt strejkförbud. Förslaget kom att kritiseras väldigt hårt inom fackföreningsrörelsen och skulle, om det antogs, i praktiken komma att slå hårdast mot det kvinnodominerade fackförbundet Kommunal. Även om hela regeringen och LO:s ledning stod bakom förslaget om lönestopp med fredsplikt var det Mona Sahlin som, i sin egenskap av arbetsmarknadsminister, främst kom att förknippas med vad som väldigt många fackligt aktiva såg som ett generalangrepp på fackliga rättigheter. 

Efter att Socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1994, och Ingvar Carlsson aviserat sin avgång året efter, framstod Mona Sahlin som den självklara efterträdaren. Ingen annan kandiderade till posten som partiledare. Vägen fram, både till partiledarskapet och statsministerposten, låg öppen för Sahlin. I detta läge avslöjade tidningen Expressen att Sahlin under sin tid som arbetsmarknadsminister använt statens kontokort för utlägg av privat natur. Det handlade om drygt 53 000 kronor. Den förundersökning som gjordes kunde inte visa att något brott begåtts men blev till en politisk belastning. Sahlin avstod i detta läge att kandidera till posten som partiledare. Detta har gått till historien som Tobleroneaffären.

Sahlin fick ny chans – och förlorade

Efter det socialdemokratiska valnederlaget 2006 meddelade Göran Persson att han skulle avgå som partiledare. Inför valet av efterträdare fanns det ett starkt stöd för en kvinnlig partiledare. Då varken Margot Wallström eller någon annan ledande kvinna inom (S) ville ta på sig uppdraget hade Sahlin egentligen ingen konkurrent. Hon föreslogs också av en enig valberedning. Men motståndet mot Sahlin inom de fackliga leden hade gjort sig påmint under nomineringsprocessen. Bland annat hade två tunga partidistrikt, de i Skåne och i Göteborg, ursprungligen varit emot henne. En motivering som fördes fram var att stödet för Sahlin var för svagt inom fackföreningarna.

Valet 2010 såg länge ut att bli en promenadseger för (S) tillsammans med de två stödpartierna (MP) och (V). Bakom detta låg en stark reaktion mot alliansregeringens inledande politik. Denna innehöll bland annat sänkta nivåer i arbetslöshetsersättningen, höjda egenavgifter i a-kassan, slopad förmögenhetsskatt och utförsäljning av en rad statliga bolag. På våren 2008 hade Alliansen endast stöd av 40 procent av väljarna medan de rödgrönas stöd låg på över 55 procent. Socialdemokraterna låg på dryga 44 procent – och var alltså ensamt större än de fyra allianspartierna tillsammans. Men sedan hände något.

Den djupaste ekonomiska krisen efter 1930-talet slog till med en förödande kraft – däribland mot den svenska industrisektorn. Den djupa krisen resulterade i en dramatiskt stigande arbetslöshet. I detta läge ryckte statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg till sig initiativet. De gav intrycket av handlingskraft bland annat genom att de inrättade en ”bankakut”.  På detta sätt lyckades Reinfeldt och Borg göra den ekonomiska krisen till något som gynnade alliansregeringen. Detta underlättades av att de rödgröna, med Mona Sahlin i spetsen, framstod som både förvirrade och handlingsförlamade. Under valkampanjen kom de tre partierna S+MP+V att förlora hela sitt väldiga övertag inom väljarkåren. När rösterna räknades efter riksdagsvalet 2010 tvingades de ”rödgröna” konstatera att de hade förlorat sitt, till synes, ointagliga försprång och att Alliansen hade tagit hem sin andra raka valseger.

Detta utlöste en intern debatt inom (S). Partiet hade endast fått 30,7 procent i riksdagsvalet. Detta var vid denna tidpunkt partiets sämsta resultat sedan den allmänna rösträttens införande. Till detta ska läggas att Moderaterna, med sina 30,1 procent, blev nästan lika stora som Socialdemokraterna. Inom (S) ledde valresultatet relativt snabbt till krav på att Mona Sahlin måste avgå. Sahlin tillsatte då en kriskommission. Många såg detta som en manöver från Sahlins sida. Det hade nämligen vuxit fram en antifacklig falang inom S-ledningen. Bland dess mer prominenta medlemmar hörde Mona Sahlin själv och Thomas Bodström (tidigare justitieminister). Denna grupp ville bryta banden mellan Socialdemokratin och LO-facken. De såg fackföreningarna som en broms när det gällde möjligheten att omvandla partiet i en borgerlig riktning.

Eftervalsdebatten inom (S) handlade alltså om mycket mer än att bara hitta en syndabock för valnederlaget. Debatten handlade om arbetarrörelsens framtida kurs. Genom förslaget till kriskommission ville Sahlin slippa stå ensam med ansvaret för det enorma tappet hos väljarna och valnederlaget. Men Sahlin ville också slå vakt om positionerna hos den falang inom S-ledningen som hon själv tillhörde. Detta genom förslaget att alla i partistyrelsen – inte endast hon själv – skulle ställa sina platser till förfogande. Men kritiken var för stark. Två månader efter valnederlaget meddelade Sahlin att hon lämnade partiledarskapet.

Del två: Håkan Juholt – ett offer för maktkampen inom S

I mars 2011, ett halvår efter valkatastrofen, valdes Håkan Juholt till ny partiordförande. Valet av Juholt var resultatet av ett tillfälligt vapenstillestånd mellan de olika politiska strömningarna inom Socialdemokratin. Det handlar huvudsakligen om följande tre strömningar:

  • De borgerliga: dessa vill kapa banden till fackföreningarna, stryka begreppet ”arbetareparti” på valsedlarna och omvandla (S) till ett borgerligt parti. Det var till denna grupp som Sahlin hörde och de försvagades påtagligt av 2010-års valnederlag.
  • De fackliga: denna strömning lutar sig mot LO-fackens toppskikt och, samtidigt som även de ser innehavet av regeringspositionerna som helt avgörande, vill de inte kapa banden till facket. Denna grupp förstår värdet av kopplingen mellan S och LO. De vågar inte satsa på att ”ta makten” inom (S). Deras roll är att hålla ”den borgerliga” gruppen i schack.
  • ”Traditionalisterna”: Denna grupp dominerar S-ledningen. Det utmärkande för dem är att de inte vill inse att förutsättningarna för partiet har förändrats. Trots att (S) idag endast stöds av mellan 25 – 30 procent av väljarkåren agerar de som om partiet fortfarande hade minst 40 procent bakom sig. De fortsätter också att tala om en socialdemokratisk ideologi samtidigt som de förhandlar bort allt som partiet stått för.
Håkan Juholt. Foto:  http://politik.in2pic.com (CC BY-SA 3.0)

De tre falangerna kunde inte komma överens om en ny, stark, partiledare. Detta skulle kunna rubba balansen inom partiledningen. Resultatet blev en kompromiss, i form av Håkan Juholt, i väntan på att partiet – dess medlemmar och väljare – skulle återhämta sig efter chocken över valnederlaget. Juholt var aldrig tänkt som något annat än en övergångslösning. Han stod visserligen LO-ledarna nära. Och då han valdes i mars 2011 betonade Juholt frågor som är ännu mer brännande idag: full sysselsättning, bättre äldreomsorg, ett förstärkt pensionssystem, kamp mot segregationen och en förbättring av friskolereformen! Samtidigt var Juholt både för svag, och för isolerad, för att kunna genomdriva en förändring av partiets politik.

Juholt krossas

I oktober 2011 inleddes den s.k. Juholtaffären. Kritik riktades mot hur han hade skött ansökningarna om ersättning för sin övernattningslägenhet. Juholt, som allt tydligare saknade en bas inom S-ledningen, svängde även i en rad politiska frågor. Många inom partiets toppskikt vägrade att uttala sitt förtroende för partiledaren, då media frågade. Detta var början till en förnedring av en S-ledare som saknade motsvarighet. Juholts svagheter som partiledare var uppenbara. Men det var även uppenbart hur isolerad han varit från allra första början. Återigen: Han hade alltid varit en övergångslösning som ingen egentligen ville ha. Nu gjorde sig partiet av med honom på ett ovanligt brutalt sätt. I januari 2012 lämnade han ordförandeskapet som en bruten person. Han framstod som en glad gamäng som lurats att ta på sig ledarskapet – för att sedan slås sönder och samman.

Det var en stor skillnad mellan den splittring som Mona Sahlin efterlämnade och det ”lilla kaos” som rådde under Håkan Juholt. Detta var något ytligt – och försvann med Juholt.  Men den splittring som Sahlin utgjorde en del av gick på djupet. Den hade sina rötter i Socialdemokratins anpassning till de borgerliga, något som påbörjades redan under 1980-talet, en process som uppenbarligen pågår än idag.

Del tre: Löfvén – en räddare i nöden eller en dödgrävare?

Det var i denna situation som Stefan Löfvén, i början av 2012, valdes till ny partiledare. Och utan tvekan lyckades partiet enas bakom honom. Som tidigare ordförande för Sveriges största industrifack väckte han förhoppningar hos många fackligt förtroendevalda. Och det såg lovande ut. I slutet av 2013 lanserade S och LO vad de kallade för ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”. I grunden handlade alla tio reglerna om att stävja den osunda dumpning av löner och arbetsvillkor som arbetskraftsinvandringen innebar. Om denna politiska profil hade dominerat Socialdemokraternas valrörelse 2014 hade (S) haft chansen att återvinna många av de arbetare som lämnat partiet, främst för (M) och (SD). Men samarbetet med MP, som gjort upp med Alliansen om en ökad arbetskraftsinvandring på arbetsgivarnas villkor, gjorde att denna kampanj rann ut i sanden. Visserligen lämnade väldigt många arbetare (M) i valet 2014. Men inte för (S). Istället gick väldigt många arbetare från (M) till (SD)!

Och här ser vi början på en ny splittring inom arbetarrörelsen! Visserligen lyckades Löfven ena det som återstod av parti och fack efter valet 2010. Men istället började nya motsättningar, av ännu allvarligare art, att byggas in i (S) och LO.

Dessa nya motsättningar kan symboliseras av Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet efter valet 2018. Båda dessa uppgörelser syftade, enligt Löfvén själv, främst till två saker: att isolera Sverigedemokraterna och att spräcka blockpolitiken (Alliansen).  

Men resultatet har blivit katastrofalt för arbetarrörelsen. Och det gäller inte endast dessa två målsättningar. Vi kan sammanfatta katastrofen i form av fyra misslyckanden:

  • Isoleringen av SD har misslyckats: Idag utgör Jimmie Åkessons parti officiellt en del av regeringsunderlaget för en regering vars statsministerkandidat heter Ulf Kristersson (M)! Det är numera självklart att SD intervjuas i alla medier – och Åkessons parti ställer krav på ministerposter om Kristersson blir ny statsminister.
  • Blockpolitiken kvarstår – i en ny och giftigare form: Den gamla Alliansen har spruckit. Men istället har två nya block uppstått. Det ena blockets statsministerkandidat är alltså Ulf Kristersson (M). I detta ingår SD. Det andra blockets kandidat heter Magdalena Andersson (S). I detta ingår Sveriges mest antifackliga- och marknadsdyrkande partiledare, Annie Lööf.
  • Valresultatet: (S) fick ännu färre väljare 2018 än åtta år tidigare då Sahlin tvingades avgå på grund av det katastrofala valresultatet. I det senaste valet fick partiet endast stöd av 28,3 procent av väljarna, vilket alltså är ännu sämre än 2010.
  • Den som skulle ena kom att splittra: I ett av de största misstagen i modern tid vägrade (S) att acceptera sitt nederlag i riksdagsvalet 2018. Regeringen (S+MP) erhöll färre än en tredjedel av både röster och mandat. Den borgerliga oppositionen erhöll nästan 60 procent av både väljare och mandat! I detta läge ska en regering avgå. Men istället för att avgå, och lägga grunden för en comeback 2022, skrev Löfvén under Januariavtalet tillsammans med MP, Centern och Liberalerna. Detta har skapat den största sprickan inom arbetarrörelsen efter andra världskriget.

Arvet är djup splittring och total principlöshet

Då Socialdemokraterna undertecknade Januariavtalet ställde sig partiledningen på samma sida som borgarna i Centern, Liberalerna och MP – mot LO-facken. Det gällde främst i frågan om LAS (Lagen om anställningsskydd). Men avtalet med dessa tre borgerliga partier innebar även steg mot att försvaga kollektivavtalen och att införa marknadshyror. Till detta ska läggas nya skattesänkningar ovanpå Alliansens.

För att slippa en direkt splittring mellan (S) och LO i frågan om LAS manövrerade S-toppen, med Stefan Löfvén i spetsen, så att LO sprack. S-toppen förflyttade alltså splittringen från att stå mellan parti och fack – till att stå mellan två LO-förbund (IF Metall och Kommunal) och de övriga tolv LO-förbunden. Detta är inte en politik för att ena, utan för att söndra.

Erlander och Palme förde ett ständigt ideologiskt samtal – och var noga med att hålla ihop arbetarrörelsen.

Genom sitt agerande har Stefan Löfvén skapat den djupaste splittringen inom arbetarrörelsen som tänkas kan. Han har spräckt LO! De flesta medlemmarna inom LO:s alla 14 fackförbund ser igenom vad som skett. De flesta medlemmar inom IF Metall och Kommunal förstår att deras ledare har sålt ut dem i LAS-frågan på grund av att deras ledare är sossar. Kommunals ordförande Baudin blev, på den nyss avslutade S-kongressen, vald till partisekreterare inom S. Detta som tack för att han svek sina egna medlemmar. Och ledarna inom de tolv LO-förbund som inte har gått med på försämringarna i LAS kan numera se både S och C som en motståndare vad gäller anställningsskyddet! Tror verkligen S-toppen att de fackliga aktivisterna ska gå ut i valrörelsen och kämpa för ett försämrat anställningsskydd som är dikterat av Centern – och som Löfvén har lagt sig för? Knappast någon, med någon större entusiasm.

Det finns ytterligare en splittring inom arbetarrörelsen. Den går mellan arbetare som röstar på (S) och de som röstar på SD. Tror S-toppen att uppgörelsen med ett parti (Centern) som är mer anti-fackligt än Moderaterna kommer att vinna tillbaka arbetarna från SD? Svaret på denna fråga är nej.

Stefan Löfvén valdes alltså för att ena arbetarrörelsen. I detta ingick även att stoppa det växande hotet från SD. Under Löfvéns tid som partiledare har det uppstått nya motsättningar som är de djupaste sedan andra världskrigets slut. Skälet är att Löfvéns enda målsättning varit att behålla regeringspositionerna. Även till priset av att överge allt som varit traditionell S-politik.

Arvet efter Löfvén är fördjupad splittring, ett starkare SD, en socialdemokrati helt utan ideologi samt medlemmar utan kämpaglöd. Inget kan sägas helt säkert – men det vore en väldig överraskning om (S) skulle behålla regeringsmakten efter valet 2022.

Uppdatering 10 november – splittringen inom LO kvarstår
Idag har LO accepterat den LAS-uppgörelse som tidigare Kommunal och IF Metall gått med på. Detta innebär inte att splittringen inom LO har minskat. Det är fortfarande fyra av LO:s 14 förbund som motsätter sig uppgörelsen. Dessa är Byggnads, Transport, Seko och Fastighets. Men även inom de tio LO-förbund där de S-märkta fackföreningsledarna har lagt sig för Centerns krav på försämringar kommer inte medlemmarna att uppskatta den reträtt som deras ledare har gjort.

S-kongressen innebar alltså att Kommunals tidigare ordförande Tobias Baudin, som ursprungligen var en militant motståndare till försämringen av LAS, blev vald till partisekreterare inom S. Detta som tack för sin omsvängning. S-kongressen innebar också ett tillfälle då den socialdemokratiska partitoppen kunde pressa bland annat LO:s ordförande att kapitulera – och acceptera förändringarna i LAS. Men detta läker inte såren hos de en och en halv miljon LO-medlemmar som nu drabbas av ett försämrat anställningsskydd.

LO är inte dess socialdemokratiska toppskikt. LO är framförallt alla medlemmar.


Dela med dig