Varför är toapappret slut?

...och andra frågor vi ställer oss inom sjukvården

Det kan vara väldigt irriterande då toapappret har tagit slut... Foto: Isaac Quesada / Unsplash.com
Dela med dig

Jobbet. Ett ställe man tillbringar en stor del av livet. Ett ställe där man bör trivas. Kanske känna att man gör en insats. Ett ställe det känns roligt att gå till. Men jobbet är även ett ställe där man ibland irriterar sig på saker och ting. Som då toa-papperet är slut på personaltoan.  

Jag jobbar på en vårdavdelning på sjukhuset i Umeå. Mina arbetskamrater gör ett fantastiskt arbete. Tar hand om mycket sjuka människor på ett värdigt sätt. Ger avancerad sjukvård. Fyller nästan alltid på toa-papperet då det tar slut. Nästan alltid… 

Vad irriterar jag mig mer på, undrar ni? Ja, exempelvis att det gått ett halvår sedan jag rapporterade till chefen att en låda på läkemedelsvagnen är trasig – men inget har hänt. Att texten på förrådshyllorna är så himla liten att grejerna inte går att hitta. Att förråden omorganiseras – så att grejerna ändå ligger på fel plats. Att småförråden på patientsalarna inte är påfyllda, så att blöjorna är slut då de behövs. Sånt kan vara irriterande. 

Sen finns det sånt som är mer än irriterande; sånt som gör en förbannad. Ta exempelvis att patienterna tvingas äta mikrad mat. Dag ut och dag in måste människor som ligger på sjukhus, med extremt avancerade behandlingar, äta mikrad mat. Som om att maten inte betyder något för att bli frisk! Mat utan stekyta, där allt under plasten alltid luktar likadant och där allt tagit smak av varann. Och denna broccoli, alltid denna broccoli! 

Jag blir även förbannad på att patienter inte får sova. Som om att inte heller sömn är viktigt då man är sjuk. På vissa vårdavdelningar börjar patienter väckas 04.30 för att ta blodprover på dem. Jag kan berätta – för er som inte listat ut det själva – att har en person blivit stucken i armen 04.30 somnar de inte om så lätt. I och för sig är det kanske tur – då blir de så trötta att de inte känner hur maten smakar… 

Om jag sen tar upp om stressen som personalen ofta känner, då kan vi verkligen snacka saker jag blir irriterad på! Vårdpersonal har ju hand om mycket sjuka människor. Människor som har behov – inte bara av rätt läkemedel och behandling – utan även av att prata om sin oro. Då kan det göra en galen då man tvingas vända en ångestfylld person ryggen för att man helt enkelt inte har tid. Vårdjobbet är fortfarande fantastiskt och det är inte bara stress, men personalneddragningarna har ett pris. Ett pris i form av mindre tid för medmänsklighet. 

Det finns också för lite tid för personalen att få bearbeta de svåra situationer som uppstår. Har du tagit hand om en svårt sjuk en längre tid, som sen går bort – då behöver du få prata om det. Den tiden finns sällan. Stressen gör det också svårt att hinna med fikapauser och äta lunch i lugn och ro. För 20 år sedan gick de flesta och åt lunch på personalrestaurangen. En välkommen avkoppling i jobbet. Nu är det mikrade rester i fikarummet som gäller för de flesta. Irriterande! 

Jag avrundar med följande irritationsmoment: oklarheter kring semestrar. Att – inte få veta – om man får semester, att – inte få – semester, att få veta när man ska ha semester – men väldigt sent. Och sist men inte minst: det skandalöst dåliga OB-tillägget – det är det mest irriterande. Nä, förresten. Toapappret är nog värst…  

Men annars är det bra, tackar som frågar! 


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.