Demokrati på Kuba måste komma från det kubanska folket

Den 11-17 juli demonstrerade människor på Kuba mot regeringen och det styrande kommunistpartiet. Protesterna utlöstes av bristen på mat och medicin. Foto: 14ymedio (CC BY 3.0)
Dela med dig

Jag är inte kommunist och jag är inte en anhängare av den kubanska regeringen, eller Kubas ekonomiska system. Jag är en utomstående som har rest till landet fem gånger och studerat spanska vid Havannas universitet. Jag anser att det är människors fulla rätt att vara fria att protestera mot landets politiska styre och dess ekonomiska tillkortakommanden, vilket både gäller kubaner på Kuba och i Miami, Florida.

Men var inte naiv! När cyniska politiker i Miami gör sig till verktyg för USA:s utrikespolitik och ropar på (militär) intervention på Kuba är det den största otjänst som kan göras mot Kubas folk, d.v.s. om du har övertygelsen att demokrati på riktigt måste komma från folket själv och inte från en utländsk inkräktare (d.v.s. USA). Erkännande av landets nationella självbestämmande är, med historien i backspegeln, lika viktigt som flerpartival, yttrandefrihet, rättsstat och andra politiska rättigheter. Kubas folk är ett patriotiskt, välutbildat och historiskt medvetet folk. Sök på Youtube om vad folket på Kuba själva tycker om talet om militär intervention, om ni inte litar på mitt ord.

Kubas folk slogs i trettio år för att göra sig fritt från Spanien (1868-1898), varefter USA ingrep och stal deras självständighet från dem och inrättade en lydregim. I mitten av 1920-talet bröt stora folkprotester ut, men USA hjälpte då den tidigare officeraren Gerardo Machado slå ner revolten och inrätta en blodig diktatur. 1952 hade Kuba chansen till demokratisk förändring när det progressiva Ortodoxa partiet var på väg att vinna ett fritt parlamentariskt val, men då stödde USA en militärkupp ledd av Fulgencio Batista.

Efter att Castros gerillasoldater störtade Batista den 1 januari 1959, mindes de hur USA hade störtat den folkvalda socialdemokraten Jacobo Arbenz i Guatemala 1954. (Och blickar man framåt till 1973 skedde samma sak med Salvador Allende i Chile, följt av årtionden av blodig diktatur.) Kubas nya regim ville inte gå samma öde till mötes. Därför möttes Batistas gamla ministrar, tjänstemän och andra lojalister med hård repression och man byggde en ny armé, polis och miliser.

När USA försökte störta regimen 1961 i Grisbukten, och backade upp 1300 legoknektar, fick de stryk så det hette duga. Sedan dess har CIA avhållit sig från direkta militära angrepp och har nöjt sig med ett par hundratal lönnmordsförsök på Fidel Castro, en drakonisk handelsblockad, stöd till desperata terroristdåd mot hotell, biologisk krigföring mot jordbruk, m.m. Kontentan är: minns allt detta när Joe Biden talar om ”demokrati” och ”humanitär intervention”.

Det kolossala misslyckandet i Afghanistan – där 20 år av ockupation avslutades med att talibanerna nu har återtagit makten – utgör det tydligaste exemplet på USA:s destruktiva utrikespolitik. Både för befolkningen i USA och i Afghanistan.


Den kubanska revolutionen 1959 började som en dröm, men kom med tiden att få syret strypt för sig – både av USA, Sovjet och den egna statliga byråkratin. När Sovjet föll visade sig en förskräckande sanning – Kubas ekonomi var, lika mycket 1991 som 1959, beroende av sin omvärld. Ingen sund, modern ekonomi kan frodas i isolation och styrd på kommando av centrala planeringsbyråkrater. Kuba har försökt luta sig mot turismen, mot Venezuela (som i sin tur lutade sig mot ett högt oljepris) m.m. Förgäves. Auktoritärt styre under en enpartistat gör saken värre, då kritik och alternativa perspektiv hålls på mattan, kreativitet och förändringstryck förhindras av statlig likriktning.

Mina sista resor och berättelser från andra som rest till landet på senare år gav blandade intryck. Dels optimism över att det pågick en gradvis förändringsprocess, med utbyggd tillgång till internet, decentralisering av statsindustrier och -jordbruk på kooperativ, små restauranger med hyfsad standard ägda av familjer, etc. Hunger och fattigdom lindrades, och vissas liv lyftes. Dels att de unga började bli otåliga och desperata, där vissa inte dristade sig för att springa in och ut på USA:s intressekontor i Havanna och få utländskt stöd till ”dissidens” (gränsande till betalt landsförräderi).

Var inte naiv. Ja, det finns nog visst fog för den kubanska regimens varningar om att det funnits sådan inblandning i protesterna. Vi får hoppas att detta inte är hela historien, utan att det finns genuina spontana, demokratiska inslag i protesterna.

Jag tror verkligen inte på statlig allmakt. Jag hatar godtycke, överhet och rättslöshet. Men blanda inte ihop äpplen och päron. Kubanerna på Kuba vet mycket väl, och jag hoppas även i omvärlden, att ingen förändring som på något sätt är positiv kommer från en invasion från USA. Oavsett Bidens propaganda är innehållet i en sådan intervention att världens mäktigaste stormakt kommer och trampar ner ett litet och underutvecklat land, i syfte att bli av med en regim som upplevs som misshaglig.

Återigen: Det 20-åriga misslyckandet i Afghanistan utgör ett katastrofalt exempel på hur illa denna politik kan gå.

Vågar du låta Biden experimentera med Kuba efter allt detta? Nej. Om någon förändring ska ske på Kuba så ska den komma från Kubas eget folk, inte från Biden. Det går inte att exportera demokrati, och det är inte det Biden är ute efter heller. Bli inte lurad igen!


Dela med dig