Militär – eller kvarterspolis och kamp för social rättvisa

Hur ska gängbrottsligheten bekämpas?

En pansarvagn på ett torg.
Moderaterna i Göteborg har upptäckt den nya verkligheten. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten
Dela med dig

Del ett: En ny våg av skjutningar

Västerås den 14 juni. Två skjutningar inträffar inom loppet av en timme. Två yngre män skadas. Båda är kända av polisen. En bland annat för att han har överlevt en tidigare skjutning. Detta enligt uppgifter publicerade av Aftonbladet. Skjutningarna i Västerås understryker att dödligt våld med skjutvapen, eller försök att döda med hjälp av skjutvapen, fortsätter att etableras i Sverige. Detta både när det gäller hur ofta skjutningar inträffar och när det gäller den geografiska spridningen på dåden.

Fredagen den 28 maj i Göteborg. Den dagen kan ses som inledningen på den senaste vågen med skjutningar i Sverige. Då inleddes en konfrontation mellan klanen Ali Khan och en annan del av samma släkt kallad Simmo. Det utbröt ett stort slagsmål under denna fredag, ett slagsmål som visade hur motsättningarna har legat och grott under ytan. Det var nämligen flera tiotals människor som deltog. Konflikten eskalerade sedan under helgen.

Under söndagen den 30 maj blev, mycket tragiskt, en känd och populär affärsidkare i stadsdelen Hjällbo skjuten till döds. Hjällbo utgör en del av ett större område i Göteborg kallat Angered. I denna del av Göteborg har klanen Ali Khan sedan länge djupa rötter. Dödsskjutningen skedde på ett torg med många människor och polisiär närvaro. Det var mycket brutalt. Ett polisbefäl beskrev dådet som det värsta han upplevt under sina 30 år som polis.  

Måndagen den 31 maj. Två ytterligare, tragiska, dödsskjutningar äger rum i Stockholmsområdet. Den första i Husby och den andra i Hjulsta. Detta alltså dagen efter dödskjutningen av affärsidkaren i Hjällbo i Göteborg.   

Alla dessa skjutningar – i Göteborg, Stockholmsområdet och Västerås – ägde rum under endast två veckor. Det finns idag inga uppgifter om att skjutningarna skulle hänga samman på så sätt att de ingår i samma klan- eller släktfejd som utlöste händelserna i Göteborg. Snarare understryker skjutningarna det nya och ofta dödliga sätt på vilka konflikter görs upp inom den organiserade brottsligheten i Sverige.

Ett polisbefäl beskrev skjutningen i Hjällbo som det värsta han upplevt under sina 30 år som polis. Foto: Paul Barlow / Pixabay

Detta beskrivs tydligt i den rapport som Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade onsdagen den 26 maj. Alltså endast två dagar innan det slagsmål bröt ut i Göteborg som alltså utgjorde inledningen till den senaste vågen av skjutningar i Sverige. Rapporten är skrämmande. Den visar att Sverige ligger i topp, i hela Europa, när det gäller dödligt våld via skjutvapen! Studien jämför utvecklingen i Sverige med 22 andra länder i Europa under uppåt två årtionden (2000-2019). Låt oss citera SVT angående rapportens innehåll:
” -Ökningen som Sverige redovisar går inte att se någon annanstans i Europa. Sverige har rört sig från botten till toppen i Europas statistik, säger Klara Hradilova-Selin, utredare på Brå”.

Vi ska återkomma till denna rapport i kommande nummer.

Tisdag den 1 juni. Dagen efter de två skjutningarna i Stockholmsområdet, och två dagar efter den brutala dödsskjutningen Göteborg, gör Hampus Magnusson (M) ett utspel som kommer att tvinga fram minst två vägval. Hampus Magnusson är moderat kommunalråd i Göteborg. Hans utspel går ut på att militären bör få sättas in mot de kriminella gängen för att hjälpa polisen. Tillsammans med andra moderater har Magnusson skrivit en motion om detta till Moderaternas förbundsstämma i Västsverige. Motionen röstas igenom av Moderaterna.

Alla skjutningar, rapporten från Brå samt andra och liknande undersökningar kommer att tvinga fram två vägval. Dessa kommer att prägla samhället under flera generationer.

Förneka eller erkänna en ny verklighet

Även för de politiska partier och andra opinionsbildare som hittills vägrat att se den djupgående förändringen av brottsligheten i Sverige. Låt oss kalla dem ”förnekarna”. De förnekar nämligen en rad förändringar i samhället. En förändring som förnekas handlar om de kriminellas syn på samhällets lagar och på den polis som ska upprätthålla lagen. Det har naturligtvis alltid begåtts brott i Sverige, även tidigare. Men det har skett ett sorts skifte. Tidigare bröt de kriminella också mot lagen. Det ligger i sakens natur. Men de ansåg att lagarna, och de poliser som upprätthöll dessa, var legitima. Därför accepterade de kriminella både polisen och sina straff.

Idag håller det på att växa fram en sorts gangsterkultur. Skiftet består inte endast i att skjutvapen används för att lösa konflikter mellan kriminella gängmedlemmar. Skiftet består även i att de kriminella i allt högre utsträckning varken uppfattar lagarna, eller de poliser som upprätthåller dessa, som legitima.

De politiker, kriminalvårdare och socialarbetare som inte förstår dessa skiften inom den, eller de, kriminella världarna kommer inte att klara kontakten med verkligheten. Idag räcker det inte med att enbart förespråka ett förebyggande arbete – även om det förebyggande arbetet är viktigare än någonsin. Det förebyggande arbetet kan inte endast bestå av fritidsgårdarna – även om fritidsgårdarna är viktigare än någonsin. Fritidsgårdarna bör inte heller ligga under fritidsnämnderna – de bör ligga under socialtjänsten. Sådana uppfattningar hör till en förgången tid i många utsatta områden i Sverige. En extra fritidsgård i de delar av Angered som behärskas av klanen Ali Khan löper en påtaglig risk att hamna under klanens kontroll – precis som en ny restaurang gör.

Det finns många utanförskapsområden. Redan år 1972 kom det ut en bok som hette ”Fallet Rosengård”. Den ingick som kurslitteratur för blivande socionomer i mitten av 70-talet, bland annat på Umeå universitet. Boken skrevs eftersom området redan då förknippades med problem (Rosengård byggdes under åren 1967–1972). Sedan dess har det gått ett halvt århundrande. Hela samhället är annorlunda. Det gäller utanförskapets karaktär. Det gäller kriminalitetens karaktär. Skillnaderna består inte endast i att det har blivit mer av samma sorts problem. Skillnaden består dessutom av helt nya problem. Skillnaderna är kvalitativt annorlunda.

Låt oss ställa saken på dess spets. När det gäller kriminaliteten består skillnaden av en kombination av faktorer: de kriminellas fastare organisering, organiseringen är ofta ett resultat av knarkhandelns stora pengar men kan också handla om klan- eller släktskap, detta kombineras ofta med en vägran att acceptera legitimiteten hos lagarna och de som upprätthåller dessa. Samt att denna vägran sker med vapen i hand. Den innersta kärnan i den pågående processen är denna: polisens vapenmonopol bryts på allt fler platser i Sverige.

Alltså: förneka eller erkänna den nya verkligheten.

Del två: Att erkänna en ny verklighet är inte detsamma som att förstå den

De moderater i Göteborg som vill att polisen ska begära hjälp av militären har erkänt den nya verkligheten. Men att erkänna är inte detsamma som att förstå. Innebörden av moderaternas krav i Göteborg är att samhällets företrädare ska ge sig in i en bokstavlig kapprustning vad gäller organisation och beväpning i kampen mot den, i utanförskapsområden organiserade och beväpnade, kriminaliteten.

Om det handlade om att vinna ett regelrätt fältslag där antalet soldater och beväpning avgjorde, vore kravet på militär begripligt; om det handlade om att fysiskt utplåna de stadsdelar i Angered där klanen Ali Khan dominerar vore kravet på militär rent av rationellt. Men så är det inte. Låt oss repetera: även om Moderaterna i Göteborg erkänner den nya verkligheten, till skillnad från många vänsterpartister, betyder inte detta att Moderaterna förstår uppgifterna.

Det svenska samhället står verkligen inför vad som måste betecknas som ett regelrätt fältslag. Men det handlar inte om att döda vissa människor eller utplåna stadsdelarna där dessa människor bor. Fältslaget handlar om att integrera de människor som lever i utanförskap; för samhällets del handlar fältslaget om att slå broar in i de stadsdelar där utanförskapet är som starkast. Här måste vi stanna upp. I vilka stadsdelar är utanförskapet starkast? Är detta i de stadsdelar där arbetslösheten är högst och inkomsterna lägst? Dessa faktorer spelar naturligtvis fortfarande en viktig, och för många avgörande, roll. Men dessa faktorer kan inte ensamma förklara den nya verkligheten.

Boken ”Fallet Rosengård” gavs ut redan 1972.

Det har hänt en rad avgörande saker sedan boken ”Fallet Rosengård” gavs ut. Det som pågår i detta nu är att de traditionella representanterna för det svenska samhället utmanats av vad som i värsta fall kan komma att utvecklas till att bli en stat i staten! Det handlar om en parallell till de kriminella gäng, och klaner, som har brutit polisens våldsmonopol. Fast på den ”civila” sidan.

Vi syftar på islamisterna i Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna; vi syftar på anhängarna till hederskulturen och hedersförtrycket. Utmaningen kommer bland annat från att islamisterna – som utgör en minoritet av Sveriges muslimer – aktivt motarbetar integrationen av muslimer. Istället har exempelvis Mahmoud Aldebe avslöjat islamisternas strävan efter en särlagstiftning för muslimer i det brev till riksdagens partier som han skrev redan 2006. Sammantaget innebär utvecklingen i vissa stadsdelar att etniska svenskar har börjat flytta bort från dessa.

Låt oss i detta sammanhang återkomma till Rosengård. Befolkningen där uppgår till ca 22 000 personer. Minst 86 procent har utländsk bakgrund. I den del av Rosengård som kallas för Herrgården har 96 procent utländsk bakgrund. Arbetslösheten är hög och hela 21 procent av hushållen erhåller försörjningsstöd (socialbidrag). Polisen uppger att Rosengård, söder om Amiralsgatan, är ett problemområde ur brottssynpunkt och år 2015 klassades denna del av Rosengård som ett särskilt utsatt område.

Gängens och klanernas makt växer

I Angered bor uppåt 55 000 människor. Det vore fel att säga att klanen Ali Khan styr Angered. Men det som hände under hösten 2020 säger en hel del om klanens inflytande. Vägspärrar sattes upp i en rad delar av Angered som Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Gårdsten. Vid vägspärrarna i dessa bostadsområden stoppades kommunanställda av maskerade och beväpnade gängmedlemmar. Detta skedde även i Bergsjön.

Dokument från stadsledningskontoret som Göteborgs-Tidningen (GT) tagit del av visar att detta släktbaserade nätverk även utfärdade lokala utegångsförbud genom att uppmana folk att inte lämna sina lägenheter! Utegångsförbudet efterföljdes exempelvis i Hammarkullen där gator och torg rapporterades vara tomma. Föräldrar höll sina barn hemma från förskolor även i andra stadsdelar. Även om vägspärrarna tas bort och gängmedlemmarna avviker då polisen dyker upp är detta en demonstration av territoriell makt som hittills varit okänd i Sverige. Och vad händer om gängmedlemmarna är fler och öppnar eld?

Örebro universitet har gjort en studie. Denna visar bland annat att svenska småbarnsföräldrar, som uppger sig vara positiva till multikulturalism, när saken ställs på sin spets väljer skolor åt sina barn så att dessa ska slippa hamna i en situation där de skulle vara i en etnisk minoritet. Det handlar alltså inte endast om att invandrare flyttar till vissa områden. Det handlar även om att både etniska svenskar och invandrare som kan flyttar bort från samma områden. Kom ihåg relationerna mellan etniska svenskar och invandrare i Rosengård.

Denna inflyttning av invandrare och utflyttning av svenskar och andra invandrare underlättar naturligtvis för framväxten av de nämnda, alternativa, maktstrukturerna i form av kriminella gäng eller klaner, islamister och anhängare av hederskultur.

Del tre: Kvarterspolis och kamp för social rättvisa

De som förnekar denna nya verklighet har inget att komma med. Men det har inte heller de som visserligen förstår att verkligheten förändrats men som inte kan formulera vilka krav detta ställer på samhället.

Uppgiften i exempelvis Rosengård och i delar av Angered består i att bevisa att det svenska civilsamhället har mer att erbjuda, genom integration, än vad klaner och gäng eller anhängare av islamism och hederskultur, kan erbjuda via segregation. Alla dessa bidrar nämligen till segregationen.

Det svenska samhället kan inte acceptera att så många människor tvingas gå arbetslösa eller leva på försörjningsstöd i områden som Rosengård. Istället krävs en rad förbättringar:
* Jobb är avgörande genom att både minska inkomstklyftorna och bidra till integrationen,
* Det krävs också att de värderingar, exempelvis islamism eller solidaritet mot gängkulturen, som växer sig starka på olika stadsdelar utmanas medvetet. Men vilka representanter för samhället ska stå för denna utmaning? Det måste vara lärare, anställda på vårdcentraler, arbetsförmedlingar, försäkringskassor och socialtjänst. Bland de viktigaste är personalen på ungdomsgårdarna,
* Det krävs också en insikt om att majoritetsbefolkningen – de etniska svenskarna – på vissa stadsdelar kommer att utgöra en liten minoritet. En minoritet som ibland kommer att utsättas för tryck från gäng och islamister. De som bemannar samhällets institutioner kommer i praktiken att få en dubbel uppgift. De ska dels göra sitt jobb, dels utgöra en motvikt till gängkultur och islamism. Dessutom kommer de ibland att behöva fysiskt skydd.
* Samhällsutvecklingen vänder blicken mot polisen. Denna måste gå i spetsen för att säkra samhällets övriga institutioner som skolor, vårdcentraler, ungdomsgårdar, o s v. Men polisen måste även gå i spetsen för att bryta isen hos de boende. Detta låter sig inte göras med mindre än att polisen har en påtaglig och permanent närvaro i form av ”kvarterspoliser 2.0”. En polismakt som endast dyker upp efter att något har hänt, och däremellan bara patrullerar i bil, kommer inte att knyta de förtroendefulla kontakter med de boende som krävs för att klara dessa krävande uppgifter.

Det var en sak att inrätta kvarterspoliser i Sverige före det att klaner som Ali Khan, eller islamister som Muslimska brödraskapet, mer eller mindre tog kontroll över vissa områden. Det kommer att vara en helt annan sak att återupprätta kvarterspolisen på stadsdelar där polisen har förlorat våldsmonopolet och där en betydande del av befolkningen inte anser att svenska lagar och den polis som ska upprätthålla lagarna är legitima.

Kvarterspoliser eller militär

Att använda militär som hjälp till polisen innebär att röra sig bort från målsättningen att knyta förtroendefulla kontakter med de boende i en stadsdel. Istället innebär det motsatsen! Risken är överhängande att alla boende uppfattar sig vara utsatta för en ockupation. Inte att militären är där för att bekämpa exempelvis klanen Ali Khan. Det finns en uppenbar risk att militär närvaro i stadsdelar istället skulle öka legitimiteten för klaner som Ali Khan. Ju oftare militär skulle sättas in, och ju längre den skulle stanna, desto större blir denna risk.

Istället krävs det en stor och uthållig satsning på kvarterspoliser som etablerar en permanent närvaro på utsatta och segregerade stadsdelar. Syftet med en permanent polisiär närvaro är att sakta men säkert förtjäna befolkningens förtroende. ”Brödraskapet”, klanerna och gängen förtrycker befolkningen på olika sätt. De förtryckta måste ha någonstans att vända sig. Här spelar polisen en huvudroll, speciellt i utsatta stadsdelar, då det är endast är polisen som skulle kunna garantera säkerheten. Men det skapas varken förtroende eller säkerhet inifrån en patrullbil (eller pansarvagn).

Polisen måste patrullera till fots och etablera sig som ett naturligt inslag i stadsdelarnas sociala vardag. För att klara detta krävs kunniga och socialt uthålliga poliser som förstår att de, många gånger, utgör samhället brohuvuden in i en ny verklighet. De måste både garantera säkerheten för samhällets övriga institutioner och för att återuppbygga förtroendet för dessa. Detta är absolut nödvändigt för en fungerande integration. Uppgiften kommer inte att vara lätt. Och den riskerar att bli övermäktig om samhället samtidigt lägger ned vårdcentraler, skolor, SFI-utbildning och ungdomsgårdar samt eftersätter underhållet av bostäder och utemiljöer.

Demonstration mot nedskärningar inom sjukvården i Stockholm, november 2019. Foto: Faksimil SVT

Kamp för social rättvisa en absolut nödvändighet

För att klara integrationen krävs en hård strid för att slå vakt om bland annat sjukvård, äldreomsorg, jobb och anständiga bostäder. Även i invandrartäta områden måste befolkningen, däribland muslimerna, dras in i försvaret av välfärdssamhället. Försvaret av välfärdssamhället berör alla. Hyresgästföreningar, fackföreningar och små kampvilliga partier måste alla sträva efter att även dra med de som lever i utanförskapsområden i denna strid. Detta skulle göra förstärka försvaret av välfärdssamhället påtagligt. Men det skulle också underminera gängens, klanernas och ”Brödraskapets” kontroll av de boende i vissa områden. Det finns nämligen inget som förenar mer än gemensamma manifestationer till försvar för gemensamma intressen.

Kvarterspolisen måste därför kompletteras med att dra in muslimerna i kampen för social rättvisa. Uppgiften kan tyckas gigantisk. Det är den också. Men alternativet är ett Sverige som bryts upp i olika enklaver och som i slutänden måste hållas samman med auktoritära lagar som upprätthålls av militär. Då kommer det att heta: för att rädda demokratin var vi tvungna att offra den!

Vårt alternativ är bättre.


Dela med dig