Löfvens avgång – ett symptom på krisen inom S och Sverige

Stefan Löfven är bekymrad
Stefan Löfven överraskade alla då han meddelade sin avgång i samband med sitt sommartal den 22 augusti. Foto: Staffan Andersson (CC BY-SA 4.0)
Dela med dig

Under sitt sommartal från Runö i Åkersberga meddelade statsminister Stefan Löfven att han kommer att avgå som partiledare och statsminister i samband med den socialdemokratiska partikongressen i november. Detta var en stor överraskning för de allra flesta – och visar på krisen inom socialdemokratin, LO-facken och det svenska politiska systemet.

Innebörden av Löfvens avgång är naturligtvis att någon annan kommer att leda Socialdemokraterna inför, och under, valrörelsen nästa år. Detta skulle kunna förändra den politiska spelplanen i Sverige inför valet. Men naturligtvis endast om Löfvens mycket sena avgång – med tanke på efterträdarens möjligheter att jobba in sig i rollen som både statsminister och partiledare inför valet i september nästa år – kommer att leda till en dramatisk förändring av Socialdemokraternas politik.

Då partiledare inom S byts ut brukar detta vara en välregisserad historia där efterträdaren redan är utsedd. Bytet från Sahlin till Juholt, och från Juholt till Löfven, föregicks visserligen i båda fallen av stor turbulens. Men partiledarbyten inom S avgörs aldrig genom en omröstning mellan två olika kandidater på en kongress.

Bryter tidigare mönster

Löfvens avgång följer inte tidigare mönster. Först och främst genom att det inte finns någon utsedd efterträdare. Men dessutom kommer beskedet från Stefan Löfven mycket sent – både med tanke på den ytterst komplicerade politiska situationen i Sverige och det stundande valet.

Detta bryter verkligen mönstret vad gäller byte av ledare inom Socialdemokraterna. Men S är inte heller samma parti längre. Det har inte samma stora andel av väljarkåren bakom sig. Det har heller aldrig varit så otydligt vad som är socialdemokratisk ideologi och politik som idag. Åtminstone inte efter andra världskriget.

Interna motsättningar

Löfvens plötsliga avgång beror åtminstone delvis på interna motsättningar: inom partiet, inom LO och mellan partiledningen och LO-ledningen. Detta oavsett vad Löfven och andra socialdemokrater säger utåt. Motsättningarna har ställts på sin spets i samband med en rad händelser. Låt oss ge några exempel:
a) Misstroendeförklaringen. Vänsterpartiet – av alla partier – var till och med beredda att gå samman med SD för att fälla Stefan Löfvens regering!
b) Ultimativa krav från Annie Lööf och hennes Centerparti. Annie Lööf tar sig bland annat rätten att ”förbjuda” Löfven att förhandla om budgeten med V!
c) Ultimativa krav från Vänsterpartiet. För att ens fundera på att stödja regeringens budget har V krävt stora ofinansierade satsningar (se separat artikel).

S-ledningen kanske tänker att ett nytt, kvinnligt, ansikte dels skulle öka chansen att lösa den till synes omöjliga uppgiften att sy ihop en budget mellan regeringen, C och V, dels förbättra S valresultat.

S framtid avgörs i strategiskt vägval

Socialdemokraterna står inför ett strategiskt vägval som kan avgöra partiets framtida identitet: antingen fortsätta som ett reformistiskt arbetarparti eller påbörja en politisk omvandlingsprocess som slutar i att landet får ytterligare ett borgerligt parti. Det strategiska vägvalet består grovt sett av följande två alternativ.

* Socialdemokraterna satsar på att återvinna arbetarväljare som gått till SD. Detta är helt oförenligt med den arbetarfientliga politik som personifieras av Annie Lööf. Istället måste Socialdemokraterna ta sig den självklara rätten att diskutera med alla partier (inklusive V) om hur anställningstrygghet, kollektivavtal och skatteinkomsterna ska förstärkas. Detta behövs för att genomföra de nödvändiga satsningarna inom bland annat sjukvård och äldreomsorg.

Detta skulle kunna leda till en förlust av regeringsmakten. Men Socialdemokraterna riskerar att förlora regeringsmakten under alla förhållanden. Fördelen med att slå vakt om sin ideologiska identitet och lägga en grund för en politisk comeback i riksdagsvalet 2026 är uppenbar.

* S fortsätter att ersätta det krympande stödet hos arbetarna genom att ta över än mer av Centerns borgerliga politik. Socialdemokraterna bytte sin tillbakagång inom LO-grupperna mot stöd hos de borgerliga partierna genom att kompromissa bort sin egen politik efter valet 2014. Partiet använde sig av samma metod efter valnederlaget 2018. Dels i samband med Januariavtalet med MP, C och L. Dels genom nya stora skattesänkningar – skattesänkningar som tillhörde en förgången epok enligt ett dokument på partikongressen 2017.

Stefan Löfvens plötsliga avgång – både som statsminister och partiledare – understryker krisen både inom socialdemokratin och för hela det svenska politiska systemet. Under en lång tid har både Miljöpartiet och Liberalerna legat farligt nära fyraprocentsspärren. Detta gäller särskilt för L. De båda statsbärande partierna (S och M) saknar långsiktiga lösningar för denna turbulenta epok – en epok där allting pekar mot allt hårdare motsättningar. Dels mellan olika grupper i samhället, dels mellan samhällsutvecklingen och det växande klimathotet.

Magdalena Andersson nästa!

Nästa S-ledare. Men blir hon Sveriges första kvinnliga statsminister? Foto: Anders Löwdin / Socialdemokraterna

Valet av ny partiledare sker i november – endast tio månader före valet. Utrymmet för att lansera någon som står utanför Löfvens närmaste krets är obefintligt. Lägg till det interna trycket för att välja en kvinna. Allt talar för att att nuvarande finansminister Magdalena Andersson väljs till nästa S-ordförande på kongressen 3-7 november i år.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.