Arbetarpartiets handlingsprogram inför valet 2022 – utkastets andra del

Flyktingläger i Grekland
Foto: Julie Ricard / Unsplash.com
Dela med dig

I förra numret av Nya Arbetartidningen publicerade vi de första fyra avsnitten i Arbetarpartiets utkast till Handlingsprogram. I detta nummer publicerar vi fyra nya avsnitt. Alla läsare av NyA inbjuds att ha synpunkter på handlingsprogrammet.

Utöver de åtta ursprungliga avsnitten kommer vi även att utöka Handlingsprogrammet med ytterligare två avsnitt – till sammanlagt tio. Dessa två kommer att handla om kampen för arbetarkvinnornas rättigheter samt arbetet mot alkohol och droger.

Ingress: Varför ett Handlingsprogram?

Partiprogram och dagspolitiskt program
Riksdagspartierna brukar ofta ha två helt olika typer av politiska program. Den ena kallas ofta för Partiprogram, eller ibland för ”idéprogram”. Dessa brukar vara fyllda med vackra fraser om det framtida samhälle som partierna säger sig vilja skapa. Partiprogrammet innehåller många stora och positivt värdeladdade ord som demokrati, rättvisa, solidaritet, hållbarhet, jämställdhet och allas lika värde.

Den andra typen av program som riksdagspartierna brukar hålla sig med kallar vi för dagspolitiska program. Dessa är oftast ett eget dokument. Skillnaden mellan Partiprogrammens vackra fraser, och de frågor som partierna tar upp i sina ”dagspolitiska program” (eller vilket namn de än använder), brukar vara enorm.

Låt oss ta ett aktuellt exempel. De fyra riksdagspartierna S, MP, C och L har alla partiprogram – fyllda med vackra fraser. Men dessa fyra partiers dagspolitiska program resulterade i praktiken i det s.k. Januariavtalets 73 punkter. I dessa 73 punkter lovade Socialdemokraterna att:
a) försvaga anställningstryggheten i Lagen om anställningsskydd (LAS),
b) försvaga kollektivavtalen,
c) öppna för marknadshyror i nyproduktion av bostäder,
d) samt att godta gamla skattesänkningar – som alliansen tidigare genomfört.

Socialdemokraternas Partiprogram betydde alltså absolut ingenting när det kom till kritan. Skillnaden mellan Socialdemokraternas Partiprogram och deras dagspolitiska program är alltså enorm. Detsamma gäller för alla riksdagspartier – inklusive Vänsterpartiet.

Riksdagspartierna förklarar aldrig hur det ska gå till att förändra samhället – från dagens situation och till att förverkliga Partiprogrammets vackra fraser. I Socialdemokraternas fall innebar Januariavtalets innehåll dessutom att inte ens partiets blygsamma dagspolitiska program betydde någonting. Det enda som betydde något var partiledningens strävan efter att få sitta kvar i regeringsposition. Till varje pris. Och det som gäller för S gäller alltså även för övriga partier. Även för Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har, under alla år, varit mästare i att säga hur det socialistiska samhället ska se ut – i framtiden. Samtidigt har de ofta hjälpt Socialdemokraterna att genomföra nedskärningar som fört samhället baklänges. Detta var särskilt tydligt åren 1994-98, då Socialdemokraterna genomförde västvärldens hårdaste bantningsprogram av den offentliga sektorn. Av de totalt 126 miljarder som sparades och skars bort ställde Vänsterpartiet upp på 114 miljarder! Det var 90 procent.

Bro som förbinder båda sidor av Grand Canyon med texten "Handlingsprogram".
Foto: Grand Canyon National Park (CC BY 2.0). Bilden är redigerad.

Varför ett Handlingsprogram?
Den metod som präglar vårt Handlingsprogram är en helt annan än den som riksdagspartierna använder sig av. Handlingsprogrammet innehåller varken Partiprogrammets vackra fraser eller det dagspolitiska programmets resonemang om ”det som är möjligt idag”. Handlingsprogrammet syftar till att ge en sorts vägledning om hur vi vill gå från dagens eländiga situation till ett demokratiskt socialistiskt och sekulärt samhälle. Riksdagspartierna lämnar läsaren i sticket genom att aldrig förklara hur samhället ska gå från det dagspolitiska programmets blygsamhet till Partiprogrammets vackra fraser.

Vårt Handlingsprogram utgör ett första försök till att ta upp exakt den del som de övriga partierna hoppar över. Det handlar om den del som vi anser vara en av de absolut viktigaste uppgifterna för ett politiskt parti.

För ett parti som inte kan visa på vägen från de blygsamma dagspolitiska kraven till de stora målen kommer Partiprogrammet enbart att bli en samling vackra fraser som läses upp vid högtidliga tillfällen. Detta är tyvärr vad exempelvis Socialdemokraterna har reducerat sitt Partiprogram till. Vänsterpartiet likaså.

Här nedan följer nu de nästa fyra avsnitten i Handlingsprogrammet.

5. Nationalstat kontra nationalism

Arbetarpartiet slår vakt om nationalstaten – och bekämpar samtidigt nationalismen. Året 1994 röstade svenskarna Ja eller Nej till ett EU-medlemskap. Ja-sidan vann. Men det medborgarna i Sverige röstade Ja till var ett handelsområde med fri rörlighet för varor och tjänster, arbetskraft och kapital. Svenskarna röstade inte för ständigt ökad överstatlighet exempelvis i form av en gemensam valuta; de röstade inte för en gemensam och ökande EU-skatt och EU-budget eller ett gemensamt banksystem med gemensam centralbank. De röstade inte heller för en alltmer omfattande EU-lagstiftning eller en utveckling mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en utveckling mot en gemensam EU-armé för att backa upp sina gemensamma ståndpunkter. Det svenskarna minst av allt röstade Ja till var en ny federativ statsbildning med USA:s 50 olika delstater som förebild – alltså till ett Europas Förenta Stater.

Skapandet av ett Europas Förenta Stater kan enbart ske på ruinerna av dagens välfärds- och nationalstater. Foto: Till Wesermayer (CC BY-SA 2.0)

Nästan inga medborgare i Europa har röstat för att avskaffa nationalstaterna. Detta gäller medborgarna i Sverige, Tyskland, Danmark, Frankrike, Finland, Italien, osv. Till anhängarna av ett Europas Förenta Stater hör bland annat Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens tidigare ordförande Jean-Claude Juncker. I princip är även de svenska Liberalerna för ett Europas Förenta Stater sedan ungdomsförbundet fick igenom en motion om att partiet skulle stödja ett sådant överstatligt projekt. Ursula von der Leyen, den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen, har uttalat sig för en gemensam EU-armé!

Arbetarpartiet försvarar nationalstaten Sverige. Detta som ett led i att vi slår vakt om välfärdssamhället Sverige. Om dagens nationalstater ersätts med en federation, ett Europas Förenta Stater efter amerikansk förebild, kommer Sveriges riksdag och beskattningsrätt att avvecklas. I nästa steg kommer detta att först underminera och sedan avskaffa välfärdssamhället samt alla de rättigheter som skapats inom nationalstatens gränser. EU:s överstatlighet hotar både de demokratiska fri- och rättigheterna, arbetsrätten och kollektivavtalen.

Nationalism, däremot, är något helt annat. En nationalstat är en statsbildning baserad på en enhetlig nation – på ett folk med ett gemensamt språk, historia och kultur. Men nationalism har ofta varit en ideologi som handlat om att vissa folk, exempelvis svenskar, har ansett sig stå över folk som bott runt eller söder om Medelhavet. Nationalismen har ofta slagit om i rasism. Hos Europas kolonialmakter – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Portugal, Spanien, Holland, m fl – tog sig nationalismen ofta formen av en brutal rasism riktad mot exempelvis svarta i Afrika och asiater i Indien och Kina. Nationalismen har inte endast varit en europeisk företeelse. Det japanska väldet utsatte kineserna för väldiga övergrepp före och under Andra världskriget. Många som idag kallar sig för nationalister vet lite eller inget. De gömmer sin sympati för rasism, och ibland t o m för nazism, bakom detta begrepp.

Arbetarpartiet bekämpar nationalism och rasism – uppfattningen att invånarna i ett land eller en världsdel står över invånarna i andra länder och i andra världsdelar. Arbetarpartiet bekämpar utvecklingen mot ökad överstatlighet inom EU där det yttersta målet för vissa makthavare är ett Europas Förenta Stater baserat på kapitalistiska storföretag och banker. Vi anser inte att det finns något allmänt svar på om ett land, idag, ska sträva efter att lämna EU eller ansluta sig. Idag skulle Norges löntagare inte gynnas av att landet gick med i EU. Sveriges löntagare skulle inte gynnas av ett avtalslöst Swexit. Medlemskapet i EU måste bedömas från fall till fall, och svaret kan skifta för samma land vid olika tidpunkter.

Men vi kan slå fast följande:

  • Arbetarpartiets viktigaste paroll vad gäller EU är idag ett gränsöverskridande kollektivavtal – inte endast för EU-länderna utan även för exempelvis Norge och United Kingdom – som ett första steg i bildandet av en alleuropeisk fackföreningsrörelse sammanlänkad med AFL-CIO i USA, Kanada och Mexiko,
  • Vi anser att en sådan ”facklig international” kan utgöra basen för uppbyggandet av demokratiska socialistiska arbetarpartier både i Europa och Nordamerika,
  • Vi motsätter oss hela den utveckling mot ökad  överstatlighet som ägt rum efter folkomröstningen 1994 – men idag står inte frågan om ett svenskt EU-utträde på dagordningen,
  • I händelse av att steg tas mot ett Europas Förenta Stater kommer vi att förespråka ett Swexit.

6. Reglerad invandring – en av förutsättningarna för framgångsrik integration

Under de senaste tio åren har Sverige bedrivit en orimlig flykting- och invandrarpolitik. Tidigare förstod de styrande att Sverige inte skulle ta emot fler människor än vad som kunde integreras. Den anda som historiskt sett har präglat svensk flykting- och invandrarpolitik uttrycktes på följande sätt av Olof Palme i tidskriften ”Invandrare & Minoriteter” år 1977:

Foto: Folke Hellberg

För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”.

Och ”svåra problem” är just vad Sverige har fått.

I mars år 2011 bröt nämligen de styrande med den tradition som Olof Palme gav uttryck för i citatet ovan. Då ingick de dåvarande allianspartierna en migrationspolitisk uppgörelse tillsammans med Mp. Denna uppgörelse innebar att Sverige skiljde ut sig på två sätt. Dels från de övriga EU-länderna. Dels från den politik som Sverige tidigare hade fört. Landet införde i praktiken fri invandring. Tyvärr anslöt sig även Socialdemokraterna till uppgörelsen mellan Alliansen och Mp. Vi ska visa att Sverige verkligen bröt med den tidigare flykting- och invandrarpolitiken med hjälp av två tabeller. I den första jämför vi Sverige med andra länder (i norden). I den andra tabellen jämför vi Sverige med Sverige. Båda tabellerna visar  att den migrationspolitiska uppgörelsen mellan Alliansen och Mp innebar en ny och kompromisslös asylpolitik som Sverige inte var och är redo för. Detta har bidragit till ökad långtidsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och ökad segregering. Den nya kompromisslösa flyktingpolitiken har bidragit starkt till den misslyckade integrationspolitiken.

Tabell I
Sverige jämfört med andra länder
I det första steget, för att påvisa det orimliga i Sveriges nya och kompromisslösa asylpolitik, ska vi jämföra det svenska asylmottagandet med de tre nordiska grannländernas. Vi talar om Danmark, Norge och Finland. Vi ska jämföra asylpolitiken i dessa fyra länder undertioårsperioden 2011 – 2020. Se tabell I nedan.

 Antal flyktingar beviljade asylAntal anhöriga till flyktingarSumma åren 2011-2020BefolkningAntal per 1000 invånare
Sverige292 152114 748406 90010,3 milj39,3
Norge54 17023 87678 0465,4 milj14,5
Finland28 89011 80740 6975,5 milj7,4
Danmark37 41523 30460 7195,8 milj10,4
Norge + Finland + Danmark120 47558 987179 46216,7 milj10,7
Källor: Migrationsverket i Sverige, Eurostat, Migrationsverket i Finland, Utlendingsdirektoratet (Norge) och Udlændingestyrelsen (Danmark).

Kommentarer

  • Som framgår av spalten i mitten har Sverige ensamt beviljat asyl till uppåt 410 000 asylsökande, inklusive anhöriga, bara under tioårsperioden 2011-2020.
  • Men en fullständig jämförelse kräver att vi även tar hänsyn till befolkningens storlek. Sverige har 10,3 miljoner invånare. Detta gör att Sveriges asylmottagande kommer att framstå som ännu mer orimligt.
  • Som framgår av spalten längst till höger har Sverige beviljat asyl till 39,3 flyktingar, inklusive anhöriga, för varje tusental invånare i landet under tioårsperioden i fråga. Detta ska jämföras med hur många flyktingar, inklusive anhöriga, som Danmark, Norge och Finland har beviljat asyl i förhållande till storleken på sina respektive befolkningar under samma tioårsperiod.
  • Som framgår av spalten längst till höger har Sverige beviljat asyl till nära tre (3) gånger så många flyktingar, inklusive anhöriga, som Norge, till över fem (5) gånger så många som Finland och till nära fyra (4) gånger så många som Danmark.
  • Skulle vi slå ihop asylmottagandet i de tre nordiska grannländerna har Sverige beviljat asyl till nästan fyra gånger så många asylsökande, inklusive anhöriga, som Danmark, Norge och Finland har, tillsammans, med hänsyn tagen till befolkningarnas storlek.

Sammanfattningsvis

Tabell ett, med kommentarer, visar det orimliga i den nya asylpolitik som skapades av uppgörelsen mellan M, C, L, Kd och Mp i mars 2011. Detta var roten till den kompromisslösa asylpolitiken. Tråkigt nog anslöt sig alltså även S till denna uppgörelse år 2014.

Tabell II
Sverige jämfört med Sverige
I det andra steget, för att visa på det orimliga i den nya och kompromisslösa asylpolitiken från 2011, ska vi jämföra förändringen över tid av det svenska flyktingmottagandet. Vi ska alltså jämföra Sverige med Sverige.

ÅrBeviljade asylFlyktinganhörigaTotaltSnitt
1991-95118 45343 082161 53532 307/år
1996-0038 76419 96558 72911 746/år
2001-0537 89318 58856 48111 296/år
2006-1078 09434 618112 71222 542/år
2011-15131 26150 958182 21936 444/år
2016-20160 89163 790224 68144 936/år
Källa: Migrationsverket

Kommentarer

  • Av tabell II framgår tydligt att antalet personer som beviljats asyl i Sverige ökade kraftigt under den andra halvan av 00-talet. Detta kan delvis förklaras av invasionerna av Afghanistan och Irak (2001 respektive 2003). Logiken i den tidigare svenska flyktingpolitiken borde ha inneburit att antalet personer som beviljades asyl därefter skulle ha minskat under ett antal år – tillbaka mot de nivåer som rådde åren 1996-2000 eller 2001-2005. Men istället kom den migrationspolitiska uppgörelsen 2011 som, i sin tur, bidrog till en ytterligare ökning av antalet personer som beviljades uppehållstillstånd.
  • Så antalet personer som beviljades asyl fortsatte alltså att öka istället för att minska. Detta både under den första och den andra halvan av 2010-talet. Det var mer än tre gånger så många som beviljades asyl under femårsperioden 2011-2015 som under femårsperioden 2001-2005. Och det var hela fyra gånger så många som beviljades asyl under perioden 2016-2020 som under de fem åren 2001-2005!

Det har skapats en myt om att det infördes en ny och omänsklig flyktingpolitik (snudd på rasistisk) i samband med att Stefan Löfvén och regeringen ”drog i bromsen” i november 2015. Detta är just en myt som saknar förankring i verkligheten. Dels har aldrig så många personer beviljats asyl (uppehållstillstånd) under någon tidigare femårsperiod som under åren 2011-2015. Dels minskade inte heller antalet personer som beviljades asyl under den därpå följande femårsperioden. Tvärtom. Under åren 2016-2020 fortsatte ökningen av antalet som beviljades asyl, och detta med nästa en fjärdedel, i jämförelse med föregående femårsperiod!

Flyktingmottagandet började öka året 2006 och har sedan blivit större för varje femårsperiod för att nå historiskt höga nivåer under de senaste tio åren. Det fanns ingen beredskap i Sverige för den nya och kompromisslösa flyktingpolitiken. Detta gällde både för arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Den nya och kompromisslösa asylpolitiken saknade också folklig förankring.

Debatten har präglats av en sällan skådad lögnaktighet – och aggressivitet. Vi har, med hjälp av fakta bland annat i tabellform, visat hur extrem den svenska asylpolitiken har varit. Dels i förhållande andra länder i norden. Dels i förhållande till Sveriges tidigare egen invandrar- och asylpolitik fram till mitten av 00-talet (för cirka 15 år sedan). Anhängarna till fri invandring – främst Mp och C – har saboterat debatten på två sätt. De har både försökt bagatellisera hur generös den svenska asylpolitiken faktiskt har varit i förhållande till jämförbara länder. Detta genom att tala om att det finns uppåt 60 miljoner flyktingar i världen. Men denna siffra har inte någonting att göra med den svenska asylpolitiken. Denna kan endast bedömas mot bakgrund av hur många som har flytt till EU-området samt hur stor andel av dessa människor som Sverige har beviljat asyl. De båda rekordåren 2015 och 2016 tog sig 1,3 miljoner människor till EU-området för att söka asyl. Det är denna siffra som den svenska asylpolitiken ska vägas emot. Inget annat EU-land har gett asyl till så många som Sverige har i förhållande till storleken på sin befolkning. Kom ihåg: Även om vi lägger ihop Danmark, Norge och Finland har Sverige gett asyl till fyra gånger så många som dessa tre länder tillsammans med hänsyn tagen till befolkningens storlek.

Det andra sättet att sabotera debatten har huvudsakligen haft sina rötter inom V, S och Mp. Denna politiska strömning försökte sätta rasiststämpeln på oss som är emot fri invandring och som försöker normalisera det antal personer som beviljas asyl i Sverige. Detta både i förhållande till andra länder, exempelvis i norden, samt i förhållande till den svenska asylpolitiken fram till mitten av 00-talet. Asylpolitiken och arbetskraftsinvandringen har bidragit till ökad långtidsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och ökad segregering. Den har bidragit starkt till integrationspolitikens misslyckande.

Sammanfattning och förslag
Arbetarpartiet vågar se den nya verkligheten i ögonen. Mot denna bakgrund har vi formulerat fyra punkter som vi anser utgör grunden för en ansvarsfull och realistisk asyl- och invandrarpolitik:
a) Ska fler med invandrarbakgrund få ett fäste på arbets- och bostadsmarknaderna krävs att Sverige tar emot ett minimum av flyktingar under lång tid framöver. Bakgrunden är att landet under mer än ett årtionde tagit emot långt fler asylsökande än EU-snittet. Detta måste kompletteras med en satsning på jobb och ett försvar av välfärdssamhället. Så läggs grunden för en framgångsrik integrationspolitik.
b) Andra länder än Sverige måste ta ett långt större ansvar framöver för de som söker asyl inom EU samt för integreringen av dessa,
c) Utlandsbiståndet är centralt. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig nästan 80 miljoner människor på flykt, runt om i världen, varav fler än hälften befinner sig på flykt inom sitt eget land. En överväldigande majoritet av dessa är inte intresserade av att ta sig till Europa. De vill få akut hjälp där de befinner sig samt med att kunna återvända hem. Här kan Sverige bidra genom ett ökat utlandsbistånd.
d) Coronapandemin har understrukit behovet av en väldig upprustning och utbyggnad av sjukvård och äldreomsorg. Detta kräver ett massivt utbildningsprogram för både svensk- och utlandsfödda. Detta utbildningsprogram måste också komma det svenska utlandsbiståndet till del.

7. Muslimer måste delta i försvaret av välfärden – inte isoleras  

Arbetarpartiet slår vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som medborgarna, genom sina politiska och fackliga organisationer, har tillkämpat sig mot kungahus och prästerskap. Det är exakt hundra år sedan det första andrakammarvalet hölls i Sverige där allmän och lika rösträtt tillämpades för både män och kvinnor. Dessa rättigheter fick vi inte gratis. Detsamma gäller för dagens välfärdssamhälle. Kampen för demokratiska fri- och rättigheter skedde i kamp mot kungahus, prästerskap och storkapitalet. Detsamma gäller trygghetssystemen vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering.

Idag hotas dessa rättigheter. EU:s överstatlighet utgör ett av hoten. Det andra hotet kommer från islamistiska tolkningar av islam som de Muslimska brödraskapet och wahhabitiska salafister står för.

Arbetarpartiet är ett demokratiskt, sekulärt och socialistiskt parti. I ett sekulärt samhälle är det tillåtet att vara ateist och inte ha någon gudstro. De troende har rätt att vara kristna, muslimer, judar, hinduer och buddister – för att nämna några av världsreligionerna. Men i ett sekulärt samhälle är religionen en privatsak. Och prästerskapets roll – oavsett om de kallas präster, imamer eller rabbiner – är att vårda religionen i dess roll som privatsak.

I Sverige och i många andra länder handhas samhällets angelägenheter av en regering som har befogenhet att styra landet i enlighet med de lagar som har stiftats av riksdagen. I ett sekulärt samhälle utses den lagstiftande församlingen (riksdagen) i allmänna och lika val. Detta står i grundlagen och gäller för alla svenska medborgare.

Organisationen ”One Law For All” kämpar mot shariadomstolar och för att samma lagar ska gälla för alla britter. Foto: OneLawForAll.org.uk

Men enligt den tolkning av islam som Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna står för är inte religionen en privatsak. Dessa religiösa riktningar är anhängare av sharia – tron på en gudomlig rättsskipning, och lagstiftning, som reglerar hur individen ska leva. Men sharia reglerar också hur hela samhället ska byggas upp och styras! Sharia grundas på 350 verser i Koranen, profeten Muhammeds sunna (handlingar och uttalanden) och fiqh (tolkningar av Koranen och sunna). För de som tror på en gudomlig lagstiftning/rättsskipning står alltid sharia över riksdagen. Detta eftersom guds lag (sharia) alltid står över människans lag (riksdagen med sina allmänna och lika val).

Det långsiktiga målet för Muslimska Brödraskapets och salafisterna är att kasta samhället hundratals år tillbaka i tiden. Arbetarpartiet kan inte acceptera detta. Vi kan inte heller acceptera islamisternas kortsiktiga mål som går ut på att skapa ett parallellt samhälle där muslimerna isoleras i enklaver där de berövas de demokratiska fri- och rättigheter som majoritetsbefolkningen har. Vi kan inte acceptera månggifte och barnäktenskap, att kvinnans ord väger hälften av mannens i en rättegång samt att mannen nästan alltid får barnen vid en skilsmässa. Detta är det samhälle som Muslimska brödraskapet och salafisterna vill påtvinga Sveriges muslimer.

Men Brödraskapet och salafisterna utgör endast en liten minoritet av alla muslimer i Sverige. Arbetarpartiet strävar efter att dra med den stora majoriteten av muslimerna i kampen för försvaret av sjukvård, äldreomsorg och arbetstrygghet. Om muslimernas majoritet deltog skulle vi som försvarar trygghetssystemen bli väldigt mycket starkare på grund av enigheten mellan majoritetsbefolkningen och muslimerna. Men Muslimska brödraskapet och salafisterna motsätter sig en sådan enighet. Denna skulle underminera deras makt. Istället vill Brödraskapet och salafisterna isolera Sveriges muslimer för att kunna öka sin makt över dessa. En kritik av Brödraskapet och salafisterna är varken islamofobi eller rasism. Det handlar om religionskritk – mot extrema tolkningar av islam.

Det är Arbetarpartiets uppfattning att muslimerna är viktiga i försvaret mot de hotande nedskärningarna samt i försvaret av anställningstryggheten. I denna kamp strävar vi efter enighet med Sveriges muslimer.

8. Facken måste bekämpa lönedumpning och organisera nya löntagargrupper

Det är inte bara i frågan om flyktingpolitiken som Sverige sticker ut. År 2008 öppnade Alliansregeringen, återigen i samarbete med Mp, för en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring.  Förändringen innebar ett avskaffande av det fackliga veto som inneburit att fackföreningarna i praktiken kunnat säga nej till företag som velat ta in arbetskraft från utlandet så länge det fanns arbetslösa svenskar i de aktuella branscherna. Fackets möjlighet att begränsa arbetskraftsinvandringen syftade till att förhindra dumpning av löner och övriga arbetsvillkor. Sedan det fackliga ”vetot” togs bort 2008 har utomeuropeiska invandrare allt oftare utnyttjats för att, ofta på slavliknande villkor, arbeta inom exempelvis bygg- och transportbranscherna, inom lokalvård, skogsplantering och bärplockning. Det talas allt oftare om det ”skuggsamhälle” som växer sig allt större på den svenska arbetsmarknaden.

Till detta kommer EU:s östutvidgning år 2004. I många av de östeuropeiska länderna ligger lönerna och arbetsvillkoren långt under vad som slås fast i svenska kollektivavtal. Detta har öppnat dörren för utländska bemanningsföretag. Dessa företag utnyttjar EU:s regler om fri rörlighet, samt skillnaderna i lönenivåer och arbetstrygghet, för att dumpa löner och övriga villkor i länder som Sverige.

Patrik Olofsson talar vid demonstration med arbetar från Lagenas lager
Arbetarna vid Systembolagets lager (Lagena) strejkade mot att fast anställd personal ersattes med bemanningsföretag. Foto: Lagerarbetarnas blogg

Denna hotfulla utveckling borde försätta de svenska fackföreningarna i stridsberedskap. De borde göra sitt yttersta, dels för att de utländska arbetarna inte ska utnyttjas som slavar, dels för att arbetare och företag som följer kollektivavtalen inte ska slås ut. Det andra sidan av detta mynt är att söka samarbete med fackföreningar i andra länder i syfte att teckna gränsöverskridande kollektivavtal. Men istället väljer de fackliga bossarna passivitet. De vägrar att ta strid, mot dumpning av löner och andra arbetsvillkor, tillsammans med fackföreningar i andra länder. Istället väljer de fackliga bossarna att sätta sin tilltro till EU:s sociala pelare och därmed till ytterligare överstatlighet. Facken agerar därmed precis som vilken lobbygrupp som helst.

Men det finns ingen väg runt att fackföreningarna måste slå vakt om löner och arbetstrygghet och i samband med detta organisera nya medlemmar från andra länder. Däribland muslimer. I detta arbete skulle de invandrare som etablerat sig på arbetsmarknaden och integrerats i det svenska samhället kunna spela en helt avgörande roll.

  • Fackföreningarna måste försvara anställningstrygghet och kollektivavtal,
  • Facken måste organisera de nya grupperna – genom strejker och blockader om så krävs,
  • Gränsöverskridande kollektivavtal och internationellt samarbete har blivit ett måste om facken ska överleva.

Dela med dig