Här är polisen

Poliser patrullerar på Sergels torg
Som pedagog på Förskolan Björkdungen i Umeå minns jag kvarterspolisens positiva inverkan på min dåvarande förskolegrupp. Foto: Johnny Söderberg (CC BY-NC-SA 2.0)
Dela med dig

”Här är polisen som mitt i gatan står” sjöng min brorson Johan ofta för mig, någon gång i mitten av 70-talet. Med lite tillägg av hans egna ord och infall. Men visan slutade alltid med ett tut, tut, tut, tut och hans glada skratt, när fingrarna tryckte på tutan i luften framför honom. Precis lika stolt och nöjd för varje framträdande.

Senare, i mitt jobb som pedagog på Förskolan Björkdungen i Umeå minns jag kvarterspolisens positiva inverkan på min dåvarande förskolegrupp.

Då i en tid när flyktingfamiljer mer frekvent började komma till Sverige, fanns de resurser som behövdes inom förskolan. På min avdelning kom en stor del av barnen från Iran. En persisktalande barnskötare anställdes, som hjälp för att tolka, förtydliga och undvika missförstånd mellan pedagoger och vårdnadshavare. Med stöd av henne undvek vi så kallade ”kulturkrockar”.

Barnen involverades i närområdet och fick ta del av det svenska samhället. Med barnen på långt led promenerade vi till kvarterspolisens lokal på Mariehems centrum. Vi fick träffa de två kvarterspoliserna och se hur det såg ut på deras jobb. Ett barn hade i uppdrag att fråga om poliserna ville hälsa på oss på förskolan och berätta om hur det är att arbeta som polis.

Det gick bra att ordna, en av dem kunde komma redan nästa vecka. Vi förberedde barnen genom att skriva ned deras frågor på lappar. När dagen för besöket kom hjälptes vi åt att ställa frågorna tillsammans. Om trafik, om polisen stoppar in tjuvar i fängelse, om hur sirenen på polisbilen fungerar, om varför polisen får köra mycket snabbare än andra bilar osv. Barnens nyfikenhet var stor, så även stoltheten vid hämtningen, när barnen berättade för sina föräldrar om att de träffat och pratat med en riktig polis.

Ett annat minne från den tiden är kungabesöket. Sveriges kung och drottning besökte Umeå och Gammlia, som låg inom gångavstånd. Vi tog med filtar och picknickmat till barnen i väntan på kungaparet som lunchade inne på Sävargården. Väntan blev lång och barnen upptäckte både vakter som bevakade tillställningen och polismotorcyklarna på parkeringen.

Självklart gick vi dit för att utforska närmare. En polisman såg oss, kom fram och undrade om någon ville provsitta på hans motorcykel. Lyckan var stor och barnen fick posera inför min kamera, en i taget, sittande på polismotorcykeln. Ett av barnen frågade ivrigt: ”Har du postil?” Polismannen förstod med en gång att det var pistol som menades och även den visades upp.

Jag hann också fotografera Carl Gustaf och Silvia som vinkade åt oss från trappan innan de eskorterades till den väntande bilen. För det var viktigt att allt skulle dokumenteras inför efterarbetet, barnens reflektioner och fortsatta funderingar. Varför kungen och drottningen inte hade kronor på huvudet var en återkommande undring.

Men bäst av allt var ändå att få sitta på en riktig polismotorcykel!


Dela med dig