Mick Brooks håller tal i samband med sitt besök på Arbetarpartiets första kongress i Umeå 2011.

Mick Brooks 1948 – 2021

Dela med dig

Jag träffade Mick Brooks i början på sommaren 2011. Det var i samband med en politisk konferens i Stockholm till vilken jag var inbjuden. Mick var också inbjuden. Han gjorde ett starkt intryck på mig. Drygt ett år tidigare hade jag varit med och bildat Arbetarpartiet. Efter att jag hört Mick tala presenterade jag mig och skaffade hans kontaktuppgifter. Planen var att bjuda in honom till vår första kongress och erbjuda honom att hålla en inledning om den djupa kris som drabbat kapitalismen 4 år tidigare – den svåraste sedan depressionen under 1930-talet – och som Mick höll på att skriva en bok om.

Till vår stora glädje kom Mick till vår första kongress. Den hölls i november 2011. Han höjde den politiska nivån på denna nervösa första kongress. Inte endast genom sin egen inledning utan även genom sina bidrag på kongressens övriga punkter. Vi hade tre dokument som vi planerade att anta. Två antogs utan större diskussioner. Men det viktigaste dokumentet, det om arbetarrörelsens förhållande till den nuvarande och framtida staten, var inte färdigt. På grund av tidsbrist fanns det brister. Vi som höll i kongressen visste detta och hade tänkt få dokumentet antaget på ”preliminär basis” med ett beslut om att komplettera dokumentet senare.

Det föll på min lott att föredra dokumentet. Efter att detta var gjort begärde Mick snabbt ordet. Som ende deltagare på kongressen hade han insett vad som saknades. Jag minns än idag hans, för mig då omskakande, fråga, ”do you believe in dual power”? Det var just detta avgörande avsnitt som saknades. Jag förklarade, generad, att vi insåg dess helt avgörande betydelse och att det var vår avsikt att komplettera dokumentet med ett avsnitt om detta senare. Micks fråga var som alltid vänlig men politiskt rakt på sak. Han satte direkt fingret på kongressens svaga punkt.

Det slutade med att Mick hjälpte oss att fylla i luckorna. Delvis tack vare honom skrev vi ett fjärde dokument till vår andra kongress om det vi inte hunnit med till vår första. Mick lämnade en rad viktiga bidrag till det som tidigare saknats. Detta sammanfattar Mick i mina ögon: väldigt kunnig och därför genomskådande – men alltid kamratlig.

Under alla år därefter bidrog Mick regelbundet till vår verksamhet. Han fortsatte att komma till kongresser och sommarläger. Han skrev och talade. Detta var avgörande för att vi skulle formulera vår politik till inbördeskrigen i Ukraina och Syrien, till händelserna i United Kingdom och Labourpartiet – det parti vars socialistiska flygel han tillhörde.

Mick var en verklig kämpe – kampanjade på gator och torg samt skrev böcker.

För mig representerade Mick även vår historiska tradition. Vid ett antal tillfällen diskuterade jag med honom hur vi skulle kunna hålla vår ideologi och politik levande, hur vi skulle anpassa vår tradition i denna nya epok, så att vårt historiska arv skulle komma arbetarklassens framtida generationer tillgodo. Mick betonade alltid marxismen och vårt behov av att orientera oss mot arbetarklassen och deras organisationer. Detta oavsett om det skedde under egen fana eller som en del i ett större parti. Hans övertygelse stärkte vår moral på ett sätt som bokstavligen var ovärderlig.

Då Mick besökte Umeå bodde han ofta hos mig och Marika. Detta gav en rad tillfällen till informella diskussioner. Mick visste hur mycket jag gillade Keith Richards i Rolling Stones. En gång överlämnade han, blygt, en brittisk tidning vars innehåll just handlade om en del av Keiths memoarer. Jag har kvar denna tidning.

Mick, det är svårt att acceptera att förlora en kamrat som dig. Både politiskt och personligt. Du efterlämnar ett så stort och smärtsamt tomrum.

Men jag vill avsluta med att säga två saker. När rörelsen förlorar en verkligt viktig kämpe, som man dessutom har haft förmånen att lära känna, känns det ofta outhärdligt att man inte hann säga vissa saker. Men det hann jag. Mick visste hur viktig han var för mig men även för Arbetarpartiet som helhet.

Jag var även med på den berömda ”Karl Marx walking tour” runt London. Jag lärde mig mycket jag själv aldrig hittat i någon bok. Och efter nästan nio år känner jag mig fortfarande andfådd då jag tänker på det tempo som Mick höll då han gick med mig, och uppåt ett dussin andra, småspringande efter sig. Samtidigt som han själv hade orken att berätta. Så fascinerande. Han berättade om Marx världsomvälvande betydelse. Men han lyckades även få människan Karl, med familj och vännen Friedrich Engels, att framträda. Och denna förmåga sammanfattar till stor del vem Mick Brooks var.

Jag är stolt över att kunna kalla honom vän och kamrat. Trots avståndet mellan Umeå och London. 


Dela med dig