Personlig assistent under pandemin

Att arbeta som personlig assistent under coronapandemin har inte varit lätt. Foto: Josh Appel / Unsplash.com
Dela med dig

”God morgon!” säger jag glatt när jag sticker in huvudet genom dörröppningen till sovrummet. Min brukare svarar glatt tillbaka, och jag frågar hur helgen varit och påminner om dagens planer. Stämningen är avslappnad och trivsam och min brukare verkar nöjd. Jag vet att det här skulle ha blivit en fantastisk morgon, om livet hade fått vara som det brukade.

Jag önskar så innerligt att den här trivsamma stunden kunde få fortsätta, men jag vet att när jag sätter på mig munskyddet för att kunna gå in i rummet och hjälpa till med uppstigningen, så kommer den trevliga stämningen snabbt att bytas ut mot frustration och oundvikliga missförstånd, trots mina ansträngningar. Att kommunicera bakom ett munskydd med en person där ögonkontakt, tonfall och minspel är viktigare än ord, är utmanande som bäst och plågsamt som värst. Munskyddet dämpar min röst, leendet döljs helt och ögonen syns knappt ovanför kanten.

Lägg till svårigheterna att kommunicera med alla begränsningar som det senaste året har inneburit för min brukares behov av att leva ett självständigt och fullgott liv -det vill säga allt som mitt arbete går ut på- så kanske den som läser det här kan förstå hur annorlunda min arbetsvardag blivit sedan coronapandemin slog till för ett år sedan. Alla glada uttryck som ”ja, så roligt” och ”javisst, det gör vi på en gång” som jag tidigare brukade säga, har bytts ut mot sorgsna ”nej, det går tyvärr inte” och ”jag är ledsen men vi kan inte nu” när min brukare vill att jag beställer en färdtjänstbuss för att hälsa på släktingar, eller föreslår shopping i gallerior eller en fika på stan. En parkpicknick eller permobilpromenad längs med älven är inte alls samma sak för en person som är social, vill träffa människor och längtar efter nya upplevelser. Jag säger ju inte ”nej” för att vara elak eller för att jag vill vara den som bestämmer, utan för att jag bryr mig väldigt mycket om min brukare som är i en riskgrupp, och som mycket väl skulle kunna smittas, insjukna och dö. Ansvaret att det inte ska hända vilar på mig. Att tvingas säga nej varje dag, om och om igen, och ta emot min brukares besvikelse har blivit min nya, tärande arbetsvardag.

En tisdagsförmiddag under coronapandemins andra vinter kämpar jag med rullstolen över en oplogad parkering. Vi har en viktig tid att passa och det är bråttom. Svetten rinner utmed ryggen och snön vräker ned i hopplöst stora flingor. Munskyddet blir blött på en gång och därför verkningslöst, men det är lönlöst att stanna för att byta till ett nytt när det bara kommer att bli blött igen. Jag tar fram den lilla flaskan med handdesinfektion och spritar händerna och byter munskydd så fort vi kommer under tak, medan de stressade tankarna snurrar. Tänk om jag är symtomfri smittbärare och lyckades smitta ned min brukare nu? Skulle munskydd ens hjälpa om så vore fallet? Oron ligger ständigt och gnager under ytan. Det kan inte hjälpas.

Vi personliga assistenter var länge undantagna reglerna gällande munskydd i vårt arbete. Grundtanken var att våra respektive arbetsplatser i första hand skulle betraktas som våra brukares hem, och deras behov och önskemål om att bibehålla känslan av trygghet och normalitet i sina hemmiljöer var viktigast. Men allt detta förändrades i början av december 2020. Jag fick sms:et med de nya direktiven från min chef en ledig onsdagseftermiddag när jag sprang omkring på Clas Ohlson och letade efter julbelysning. Från och med nu var munskydd obligatoriskt i allt brukarnära arbete, och de nya reglerna skulle börja gälla omgående. Jag bävade inför nästa arbetspass, för jag visste ju hur det skulle gå..

Precis som jag befarade föll de nya reglerna om skyddsutrustning inte i god jord hos min brukare, som genast ville att jag skulle ta av det så att vi kunde kommunicera som vanligt. Jag hade full förståelse, men hade ju inget annat val. Jag skulle begå tjänstefel om jag struntade i de nya bestämmelserna. Sedan den där första torsdagsmorgonen har de oförstående men helt rimliga protesterna återkommit. 

I början av april, ett drygt år efter coronapandemins utbrott, berättar min brukares fru att de fått tid för sin första vaccinationsspruta. Jag brister nästan i gråt, för jag kan fysiskt känna hur en tyngd lättas från mina axlar. I över ett års tid har ingen utomstående förutom jag släppts in i min brukares familjs hem, så jag har hela tiden vetat att ett stort ansvar ligger på mig att inte smitta ned dem. Först nu, när ett ljus har börjat skymta i slutet av den mörka tunneln, förstår jag på allvar hur tung den ansvarsbördan verkligen har varit. För min brukares skull har mitt eget liv också begränsats avsevärt under pandemin. Jag har slaviskt följt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och levt med en ständigt närvarande oro. Från och med nu finns det bara saker att se fram emot. ”Snart kommer du att få slippa se mig med det här” säger jag och pekar på mitt munskydd. ”Bra” svarar min brukare nöjt och skrattar.


Dela med dig