Debatt om kulturpolitik i Umeå

Kulturväven i Umeå. Många kommunder i Sverige har investerat i liknande skrytprojekt. Foto: RachelH / Flickr (CC-BY 2.0)
Dela med dig

Den 21 december debatterade Umeå kommunfullmäktige ett nytt kulturpolitiskt program. Då Umeå kommun satsar överlägset mest pengar per invånare på kultur i hela Sverige så var detta en ovanligt viktig debatt. Arbetarpartiet lade fram ett utkast till ett eget alternativt förslag till kulturpolitiskt program – som du kan läsa i slutet av denna artikel.

I det kulturpolitiska program som lades fram av de styrande – S + MP – står det bland annat följande: ”Umeå är sedan länge den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur sett till antal invånare och år” (avsnitt Kulturell hållbarhet).

De politiska makthavarna i Umeå vill dock inte redovisa de konkreta kostnaderna för att ”sedan länge [vara] den kommun i landet som satsar mest ekonomiska resurser på kultur”. Makthavarna vill heller inte redovisa hur mycket andra kommuner satsar på kulturen i kronor räknat och jämföra detta med Umeås satsning. Därför saknas sådana siffror i Umeå kommuns nya kulturpolitiska program!

Detta är anmärkningsvärt i sig. Men det är extra anmärkningsvärt mot bakgrund av hur Umeås politiska makthavare har slösat med skattebetalarnas pengar under tioårsperioden 2010-2020. Bland det värsta slöseriet under dessa år har skett under rubriken ”kultur”. Detta i form av skrytbyggen som kulturhuset ”Väven” och kostsamma jippon som Kulturhuvudstadsåret 2014.

Bristen på siffror i det kulturpolitiska programmet utgjorde ett av skälen till att vi i Arbetarpartiet valde att producera och lägga fram ett utkast till ett eget kulturpolitiskt program. Här nedan kan du läsa detta.

Arbetarpartiets utkast till kulturpolitiskt program

Detta är inte ett kulturpolitiskt program – detta är ett utkast till ett sådant

Några utgångspunkter om kultur

Kulturen ska spegla samhällets utveckling. Kulturen ska spegla tidigare landvinningar som skett i samhället. Den ska även spegla det nuvarande samhällets föränderlighet. Historien tar aldrig slut. Därför ska kulturen under inga förhållanden spegla stillaståendet. Även när kulturen tittar bakåt mot hur olika samhällsklasser levde tidigare måste kulturen visa hur detta i sin tur innebar en rörelse framåt och bort från hur samhällsklasserna har levt ännu tidigare. En beskrivning av industrialismens genombrott måste dels innehålla någon form av beskrivning av det bondesamhälle som industrialismen innebar ett uppbrott från, dels någon form av jämförelse med den ”mogna” industrialismen. En kulturupplevelse på ett museum ska åtminstone bestå av två delar: dels av den specifika upplevelse och det lärande som denna gav, dels av insikten att denna upplevelse eller lärande innebar ett steg bort från hur det var tidigare. Utställningar om hur olika samhällsklasser i Västerbotten livnärde sig under året 1821 måste ge kunskap om situationen för olika samhällsskikt just detta år. Men utställningen bör även innehålla vissa uppgifter om hur detta skilde sig från situationen i länet år 1721 samt en uppmaning till åskådarna att själva jämföra med situationen år 2021.

En annan uppgift för kulturen är att uppmuntra människor från olika samhällsklasser att även vara producenter av kultur och inte endast konsumenter. Några av de vanligaste kulturella uttrycken idag handlar om musik, film, mode, litteratur, dataspel, arkitektur och stadsplanering. Det naturliga idag är att miljarder människor tar del av musiken via inspelningar eller liveframträdanden. Då är människan konsument. Men en av kulturens viktigaste uppgifter är att hjälpa individer från olika samhällsklasser att själva producera musik och film. Kulturen måste även sträva efter att hjälpa olika samhällsklasser att producera mode, rita hus och skapa möbler samt diskutera och lägga förslag på hur den egna staden, samhället eller landsbygden ska planeras. (Vi talar nu inte om arkitektutbildning på universitets- eller högskolenivå). Det är självklart att se på film och musik som uttryck för kulturell verksamhet medan utformandet av byggnader och stadsplaner inte nämns lika ofta i kulturella sammanhang trots att dessa discipliner påverkar vardagen på det mest handgripliga sätt. Dataspelens kulturella påverkan är enorm och dessa måste nämnas i detta sammanhang.

För att skapa förutsättningar för detta måste kulturen nå ut via en rad olika kanaler. De allra mest grundläggande kulturbärarna i samhället borde vara skolan och arbetslivet. Skolan ska lära alla att läsa, skriva, räkna och därmed lägga grunden för att förstå samhället och driva utvecklingen framåt. Detsamma gäller organiseringen av arbetet. Här måste målet vara att så långt som möjligt övervinna arbetsdelningen mellan hjärnans och handens arbetare (mellan teoretiskt och praktiskt arbete). Detta kan bland annat ske genom möjligheter för de anställda att påverka arbetet och arbetsorganisationens utformning. Ett annat inslag är arbetsorganisation.

Produktion av musik, film, mode och arkitektur kan ske genom en rad kanaler. I skolan kan slöjden låta elever ta sina första steg när det gäller produktion av mode och arkitektur samt av texter av skönlitterär eller faktamässig karaktär. Datorer gör det möjligt att skapa både möbler, byggnader och stadsplaner. Detta kan ske i skolan, via studieförbund, andra ideella föreningar inklusive politiska organisationer. När det gäller musik finns det ofta musik- eller kulturskolor. Sannolikt skulle kreativa politiska organisationer, i kombination med datorer, kunna spela en särskilt viktig roll vad gäller intresset för stadsplanering. Det finns alltså många tänkbara kulturbärare. Skolan, arbetsplatserna, musik- eller kulturskolor, studieförbund, andra ideella föreningar inklusive politiska organisationer. Men de avgörande bärarna av kulturen är skolan och arbetslivet.

I dagens samhälle är detta var den stora majoriteten av människor, oavsett samhällsklass, förbereds på ett bra sätt inför mötet med kulturen och möter kultur på ett sätt som ger mersmak. Eller motsatsen. De förbereds på ett mindre bra sätt inför mötet med kulturen och då mötena äger rum skapar detta inte någon mersmak. Den som lämnar skolan med läs- och skrivsvårigheter kommer inte endast att ha stora svårigheter med att ta till sig litteratur. Personen kommer att ha svårigheter med att bli en producent av någon som helst kulturform. Om inte annat så på grund av bristande självförtroende. Sannolikheten är även stor att detta kommer att speglas i, och förstärkas av, arbetslivet. Den som har ett enformigt arbete utan möjlighet att påverka arbetet eller arbetsorganisationens utformning kommer inte heller att stimuleras till att bli vare sig en konsument eller en producent av exempelvis musik, film, mode, litteratur, dataspel, arkitektur och stadsplanering. Även om undantag finns.

Kulturpolitiken måste ta ställning för det sekulära samhället. Detta innebär att alla har rätt att inte tro på en högre makt eller att tro på en sådan. Det kan handla om kristendom, judendom, islam, buddism, hinduism eller något annat. Det ska råda religionsfrihet och även frihet från religion. De begränsningar som måste finnas för religionen är följande: den enes religionsfrihet kan inte innebära undertryckande av någon annans tro eller ateism, och varje religion måste acceptera att utsättas för kritik.

Kyrkorummen i Sverige och i många länder, det gäller både kristendomen och andra religioner, stod en gång för det förnämsta av det dåvarande samhällets kultur. Där fanns det förnämsta av arkitektur, målningar, körsång och instrument i form av kyrkorglar. Många kyrkor innehåller kulturskatter som är ovärderliga för exempelvis landets kulturhistoria. Men religionerna har, genom sin fientlighet mot vetenskap, alltför ofta i historien varit ett försök att frysa samhället i tiden. Religionen har stått för motsatsen till att beskriva samhället i dess föränderlighet.

Religionsfrihet ska alltså finnas. Men den enes tro ska inte innebära undertryckande av den andres tro eller ateism. Religionerna måste acceptera kritik. Därför måste kulturpolitiken vara sekulär. Och vara medveten om att även denna är underställd Sveriges grundlagar.

Några utgångspunkter för ett kulturpolitiskt program

* Folkbiblioteken

Arbetarpartiet ser folkbiblioteken som den viktigaste kommunala institutionen för kulturen näst skolan. Ett folkbibliotek utgör även en lagstadgad kommunal basverksamhet. Förutom ett stadsbibliotek bör biblioteken även finnas ute på stadsdelarna. Det är viktigt att dessa tillhandahåller ett brett sortiment av böcker. Det är även viktigt att de är öppna för nya kulturella former och möjliggör för besökarna att lyssna på musik och spela dataspel exempelvis i syfte att göra egna modekollektioner, bygga hus eller göra egna stadsplaner. Kopplingen mellan skola och folkbibliotek har nästan alltid varit självklar. Men det bör även finnas en strävan efter rörliga bibliotek som kan nå större arbetsplatser, sjukhus och fängelser i form av bokbussar och mindre ”boklådor”.

Umeå kommun har, bland annat genom sina satsningar på onödiga kulturpalats och kulturjippon, för stora utgifter för kultursektorn. Men framtida neddragningar ska inte ske på folkbiblioteken.

* Bekämpa onödiga Kulturpalats

Arbetarpartiet anser att största försiktighet bör råda när det gäller kulturpalats och jippon. Sådana bör bekämpas. Vi var, och vi är, övertygade om att bygget av kulturhuset Väven var ett stort och dyrt misstag. Vi hade utarbetat ett detaljerat alternativ byggt på en tidigare stadsarkitekts idéer om ett kulturkvarter runt Vasaplan. I vårt alternativ bestod kulturkvarterets kärna av att bygga ut det existerande stadsbiblioteket från ca 7 000 m2 till ca 10 500 m2 (något som byggnaden var förberedd för) samt att sammanbinda detta med, i första hand, Folkets Hus Idun genom en ”luftgång” på samma sätt som skett med flera av byggnaderna på universitetsområdet. Biograf Royal skulle ha tagits tillvara som en del av detta kulturkvarter i anslutning till Vasaplan.

Alla vägar leder till Rom. Och alla bussar leder till Vasaplan. Denna plats var redan en kulturell väv som kunde ha byggts starkare. Istället kom denna den existerande kulturväven runt Vasaplan att sprängas. Och detta till ett orimligt högt pris både ekonomiskt och kulturellt. Förlorarna på bygget av kulturhuset Väven var kulturen i Umeå och skattebetalarna. Vissa verksamheter gick under i denna process. Vår uppfattning är att den värdefulla verksamheten som bedrevs i Sagateatern hörde till ett av offren. Vinnarna var en känd aktör inom fastighetsbranschen bland annat i Umeå kommun.

* Gräsrotskultur och finkultur kontra jippon

Vi anser att det behövs både finkultur och gräsrotskultur. Till finkulturen hör exempelvis Norrlansoperan. Till gräsrotskulturen hör amatörskådespelarna som uppför nyårsrevyer med viss hjälp från ett och annat studieförbund. Men vi är definitivt emot jippon. Arbetarpartiet ansåg, och anser än idag, att kulturhuvudstadsåret 2014 var ett jippo. Detta jippo var en felsatsning som kostade skattebetalarna en väldig massa pengar. I en av sina ansökningar till den beslutande EU-instansen lovade kommunen att det skulle göras minst två (kanske tre) stora satsningar i centrala Umeå. Bygget av både Väven och det överdimensionerade och felplacerade badhuset/simhallen Navet måste ses mot bakgrund av Umeås kommuns strävan efter att få kulturhuvudstadsåret. Detta är en av faktorerna som gör de ekonomiska utvärderingarna av kulturhuvudstadsåret felaktiga. Detta jippo var en förlust för skattebetalarna och för kulturlivet i Umeå.

Vi anser att ”Kulturnatta” delvis tvingats lägga ned på grund av en styvmoderlig hantering från kommunen. Detta folkliga och populära evenemang, eller något nytt som bygger på samma principer, bör snarast återupplivas. Gärna med lite hjälp från Umeå kommun.
När det gäller den s.k. finkulturen vore det eftersträvansvärt om exempelvis Norrlandsoperan ökade sina föreställningar utanför sin hemlokal efter Norrlandsgatan. Fler besök i andra delar av norra Sverige, gärna på större arbetsplatser som industrier och sjukhus med acceptabel akustik, skulle göra den s.k. finkulturen mer tillgänglig.

* Museiverksamheten måste samordnas

En av kulturbärarna av största betydelse för kommunen och Västerbotten är länsmuseet. Umeå har även andra museiverksamheter. Vi kan nämna Bildmuseet, Kvinnohistoriska museet samt Guitars. Dessa verksamheter bör samordnas genom att så långt som det är möjligt koncentreras till Gammlia. Guitars skulle kunna göras till en utställning under ett par års tid samtidigt som privata sponsorer söks för att privata pengar ska möjliggöra en fortsatt utställning. Vi tror att en tidsbegränsad utställning av den unika gitarrsamlingen på länsmuseet skulle vara ett exempel på hur tiderna förändras. Vi tror även på att en koncentration av museiverksamheten skulle spara pengar. Dessutom tror även att museiverksamheten vid länsmuseet skulle innebära en mer vetenskaplig och professionell ton när det gäller den samlade museiverksamheten i Umeå.

* Stadsmiljö och byggnadskultur

När det gäller expansionen av bostäder, kontors-, handels- och industrilokaler har inte tillräcklig hänsyn tagits till stadsmiljön, byggnadskulturen och grönytorna i Umeå.

Renmarkstorget utgör ett exempel. Nästan hela torget drabbas av skugga på grund av den dåliga planeringen av omkringliggande höghus. Hela stadsbilden inom centrumfyrkanten har förfulats. Och tyvärr är området ”Öst på stan” på väg att gå samma öde till mötes. Detsamma gäller delar av Teg och Grisbacka. En rad grönområden har försvunnit under senare år. Förlusten av dessa stadens gröna lungor har minskat trivseln och antalet naturliga mötesplatser utomhus. Och ibland har vinsten i form av nya bostäder varit väldigt liten: endast något hundratal bostäder. Även sammanhängande trähusbebyggelse som visar upp Umeås byggnadskultur har slagits sönder.

Förtätning är ofta bra. Det kan skapa ett underlag för kollektivtrafik och närbutiker. Men i Umeå kommun har begreppet missbrukats och förtätningen har förfulat statsmiljön och inneburit att kulturellt värdefulla byggnader gått förlorade. Expansionen sker steg för steg. Men inte efter en övergripande och av alla känd, långsiktig, plan. Den sker på ett improviserat sätt, hipp som happ, vilket ibland påminner om utbyggnaden av en stad i Vilda Västern. Detta leder även till ett demokratiskt underskott. Det krävs att Umeå kommun bestämmer att vissa delar fortsätter att prägla Umeås karaktär då staden återuppbyggdes efter branden 1888. Det handlar dels om en låg bebyggelse, dels om trähus. Vi är inte emot att det även sker förändringar och nybyggen i dessa områden. Men detta kan ske med bevarande av stadens karaktär med fortsatt låg bebyggelse i vissa sammanhängande delar av staden. Samtidigt måste ett större antal trähus än vad som idag är ”säkrat” märkas ut som bevarandevärda. Detsamma gäller för grönområden. Umeborna måste få en chans att veta vad som är tänkt hända med staden. De som beslutar måste själva tala om hur de vill förändra staden. Idag sker inte detta. Därav det demokratiska underskott som bidrar till onödig förfulning av stadsmiljön, förluster av byggnadskultur och grönområden.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.