”För gammalt hitta man arbetsfolke nalta eljest”

Mitt andra jobb fick jag på Umedalens Sjukhus, som numera är nedlagt. Foto: Fredrik Larsson (CC BY-SA 4.0)
Dela med dig

Jag tänker berätta om en ganska otrolig händelse som utspelade sig på hösten 1978. Det handlar om hur det gick till när jag fick mitt andra riktiga jobb. Det var inom demensvården på Umedalens Sjukhus, en arbetsplats där jag sedan blev kvar under en väldigt stor del av mitt yrkesverksamma liv. Men hur detta gick till tycker jag, när jag nu tänker tillbaka, är ganska fascinerande. Det skulle sannolikt inte vara möjligt idag.

Vägen till arbetet på Umedalens sjukhus var inte spikrak. Mitt första riktiga jobb var som lagerarbetare på Vännäs Järn. Jag minns inte exakt när, men det var någon gång under året 1974 och jag hade hunnit fylla 18 år. Arbetsuppgifterna var väldigt varierande. Allt från att inventera, fylla på varor i butiken, ta emot leveranser och att köra ut varor till kunder runt om i Vännäs tätort. Jag hade en packmoped för att kunna leverera varorna. Det kunde vara till exempel cementsäckar eller balar av frigolit och olika isoleringsmaterial. Som ni säkert förstår var det en ganska begränsad yta på mopedens flak. Jobbet var ganska varierande men emellanåt även stressigt. Speciellt till jul och nyår. Men jag trivdes väldigt bra med jobbet och även med arbetskollegorna. Både med dem i butiken och på lagret.

Men jobbet på järnaffären tog slut någon gång 1977 och jag blev arbetslös. Min handläggare på arbetsförmedlingen hade först svårt att hitta ett jobb åt mig. Men så plötsligt fick han en idé som han tog upp med mig. Han berättade att han tidigare, före sitt arbete som handläggare på arbetsförmedlingen, hade jobbat som skötare på Umedalens Sjukhus. Där fanns nu en före detta arbetskollega till honom som numera jobbade som personalassistent och rekryterade folk till ”Umedalen”. Han ringde upp sin tidigare kollega och frågade om det fanns någon möjlighet för mig att få ett jobb där.

En kort tid därefter kallades jag till en anställningsintervju hos nämnda personalassistent. Det hela ledde till att jag fick en provanställning. Till att börja med under 6 månader för att arbetsgivaren skulle kunna bedöma min lämplighet inom detta yrke. Jag minns än idag att min första arbetsdag på Umedalens Sjukhus var den 11 oktober 1978 (jag fyllde 22 år den 17 oktober). Efter de 6 månadernas provanställning fick jag en ”fast” anställning (eller en tillsvidareanställning som det kallas idag)! Under provanställningen hade jag ersatt en kvinna som då var ”gravledig” men som inte återkom till jobbet. Det var därför som jag fick min fasta anställning så pass lätt. Det uppstod alltså plötsligt ett personalbehov och jag fanns redan på plats och kunde fylla behovet direkt! Där hade jag tur.

Det var ett väldigt stort steg att ta, från ett lagerarbete på en järnaffär till att arbeta med personer som fått diagnosen demens på Umedalen. Men jag tog steget. Och jag tycker att vårdyrket har varit både mycket intressant och stimulerande. Men jag är övertygad om att det skulle vara väldigt mycket svårare för en handläggare på en arbetsförmedling att idag ordna ett jobb på det sätt som min handläggare gjorde i slutet på 70 talet. Själv tänkte jag inte på detta då. Jag var bara glad över att ha fått mitt andra riktiga jobb. Ett fast jobb.

Rock-Frasse


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.