Arvet efter Sjöstedt

Feminism - politisk rotlöshet - isolering

Foto: Politikerveckan i Almedalen (CC BY-SA 2.0)
Dela med dig

Vi har tidigare behandlat krisen för Socialdemokraterna och LO. Nu ska vi behandla framtiden för Vänsterpartiet – en framtid som också den kan bli mycket turbulent – och bidra till den kris för det svenska politiska systemet som vi tog upp i det förra numret av NyA. Sedan ett par årtionden tillbaka har det byggts in nya motsättningar inom Vänsterpartiet. Motsättningarna är inte svåra att beskriva. Däremot är det inte helt enkelt att förutspå när dessa motsättningar blir så hårda att de inte längre kan hållas internt. Kommer detta att ske redan under denna mandatperiod eller kommer det att dröja längre?

Kongressen 2020 inledning till maktkamp

Partiets kongress i slutet av maj detta år kan bli en mätare på hur djupa dessa inbyggda motsättningarna är och hur lång tid som det kommer att ta innan de kommer upp till ytan. Kongressen är ovanligt viktig. Dels ska ett nytt partiprogram antas. Dels ska en ny partiordförande väljas.

Programkommissionens skrivningar innebär bland annat att Vänsterpartiet stryker målet att avskaffa kapitalismen! Om detta också blir kongressens beslut innebär det att V inte längre är ett socialistiskt parti. För som även den minst insatte förstår går det inte att införa ett nytt socialistiskt samhällssystem utan att det gamla, kapitalistiska, avskaffas. Kravet att avskaffa kapitalismen har, under väldigt många årtionden, inneburit att Vänsterpartiet och dess föregångare utgjort ett politisk alternativ till Socialdemokraterna.

Målet att avskaffa kapitalismen har helt enkelt varit det som legitimerat Vänsterpartiets existens. Skulle kongressen bifalla förslaget att partiet inte längre ska arbeta för att avskaffa kapitalismen finns det inte längre någon principiell skillnad mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i synen på kapitalismen. Skulle en så fundamental förändring av V:s partiprogram klubbas utan debatt säger det väldigt mycket om hur stora förändringar som redan har ägt rum inom V – under ytan.

Det ska även väljas en ny partiordförande. Detta val kommer, tillsammans med en eventuell grundläggande förändring av partiprogrammet, att ge en tydlig fingervisning när det gäller partiets framtid. Men oavsett om kongressen blir en stillsam föreställning, eller om den kommer att präglas av hårda debatter, finns det stora motsättningar. Sedan första halvan av 1990-talet har det dels växt fram en delvis ny tradition inom Vänsterpartiet. Och dels en helt ny tradition. Dessa två traditioner kommer, förr eller senare, att tvingas utkämpa en strid om vilken av dem som ska sätta tonen för framtidens Vänsterparti.

Det stalinistiska arvet

Den äldre av de två ideologiska traditionerna inom dagens V består av arvet från det stalinistiska kommunistparti som hette SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) fram till 1967 och VPK fram till 1990 (Vänsterpartiet Kommunisterna).

De avgörande motsättningarna inom detta stalinistiska kommunistparti rörde främst beroendet av Sovjetunionen och förhållandet till socialdemokratin. Det mest destruktiva uttrycket för dessa motsättningar skedde vid den Kommunistiska Internationalens (Kominterns) sjätte kongress 1928. Då inleddes den s.k. ”tredje perioden”. Detta innebar bland annat att stalinisterna utsåg socialdemokratin, som kom att kallas för ”socialfascister”, till sin huvudmotståndare. Detta även i Tyskland! Detta var en minst sagt vansinnig politik med tanke på att nazisterna kom att ta över makten och senare starta andra världskriget.

En majoritet av kommunistpartiets medlemmar, bland annat i Sverige, ansåg att detta var en vansinnig politik. Men kryperiet gentemot Moskva var så stort hos vissa att oppositionella bestraffades. I Sverige uteslöt en minoritet av kommunistpartiet, med hjälp av Moskva, majoriteten av partiets medlemmar. Detta resulterade i att den uteslutna majoriteten – som hade stöd av huvuddelen av partiets medlemmar och förtroendevalda, samt kontroll över huvuddelen av partiets press och ekonomiska resurser – i sin tur uteslöt minoriteten. Majoriteten fortsatte sedan verksamheten under namnet SKP även den. År 1929 var därmed partisprängningen ett faktum i Sverige.

Så från slutet av 20-talet och fram till slutet av 30-talet fanns det alltså två kommunistiska partier i Sverige. Och under flera år var det kommunistiska parti som bestod av uteslutna större än det stalinistiska parti som hade stöd från Moskva och som V härstammar ur. Långvariga motsättningar och öppna maktkamper har, som synes, inte varit ovanliga inom Vänsterpartiets föregångare (något vi ska titta närmare på i kommande artiklar).

Inledningsvis talade vi om att det har byggts in nya motsättningar inom V i form av två ideologiska traditioner. Den ena av dessa två ideologiska traditioner har sina rötter i den epok då SKP/VPK utgjorde en del av arbetarrörelsen i Sverige – den stalinistiska. Denna tradition var tidigare den helt dominerande inom partiet. Men efter Östeuropas och Sovjetunionens sammanbrott under perioden 1989-1991 förlorade de Sovjettrogna stalinisterna enormt mycket av sin styrka. Eftersom hela Östblocket hade upphört att existera kunde ju stalinisterna varken krypa för eller luta sig emot Sovjetunionen.

Å andra sidan satt stalinismen så djupt ”i väggarna” på partiet att varken namnbytet 1990 (från VPK till V, då begreppet kommunism togs bort ur partinamnet), den gigantiska betydelsen av Sovjets sammanbrott 1991 eller valet av en partiordförande som öppet sa att hon aldrig varit kommunist (Gudrun Schyman) 1993 avgjorde striden mellan den gamla stalinistiska traditionen och de nya ”vänsterpartisterna” inom partiet.

Faktum är att det faktiskt blev lättare att kalla sig kommunist V i samband med valet av Lars Ohly till ny partiordförande, som skedde så sent som 2004. Ohly trodde nämligen, obekymrat, att han skulle kunna fortsätta att kalla sig för ”kommunist” trots att hela världen i övrigt hade förändrats sedan Sovjets sammanbrott. Men efter hård press tvingades Lars Ohly, i slutet av 2005, gå ut offentligt med att han slutat kalla sig för kommunist. Detta var dock en tvetydig signal till vissa av medlemmarna i Ung Vänster. Många av dessa fortsatte nämligen att kalla sig själva för kommunister.

Det var först i och med valet av Jonas Sjöstedt till partiledare som flörtandet med det stalinistiska arvet upphörde. Istället för att, som Lars Ohly, vara medlem i Svensk-Kubanska Föreningen gick Sjöstedt åt andra hållet. I samband med 1 Maj 2019 kritiserade Jonas Sjöstedt sina partikamrater i Umeå för att de hade demonstrerade tillsammans Kommunistiska Partiet. Sjöstedt sa följande till Aftonbladet: ”Det här är grupper som är långt från oss politiskt och det hade varit mycket bättre att man inte gått i samma demonstrationståg. Jag hoppas att de lär av det misstaget och det inte upprepas nästa år”.

En falang med stalinistiska rötter – och socialdemokratisk politik

Detta innebär emellertid inte att en 100-årig tradition försvinner. Och Sjöstedts uttalande speglar V-ledningens rädsla för de borgerliga partiernas försök, under och efter valrörelsen 2018, att jämställa V med SD. Sjöstedt har själv demonstrerat med bl a Kommunistiska Partiet just i Umeå vid ett flertal tillfällen. Därför framstår uttalandet som väldigt opportunistiskt. Inte desto mindre fällde Sjöstedt de ord som trycktes i Aftonbladet. Och detta binder upp partistyrelsen. Dessutom har vi Programkommissionens förslag vars innebörd är att partiet inte längre ska verka för att avskaffa kapitalismen.

Skulle detta förslag antas av kongressen går det inte att förneka att den stalinistiska traditionen – som överlevt Sovjets kollaps, namnbytet till V, Schymans förnekande av att hon någonsin varit ”kommunist” och Lars Ohlys omvändelse under galgen – rör sig i en socialdemokratisk riktning. Men detta är inte detsamma som att den stalinistiska traditionen inom V, även om Programkommissionens förslag går igenom på kongressen, kommer att se sig själv som socialdemokratisk – inom överskådlig tid. De historiska rötterna är för djupa.

Det finns en formulering som ibland används om Sverigedemokraterna. SD är ett rasistiskt parti – med nazistiska rötter. Vi har just beskrivit en del av Vänsterpartiets historia. Kanske skulle följande formulering vara användbar: det handlar om en tradition med stalinistiska rötter – som i brist på en egen politik tagit över en socialdemokratisk.


Därmed har vi beskrivit den ena av de två traditionerna inom Vänsterpartiet. I nästa nummer kommer vi att beskriva den andra traditionen, vars tyngdpunkt ligger i frågor som feminism, intersektionalism och i en ännu generösare flyktingpolitik. Vi ska också redogöra för Jonas Sjöstedts roll i att hålla samman partiet, trots spänningarna mellan dessa två traditioner.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.