Slaget om Storbritannien

Del nio av artikelserien om Andra världskriget

Dela med dig

I och med Nazi-Tysklands förkrossande seger över de allierade i maj 1940 – främst Frankrike och Storbritannien – kunde Hitler ta kontroll över Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. De brittiska trupper som sänts till den europeiska kontinenten för att strida mot Tyskland tvingades lämna Frankrike, genom att slå sig ut via hamnstaden Dunkirk, och ta sig tillbaka till de brittiska öarna. Tyskland nästa steg blev att försöka neutralisera Storbritannien. Antingen genom en fredsuppgörelse på tyska villkor eller genom en invasion.

Den brittiska flottan var väldigt mycket starkare än den tyska. För att ha några utsikter att skeppa trupper över engelska kanalen måste den tyska krigsmakten skaffa sig ett totalt luftherravälde. Detta betydde att den tyska krigsmakten måste besegra det brittiska flygvapnet RAF (Royal Air Force) som hade en stark närvaro i luften och tillsammans med flottan gjorde en tysk invasion omöjlig. Denna fas av kriget inleddes i juli 1940 och omfattade ett par tusen flygplan på vardera sidan. Andra centrala siffror är runt 500 stupade på den brittiska sidan, 2700 på den tyska.

Hitler missbedömde britterna

Hitler trodde att britterna skulle vara villiga att inleda fredsförhandlingar i och med att de blev bortdrivna från den europeiska kontinenten i början av juni. Men när så inte blev fallet ville Hitler pressa britterna till förhandlingsbordet. Den tyska flottan hade lidit betydande förluster under deras tidigare insats mot Norge. Efter segern över Frankrike hade den tyska flottan hoppats på förstärkningar genom erövrade franska fartyg. Men de franska krigsfartygen sänktes antingen av britterna eller av sina egna franska besättningar. Segern mot Frankrike innebar därför inga större förstärkningar för den tyska ”Kriegsmarine”.

Marinens ledning var därför tydliga gentemot Hitler. Den underströk att deras resurser inte räckte till för att invadera de brittiska öarna. I varje fall inte innan Tyskland behärskade luftrummet. Och även den tyska armén var skeptisk till idén om en invasion av Storbritannien. Dels på grund av svårigheterna med att ta sig över den engelska kanalen, dels då armén nu ockuperade Polen, Norge, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg – vilket band stora delar av den tyska armén. Därför ville både den tyska armén och marinen verkligen få till stånd en fredsuppgörelse med britterna utan några krigsinsatser. De ansåg att ett fullskaligt invasionsförsök av Storbritannien måste utgöra den absolut sista lösningen om en fredsuppgörelse med britterna var omöjlig.

Hitler själv var också tveksam till att försöka besegra britterna i öppet krig. Bland annat på grund av att flottan och armén vars tveksamma till om en invasion skulle kunna lyckas. Till detta kom Hitlers oro för att USA, Sovjetunionen och Japan – i händelse av en tysk invasion av Storbritannien – förmodligen skulle ta kontroll över de så värdefulla brittiska kolonierna som var utspridda över hela världen. Lösningen blev alltså att det tyska flygvapnet, ”Luftwaffe”, skulle tvinga britterna till en fredsuppgörelse, alternativt bereda terrängen för en landinvasion. Chefen för det tyska stridsflyget, tillika det tyska parlamentets talman, Hermann Göring (1893–1946) fick huvudansvaret för denna uppgift. En uppgift som visade sig vara honom övermäktig.

Luftwaffe var inte redo att tvinga britterna på knä

Den tyska flottan hade alltså lidit avsevärda förluster under invasionen av Norge. Och den tyska armén var upptagen på andra håll. Ansvaret lades alltså på Luftwaffe. Men det tyska flygvapnet var inte heller redo för uppgiften att tvinga Storbritannien på knä. Många tyska flygplan hade skjutits ned under de olika fälttågen från hösten 1939 och framåt. Bara under maj och juni hade Luftwaffe förlorat runt 1300 flygplan, en inte obetydlig summa.

Till detta kommer att den tyske flygvapenchefen Hermann Göring också han hade trott att britterna skulle godta en fred efter Tysklands förkrossande seger mot Frankrike. Han hade därför inte förberett Luftwaffe för det luftkrig som inleddes i juli 1940.

Luftkriget inleddes med tyska flyganfall mot brittiska fartyg kring i den engelska kanalen och dess närområde. Allteftersom den tyska krigsindustrin kunde producera fler stridsflygplan, samt att sönderbombade flygfält i norra Frankrike restaurerades och kunde användas av tyskarna, kunde luftkriget tas till nästa nivå. Men även britterna lyckades förbereda sig för kraftmätningen i luften genom att producera plan som ersatte de som förlorats tidigare. För Storbritannien hängde verkligen allt på att förhindra en tysk trupplandsättning. Nederlaget i Frankrike hade inneburit att britterna hade varit tvungna att lämna mycket av landets tyngre vapen och annan utrustning i samband med evakueringen vid Dunkirk. Britterna var dåligt rustade för att kunna slå tillbaka tyskarna om de väl hade lyckats ta sig i land.

Slaget om luftherraväldet, augusti 1940

Under augusti 1940 var striderna i det brittiska luftrummet som mest intensiva. Luftwaffe genomförde omfattande och frekventa räder för att slå ut flygfälten, framförallt i södra England. Detta lyckades inte. Det brittiska attackflyget anföll ständigt det tyska bombflyget som därför aldrig fick chansen att bomba ostört. RAF hade också den stora fördelen av att bedriva ett försvarskrig. Eftersom en stor del av striderna utkämpades över England kunde de brittiska flygarna som lyckades hoppa ur sina skadade plan landa på hemmaplan och återinträda i tjänst. Tyska piloter, däremot, som blev nedskjutna över England och överlevde blev tillfångatagna och därmed bortplockade från striderna.

Den 13 augusti lyckades Luftwaffe tillfoga flygfältet Detling stora skador. Men andra flygfält som angrips samma dag klarade sig relativt oskatt. Tyskarna förlorade 45 nedskjutna plan den dagen och nästan lika många av Luftwaffes plan skadades svårt. RAF:s förluster inskränkte sig till 13 jaktplan. Tyskarna hade den dubbla uppgiften att försöka bomba sönder så mycket som möjligt på marknivå och samtidigt hålla sig själva oskadda. RAF hade enbart i uppdrag att försöka skjuta ned de angripande tyskarna. Denna försvararens fördel är en viktig förklaring till de olika förlustsiffrorna. De tyska anfallen gav skador, i varierande grad, på brittiska flygfält under dessa dagar i mitten av augusti. Mestadels lindriga.

Britterna hade ett avancerat system med radarstationer som kände av kommande tyska luftanfall och kunde därför förbereda sig i god tid. Effekten av överraskning försvann därmed för tyskarna. Vidare hade de en framgångsrik radioavlyssning och hade därför koll på vissa tyska planer redan på förhand. Luftwaffe drabbades av stora förluster. Detta fick Luftwaffes ledning att ge upp slaget om luftherraväldet. Nästa månad ändrade Luftwaffe sin strategi. Istället för att försöka besegra RAF, genom att förstöra britternas flygfält och skjuta ned deras stridsflygplan, övergick Luftwaffe till att terrorbomba civila mål och bomba de större städerna. Därmed hade tyskarna i praktiken gett upp ambitionen om att erövra det luftherravälde som krävdes för att sända en invasionsarmé över engelska kanalen.

Sammanfattningsvis

Den tyska luftkrigföringen gick i ett första skede ut på att sänka brittiska krigsfartyg. I ett andra skede försökte Luftwaffe slå ut de brittiska flygfälten. Först de närmast kusten och därefter flygfälten längre in i landet. Tyskarna lyckades dock inte besegra det brittiska flygvapnet. Därför bytte alltså Luftwaffe strategi, från att kämpa om luftherraväldet, till att terrorbomba brittiska städer, för att på den vägen försöka tvinga fram en brittisk kapitulation eller åtminstone fredsförhandlingar. Detta var dock utsiktslöst. Tyskland kom inte i närheten av att kunna bomba britterna till underkastelse. Efter ett knappt år, i maj 1941, avbröts också de terrorbombningar som lett till runt 43 000 dödade. Flygkriget måste betecknas som en brittisk seger. Under åren som följde genomförde Luftwaffe enstaka bombräder mot brittiska städer. Den allra sista så sent som i mars 1945. Den sista större insatsen genomfördes under våren 1944 och slutade med 1500 döda civila.

Brittiska flyghjältar

Den 7:e maj i år avled den tidigare piloten inom brittiska RAF, William Clark, 101 år gammal. Han var en av de allra sista överlevande RAF-piloterna från slaget om Storbritannien 1940. Med hans bortgång återstår när detta skrivs, den 16 maj, enbart en levande RAF-veteran från detta slag. Det är den 100-årige irländaren John Hemingway. Det var inte enbart britter som deltog i Royal Air Force (RAF) under slaget om Storbritannien. Förutom de 1822 britterna deltog även 543 piloter från olika allierade länder. Av dessa knappa 2500 finns nu alltså enbart en kvar i livet. Trots sin lilla numerär kom de dock att få en stor betydelse för Europas utveckling.

Hade Tyskland fått kontroll över luftrummet 1940 hade detta kunnat göra det möjligt för en tysk invasion av de brittiska öarna. Detta hade ökat motståndet från de krafter i USA som var emot att Förenta Staterna skulle låta sig dras in i ett ytterligare storkrig i Europa. Och även om USA gått med i kriget mot Tyskland hade USA inte haft England, Skottland och Wales som en språngbräda för en invasion av den, av Tyskland kontrollerade, kontinenten. Hade Tyskland erövrat luftherraväldet, kunnat ta sig över kanalen och erövrat Storbritannien, är det omöjligt att säga hur kriget hade utvecklats vidare. En sak kan dock sägas. Det hade inneburit en avgörande fördel för Nazi-Tyskland. Kriget hade också förlängts. Kanske ända in på 1950-talet.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.