Jag fick chansen att jobba med mitt matlagningsintresse

Foto: Lars Plougmann (CC BY-SA 2.0)
Dela med dig

Det har för mig alltid varit roligt att laga mat. Så jag blev väldigt glad då jag år 2012 fick mitt första riktiga jobb inom storkök.

Jag fick lära mig allt möjligt, då man ska kunna göra allt i ett kök. Till en början var det också väldigt roligt då jag hade bra arbetskamrater som visade mig mycket om det var något som jag var osäker på. Jag tycker om efterrätter (vem gör inte det?) så det var extra roligt att göra ofta. Pannacotta var något vi fick göra mycket av.

Men sen kunde jag ha en del egna idéer också, som att ta vara på grejer för att minska svinnet. Jag kom till exempel på att vi kunde baka en banankaka eller någonting annat gott som vi kunde ha på buffen som efterrätt på fredagar. Då blev kunderna nöjda. Men på det stora hela var det så att köket hade ett bestämt koncept att följa utifrån en i förväg beslutad meny, som det ju i är i de flesta restauranger och storkök.

Något som jag hade önskat att jag hade fått möjligheten att göra var att kunna laga allergikost på mitt jobb, då jag själv är allergisk mot ganska så mycket. Det hände ofta att jag lagade mat eller bakade sådant som jag själv inte kunde äta. Och då kunde jag inte heller smaka av det jag hade stått och tillverkat själv. Då var det andra personer som i stället kunde tala om ifall det var gott eller inte. Det var synd att företaget inte tog tillvara på det kunnandet, speciellt med tanke på att det börjar bli ganska vanligt att restauranger erbjuder olika typer av specialkost med hänsyn till matallergier och liknande.

En brist hos företaget var även att de tog in mycket folk som jobbade på timmar. Personalomsättningen var hög och en person som jag byggt upp en bra relation och bra samarbete med kunde tvärt sluta. Det blev många nya arbetskamrater som kom och gick under mina år i köket.

Jag var inte heller helt nöjd med att vi förväntades vara beredda att hugga in ifall det var mycket att göra för någon annan del av verksamheten. Behövde vaktmästaren hjälp med att dra någon pall med varor så fick vi i köket ställa upp. Likaså om det behövdes hjälp med någon dukning ute i matsalen.

Jag har inga problem med att få hugga i och hjälpa andra. Men företagsledningen visade inte någon uppskattning för våra extrainsatser och det syntes inte heller på lönekontot. Bristen på uppskattning var ofta det som gjorde att arbetskamrater sökte sig till andra jobb. Även jag slutade till sist.

Men när jag ser tillbaka på min tid i storköket så är det främst med glädje och stolthet över att ha gjort ett bra jobb med arbetsuppgifter som jag tyckte om.


Dela med dig