Superligan som bröt illusionen om fotbollen

Fotbollen - så som klubbägare, sponsorer och mediebolag vill att vi ska se den. Foto: Juan Eduardo De Cristófaro (CC BY 2.0)
Dela med dig

För många människor innebär sporten en form av samhörighet i en tillvaro som kan tyckas meningslös. Men denna samhörighet bygger till stor del på illusionen av att spelarna på planen, klubben och supportrarna har något gemensamt – att sporten är något mer än en underhållningsindustri som omsätter miljarder. Vad händer när illusionen bryts?

Den 18 april i år annonserade tolv av de största fotbollsklubbarna i Europa att de skulle gå samman i en ny liga kallad Super League, ”superligan”. Planerna för ett liknande projekt har luftats, i perioder, under 30 år. Varje gång som förslaget stuckit upp huvudet ur smutsen, har det mötts av starkt negativa reaktioner. Likt de flesta former av intensifiering av redan påtaglig kommersialisering eller elitism, försvarades projektet med anspråk på meritokrati och fina ord om hög kvalité. ”De bästa ska spela mot de bästa” sades vara tanken. 

Trots dessa till synes icke-anstötliga motiveringar, insåg de ansvariga att skapandet av ligan var så pass kontroversiellt att det krävde en viss nivå av hemlighetsmakeri. När den tyska tidningen Der Spiegel avslöjade att något höll på att hända via en läcka år 2018 beskrevs projektet som ”skamlöst” och ”hänsynslöst”.

Det finns flera faktorer bakom de närmast enhälliga fördömandena av projektet, som vi kommer att gå in på mer senare. En bidragande orsak var att superligan i själva verket gick emot de principer som den hävdades värna om. Genom att reservera tolv platser för lagen som ansågs vara bäst riskerade man låta meriter bli gamla och stela. Möjligheten för en Goliat att oväntat slås ut av en David skulle i praktiken elimineras. 

Än värre skulle effekten vara på de små lokala ligorna. I dagsläget omfördelas en del av de totala intäkterna från storklubbarna till de mindre klubbarna. Goliat hjälper David ha råd med en stenslunga. Med skapandet av Superligan skulle istället en redan allvarlig kapitalkoncentration förvärras, vilket skulle möjliggöra för de starkaste lagen att i högre grad köpa upp de bästa spelarna.

Det europeiska fotbollsförbundet Uefa fördömde Superligan som ”egennyttig” och ”driven av girighet”. Uefa hotade med ekonomiska sanktioner mot spelare som deltog i spektaklet. Superligan var dock beredd att ta den striden i rätten om det skulle behövas. 

Det som slutligen fick projektet att kollapsa var den folkliga motreaktionen. I slutändan upplöstes Super League innan det hann lanseras. Trycket från allmänheten fick de brittiska klubbarna att dra sig ur. Men protester bland sportentusiaster bröt ut i flera länder. Skälet till de starka reaktionerna kommer, enligt min mening, ur att illusionen bröts. Folk vill titta på fotboll för att det är ”det vackra spelet”. De vill tro att spelarna fortfarande känner en samhörighet med klubben och stadens invånare. De vill inte påminnas om att storklubbarna är vinstdrivande företag som ser fotbollen som en underhållningsindustri. De vill inte påminnas om att stjärnspelarna är anställda på miljonkontrakt och kan byta klubb lika fort som de byter skor om de blir erbjudna ett bättre kontrakt.

Händelserna kring Super League visar på den närmast oundvikliga utvecklingen i alla moderna samhällen, under vår nuvarande ekonomiska modell. För att citera Karl Marx: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” 

Sanningen är att de flesta människor inte vill leva i en avromantiserad värld. Människan föds med ett gudaformat hål i sitt bröst, en törst efter att finna förtrollningar i ett magilöst kosmos. Som författaren Graham Lawton skrivit i New Scientist har våra hjärnor utvecklats på ett sätt som gör det exceptionellt enkelt att uppleva övernaturliga fenomen i den naturliga världen – men det sträcker sig egentligen djupare än så. Vi ser inte bara tomtar där inga finns, vi vill se magi i det som faktiskt finns. Få människor önskar vara ett utbytbart kugghjul i en vinstdrivande maskin. Folk vill vara uppskattade medarbetare. Vi vill inte utöva en närmast försumbar politisk påverkan var fjärde år – vi vill se det som att vi uppfyller vår demokratiska plikt genom att rösta.

Superligan visar på en trend i samhället, där människor blivit ”andligt fattiga”. Då menar jag inte ”andlig” i religiös bemärkelse nödvändigtvis, utan i meningen av att många människor saknar en känsla av sammanhang och mening. Sporten lyckas, när det går som det ska, att förse många med en sådan känsla av sammanhang. 

Jag har en vän som står ensam ute i regn och kyla och åker över hela Sverige bara för att se sitt lags träningsmatcher. Frågar du honom är han inte konstig – det är alla de som ser hans beteende som främmande som inte förstått vad livet går ut på.

Skandalen med Superligan visar på det gruppsykologiska imperativet att begränsa kapitalismen. Att rida in den ägande klassens inflytande, d.v.s de rikemän som äger och primärt lever av avkastning från samhällsformande institutioner i stil med kända fotbollsklubbar, storfabriker, etc. Detta behöver förstås delvis göras i syftet att förhindra rent ekonomiska orättvisor, men motiveras också av behovet att rädda vissa saker från att kläs av fullkomligt. 

Superligan visar att kapitalismen kan vara precis lika förfrämligande som vilken demoniserad planekonomi som helst. Bara det att den stirrar sig blind på siffror om avkastning istället för indikatorer om landets bästa. Efter att socialismen realiserats, kan vi då tänka oss en sportvärld där klubbarna inte bara är internationella bolag som leker lokala och mysiga för att luras, utan där vissa saker får vara rotade, där bygdens lag faktiskt kan vara ”våra grabbar” – och där magin kan få leva och folk ha något att stå i regnet för?

Eller kommer sporten som underhållningsindustri att tyna bort då människor ges möjlighet att vara verkligt delaktiga i att påverka samhällets inriktning? Frågan är ännu obesvarad.


Dela med dig