Dikt: En yttre resa

Foto: Marie Salomonsson
Dela med dig

En yttre resa är också en inre resa.
Vidöppenhet, tusen nya upptäckter,
någonstans byte av bagage.

En ögonblicksscen, vid Seine.
Han gråsprängd, rakryggad i basker, välsydd rock.
Väntande intill boquinisternas lådor,
under kastanjerna, vid vänstra stranden.
Hon chic, massor av mörkt hår.
Fransyska ända ut i de rödmålade fingerspetsarna,
stor svart sjal, draperad över axlarna.

De ser varandra.
Slängkyssar, vinkande fingrar.
Jag drar upp kameran,
ser den ultimata bilden, passionen i Paris.
Den sista biten springer hon emot honom.
De omfamnar varandra stort.

Jag fumlar, fokuserar motivet.
Han ser mig, skriker något svordomsaktigt.
De försvinner åt varsitt håll.
Hon var kanske hans älskarinna
och jag höll på att avslöja dem.
… Och visst, passioner är svårfångade.

Samma stad, på trappan,
strax nedanför den vispgräddvita Sacré-Coeur.
Sätter mig ned, skärper blicken.
Triumfbågen och Eiffeltornet passerar,
myllret, härligheten.
Andas in alltihop, intensitet.
Längtan som fört mig hit.
Minuter som lever.

Näst sista dagen på resan,
tåget till Vernon.
Delar taxi med ett amerikanskt par,
mot Giverny, Monets hem.
Fotograferar det karamellrosa huset,
de klargröna fönsterluckorna.
Suger in Monets näckrosdamm,
känner den japanska bron i fotsulorna.
Målar stämningar inne i mitt huvud.
Konstnärshuset, tavlorna, blommorna,
ekan i vattnet, den grönmålade.
Nickar motvilligt farväl.
Letar mig längs vägarna,
mot stationen, memorerar.

Tittar på klockan, tio minuter innan sista tåget.
Rusar in på ett värdshus,”un taxi s’il vous plaît”
Chauffören kör, jag håller i mig.
In på stationen precis när tåget kommer.

På hotellet innan kvällen,
en natt kvar i Paris.
Viker ihop alla souvenirer,
av allvar och av skratt,
tusen nya upptäckter.


Dela med dig