Ingen lösning på konflikten Israel-Palestina med nuvarande ledare

Israeliskt artilleri
Israeliskt artilleri skjuter mot Gazaremsan. Foto: IDF Spokesperson (CC BY-SA 3.0)
Dela med dig

På bara några få dagar trappades konflikten mellan Israel och Palestina upp till den blodigaste militära sammandrabbningen sedan 2014. När eldupphör trädde i kraft den 20 maj hade över 200 människor dödats och 1 900 skadats till följd av israeliska bombräder på Gazaremsan. Tolv civila israeler hade dödats och över 100 hade skadats av Hamas raketer.

Den tändande gnistan var ett förmodat beslut i Israels högsta domstol om att vräka sex palestinska familjer från sina hem i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Vräkningarna utgör en del i en infekterad strid om rätten att återkräva fastigheter som sträcker sig tillbaka till bildandet av staten Israel år 1948 (se faktaruta).

Protesterande palestinier i Sheikh Jarrah hade samlats vid långa bord som de ställt upp längs gatan för att bryta fastan tillsammans sedan den heliga fastemånaden Ramadan inleddes. Den 6 maj organiserade en israelisk extremistorganisation en motmanifestation mot palestinierna. Situationen trappades upp och resulterade i att stenar och stolar kastades från båda håll tills polisen ryckte in och upplöste båda samlingarna.

En palestinier boende i Jerusalem berättade för tidningen Guardian att polisen avslutade sin insats genom att spreja ned stora delar av Sheikh Jarrah med vad som i folkmun kallas ”skunkvatten” – en vätska som luktar avlopp och ruttet kött och som används som ett komplement till tårgas och vattenkanoner i syfte att upplösa demonstrationer.

Polisens provokationer under Ramadan

Situationen i Jerusalem var spänd redan veckorna före den 6 maj. Den första dagen i den heliga fastemånaden Ramadan inföll i år den 13 april – samma dag som den årliga minnesdagen för alla som dött för att försvara Israel. På kvällen den 13 april gick israelisk polis in i Al-Aqsamoskén i Jerusalem och skar av kablarna till högtalarna som används för att spela upp böneutropen. Skälet angavs vara att den israeliske presidenten skulle hålla ett tal vid en helig judisk plats i närheten av moskén och att denne var orolig för att böneutropen skulle störa hans tal. Al-Aqsamoskén anses vara en av islams heligaste platser – efter Mecka och Medina. Polisens ingripande i moskén sågs därför som en mycket grov och vanhelgande inskränkning av många muslimer. (Platsen är helig även inom judendomen och kallas för Tempelberget efter de bibliska tempel som stått på platsen.)

Samtidigt med polisinsatsen i moskén hade polisen spärrat av den s.k. Damaskusporten i gamla Jerusalem, som utgör en viktig samlingsplats för stadens muslimer under Ramadan. Många muslimer i Jerusalem såg detta som ytterligare en inskränkning mot deras rätt att uppmärksamma Ramadan. Avspärrningarna hävdes först efter två veckors protester och sammandrabbningar mellan palestinier och israelisk polis.

Spänningarna byggdes upp ytterligare då ett videoklipp där en ung palestinier örfilar en ortodox jude fick stor spridning genom appen TikTok – vilket ledde till att andra palestinska ungdomar spelade in egna videor där de ger sig på ortodoxa judar. Den 22 april genomförde den högerextrema judiska organisationen Lehava sin årliga demonstration genom Jerusalem där de ropade slagord som ”död åt araberna”. Demonstranterna angrep även palestinier fysiskt. Detta ökade spänningarna ytterligare.

I samband med fredagsbönen i Al-Aqsamoskén den 7 maj exploderade situationen. Uppåt 70 000 människor hade samlats under vad som var den sista fredagsbönen under Ramadan. Den israeliska polisen hade mobiliserat stort. På kvällen brast fördämningarn och våldsamheter utbröt. Det är oklart vad som utgjorde den tändande gnistan, men i videor som cirkulerat i sociala medier ses palestinier kasta stenar och stolar mot polisen – och polisen skjuta med gummikulor för att skingra demonstranterna. Bland demonstranterna syntes Hamas karaktäristiska gröna flaggor och vissa demonstranter ropade slagord hämtade från Hamas. Över 200 palestinier och 17 poliser skadades. Under de följande dagarna skedde fler sammandrabbningar mellan palestinier och polis i Jerusalem – med flera hundra ytterligare skadade som följd. Protesterna spred sig även till andra städer runt om på Västbanken och i Israel. I samband med fredagsbönen den 14 maj genomfördes protester på över 200 platser på Västbanken.

Den 18 maj utlystes en palestinsk generalstrejk i Israel som stöddes av partiet Fatah på Västbanken. Strejken hörsammades på en rad platser runt om på Västbanken och inne i själva Israel – bland annat i Jerusalem. Uppslutningen i strejken verkar, enligt rapporter i bl a Washington Post, ha varit stor. Strejken genomfördes fredligt på de flesta platser. Sammandrabbningar mellan polis och strejkande skedde dock i ett antal städer på Västbanken.

Hamas roll

Den terrorstämplade islamistiska rörelsen Hamas har spelat ett mycket cyniskt spel sedan protesterna i Jerusalem inleddes. När protesterna exploderat krävde Hamas att Israel skulle avlägsna all polis från Al-Aqsamoskén och Sheikh Jarrah senast på kvällen den 10 maj – eller utsättas för raketattacker. Hamas visste naturligtvis att Israel aldrig skulle acceptera ett sådant ultimatum. Det handlade om en provokation från Hamas – som behövde en förevändning för att få börja skjuta raketer. Vi anser att beslutet åtminstone delvis var motiverat av att ledarna inom Hamas ville visa den palestinska befolkningen att de är mer handlingskraftiga än de politiska konkurrenterna i Fatah.

När tiden för Hamas ultimatum löpt ut avfyrades över 150 raketer från Gaza mot israeliska städer. Israel besvarade raketangreppen genom bombräder mot Gaza. Bombräderna kompletterades senare med bl a artillerield. Detta förflyttade konflikten från icke-militära sammandrabbningar till militära. Och som så ofta tidigare då protester övergår till militära sammandrabbningar använde sig staten Israel av övervåld.

Agerandet från Hamas är oerhört cyniskt. Ledarna inom Hamas visste nämligen precis att Israel skulle svara på raketbeskjutningen genom bombräder mot Gazaremsan. Hamas-ledarna visste också att en militär konflikt skulle drabba civilbefolkningen på Gaza hårdast. Sanningen är dessutom den att Hamas raketer spelar rakt i händerna på israeliska ledare som Netanyahu, som till stor del har byggt sitt politiska stöd på att vara hård mot alla palestinier.

Totalt har alltså över 200 människor dödats och över 1900 skadats till följd av de israeliska bombräderna. Tolv civila israeler har dödats och över 100 har skadats av Hamas raketer. Varje civilt dödsoffer är en tragedi. Och både de boende på Gaza och i Israel lever i skräck för nya angrepp. Civilbefolkningen i Israel har dock tillgång till skyddsrum, bomblarm och ett avancerat raketskyddssystem. De boende på Gaza har inget av detta. De allra flesta kan inte göra något annat än att hoppas på att just deras hem inte ska träffas i nästa bombräd.

Sent på kvällen den 20 maj kom beskedet att Hamas och Israel beslutat om eldupphör. Trots de fruktansvärda konsekvenserna för befolkningen på Gaza deklarerade Hamas att de såg sig själva som segrare. Men den fråga som måste ställas är vad som händer nu? Israel-Palestinakonflikten har pågått i 73 år. I en situation som denna är det lätt att säga stora ord om att krossa en stat och att utropa en annan. Detta har gjorts på demonstrationer i Sverige sedan början av 1970-talet. Och i Mellanöstern i över 70 år. Men detta har inte alls hjälpt palestinierna.

Ett skäl är naturligtvis den militära styrkan hos Israel och USA. Men det beror också på att palestinierna har behandlats som en bricka i stormakternas spel. Och skulden för detta ligger inte bara hos Israel och USA, utan även hos de kringliggande arabiska staterna. Regimerna i stater som Egypten, Syrien, Jordanien och Irak har också de använt palestinierna som brickor i ett politiskt maktspel.

Nya ledare – och nya idéer

En lösning på Israel-Palestinakonflikten kräver nya politiska ledare – med nya idéer – både i Israel och Palestina. Men det krävs även nya politiska ledare i kringliggande arabiska stater som Egypten, Syrien och Jordanien. För att detta ska vara möjligt krävs en ny rörelse liknande den ”arabiska våren” som störtade diktatorerna Mubarak i Egypten, Khadaffi i Libyen och Ben Ali i Tunisien år 2011.

Till sist: Arbetarpartiet stöder kravet på nationellt självbestämmande för palestinierna – inom eller utanför Israels gränser. Vi kräver dock inte att någon stat ska krossas eller att någon annan stat ska utropas. Däremot måste den israeliska bosättarpolitiken vändas till sin motsats. Bosättarna måste lämna tillbaka den mark som har stulits av det palestinska folket med den israeliska regimens goda minne.

Fakta: Sheikh Jarrah

Konflikten i stadsdelen Sheikh Jarrah i Jerusalem har rötter som sträcker sig hela 73 år tillbaka – till utropandet av staten Israel år 1948. Israels självständighetsförklaring följdes av ett krig mellan Israel och en koalition av arabiska stater. Kriget vanns av Israel och i efterspelet tvingades över 700 000 palestinska araber att lämna sina hem i områden som ockuperats av Israel. Palestinierna kallar detta för al Nakba, ”katastrofen”. Även runt 10 000 judar tvingades lämna sina hem i samband med kriget.

Palestinsk flagga och nyckel
Ättlingar till de 700 000 palestinier som fördrevs från sina hem 1948 bär fortfarande omkring på nycklarna.

De boende i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem är ättlingar till familjer som tvingades bort från sina hem under al Nakba och som med FN:s goda minne fick bo i bostäder som tidigare tillhört judar. Det som gör konflikten så bitter är att den israeliska lagen enbart ger den judiska befolkningen laglig rätt att driva rättsprocesser för att försöka återfå fastigheter och bostäder som deras familjer har ägt före 1948. Samma rätt finns inte för palestinier. Ättlingarna till de palestinier som tvingades lämna sina hem under folkfördrivningen al Nakba har alltså ingen laglig rätt att kräva sina familjehem tillbaka.

Denna orättvisa utgör en del i bakgrunden till dagens protester i Jerusalem.


Dela med dig