Arbetarfientligt Januariavtal sänkte S

Nu siktar SD på att bli största parti

Löfven på väg mot avbytarbåset eller pensionering. Proffskontraktet går ut 2022. Åkesson utrikes- eller finansminister 2022? Foto: Per Pettersson (CC BY 2.0)
Dela med dig

Fredagen den 11 januari 2019, efter fyra månader av vånda, lyckades det svenska politiska systemet presentera en ny regering. Denna regering tillkom efter två politiskt sensationella eftergifter från Socialdemokraterna.

a) Efter att ha fått sitt eget och MP:s budgetförslag nedröstat av riksdagen beslöt sig Socialdemokraterna att börja regera på basen av en budgetreservation utformad av M och KD som röstats igenom i riksdagen med hjälp av SD! Denna budgetreservation, som bland annat innehöll en skattesänkning på ca 20 miljarder (vilket naturligtvis ytterligare försvagade positionen för exempelvis skola och sjukvård), blev alltså grunden för regeringens ekonomiska politik.

b) Januariavtalet som S ingick med MP, C och L. I avtalet togs den s.k. värnskatten bort, vilket gynnar de som tjänade minst 703 000 kr om året (2019). Detta var en symbolfråga som drevs främst av Annie Lööf som ville att alla skulle se att Centerpartiet präglade Januariavtalet ideologiskt. Men Centerpartiet kom att prägla Januariavtalet ännu mycket mer när det gäller ideologi genom att de fick igenom tre andra krav. Vi tänker på att S gav efter och accepterade försämringar av turordningsreglerna, en försvagning då det gäller kollektivavtalens ställning samt att marknadshyror införs vid nyproduktion.

Det har nu alltså gått precis ett år sedan Januariavtalet presenterades. Låt oss titta på vad detta har inneburit för det svenska politiska systemet.

Vi vill särskilt framhålla följande fem punkter:

■ Splittringen inom de borgerliga partierna där Centern och Liberalerna bröt sitt vallöfte att inte släppa fram Stefan Löfvén som statsminister och där Moderaterna och Kristdemokraterna, eventuellt, kommer att bryta sitt löfte om att inte göra sig politiskt beroende av Jimmie Åkessons SD.
■ Det skakiga, men trots allt existerande, samarbetet mellan minoritetsregeringen bestående av S+MP samt C och L.
■ De antydningar som finns till ett s.k. konservativt block mellan M, KD och SD. Vi vill dock göra en tydlig markering: Det finns inget konservativt block som många påstår. Det faktum att Ebba Busch Thor har träffat Jimmie Åkesson på tu man hand vid ett tillfälle och Ulf Kristersson har träffat samme Åkesson vid ett annat tillfälle, och naturligtvis talat politik, innebär inte att det har bildats något konservativt block. Därför vill vi betona att detta handlar om antydningar.
■ Sverigedemokraternas fortsatta tillväxt, dels i hela väljaropinionen där de nu är största parti enligt senaste Sifo, dels när det gäller stödet hos LO-medlemmar där de sannolikt också har passerat S – om det vore val idag.
■ Socialdemokraternas fortsatta tillbakagång, inklusive en fortsatt tillbakagång i förtroendet för Stefan Löfven som statsminister.

Det är den sista faktorn som vi anser vara den mest betydelsefulla – S tillbakagång.

Låt oss beskåda Socialdemokratins tillbakagång genom att jämföra valresultatet till riksdagen i september 2018 med Sifos mätning från januari i år.

PartiVal 2018Sifo jan 2020Förändring, %-enheter
Sverigedemokraterna17,523,8+6,3
Socialdemokraterna28,323,5-4,8
Moderaterna19,817,5-2,3
Vänsterpartiet8,010,2+2,2
Centerpartiet8,68,5-0,1
Kristdemokraterna6,36,6+0,3
Miljöpartiet4,44,5+0,1
Liberalerna5,53,6-1,6

Socialdemokraterna har haft en långsiktig trend. Nedåt. I riksdagsvalet 1994 erhöll partiet 45,3 procent av rösterna. Skulle Sifos mätning i januari i år även bli utfallet i valet 2022 innebär detta att Socialdemokraterna har halverats under detta dryga kvartssekel. De skulle då ha tappat 48 procent av sina egna väljare.

Detta innebär att Socialdemokraterna, som har utgjort ett statsbärande parti sedan 1920 då S för första gången bildade en egen regering under ledning av Hjalmar Branting, riskerar att förlora sin position som statsbärande parti. Socialdemokraterna har redan förlorat positionen som det politiskt dominerande partiet (något vi ska återkomma till i kommande nummer av NyA).

Även Moderaternas roll som statsbärande parti hotas

I valet 1979 tog Moderaterna över som borgerlighetens största parti. Denna position har partiet innehaft under nära 40 år fram till och med valet 2018. Men Sverigedemokraternas exceptionella valframgångar hotar nu Moderaternas position som borgerlighetens största parti. M blev större än SD 2018. Men skulle Sifos mätning i januari i år även bli utfallet i valet 2022 innebär detta att Moderaterna passeras av Jimmie Åkesson och SD.

Socialdemokraterna och Moderaterna har sedan 1979 varit kärnan i de olika regeringskonstellationer som har kommit till stånd. Socialdemokraterna var länge relativt oberoende av sina stödpartier MP och V. Detta är definitivt inte situationen sedan 2014. Moderaterna var det dominerande borgerliga partiet både under åren 1991 – 94 och under Alliansens åtta-åriga period 2006 – 2014. Men partiet var definitivt aldrig lika oberoende av sina stödpartier som Socialdemokraterna var ända fram till 2014.

SD har rubbat det politiska systemets stabilitet

Även om Socialdemokraterna och Moderaterna allmänt har setts som varandras huvudmotståndare så stämmer detta endast om det politiska livet betraktas ur ett snävt partipolitiskt perspektiv. Studerar vi däremot det politiska systemets stabilitet så har S och M kompletterat varandra.

Oavsett vilket av partierna som har bildat regering – Socialdemokraterna eller Moderaterna – har dessa båda partier stått som garanter för det svenska politiska systemets stabilitet. Och när det politiska systemet hotades av den våldsamma ekonomiska krisen i Sverige i början på 1990-talet (åren 1990–1993 föll BNP i Sverige med ca 5 procent, vilket är oemotsvarat i modern tid) kom Sverige i praktiken att, för en tid, styras av en informell koalitionsregering som dominerades av Moderaterna och Socialdemokraterna. Carl Bildt var visserligen statsminister. Men han var helt beroende av oppositionsledaren Ingvar Carlsson för att kunna driva igenom två omfattande nedskärningspaket på totalt 65 miljarder kr för att kunna stabilisera den svenska valutan och ekonomin i Sverige.

Socialdemokraternas och Moderaternas betydelse som garanter för det svenska politiska systemets stabilitet kan även uttryckas i siffror. Under de tio riksdagsval som hölls, fr.o.m. 1979 t.o.m. 2010 låg snittet för S och M, tillsammans, på ca 61,5 procent av valmanskåren. Den högsta sammanlagda andelen av väljarna var uppåt 70 procent (69,2) året 1982. Och det lägsta sammanlagda resultatet låg på 51,2 procent. Men återigen: snittet låg på ca 61,5 procent. Och detta borgade för det svenska politiska systemets stabilitet.

Skulle, däremot, Sifos första mätning för året (se tabellen ovan) också bli resultatet i riksdagsvalet 2022 kommer det sammanlagda antalet röster för S och M att ha krympt till endast 41 procent! De två partier som tidigare tillsammans har garanterat det politiska systemets stabilitet – trots att de varit parti-politiska motståndare – kan inte längre fullgöra sin stabiliserande uppgift. Sverigedemokraternas framgångar har inte endast försvagat nästan alla andra partier. SD:s framgångar har destabiliserat hela det politiska systemet!

Jakten på en ny politisk stabilitet

Globalt ökar instabiliteten genom politiska spänningar mellan exempelvis USA och Iran, USA och Kina, EU och Ryssland, m.m. Det svenska etablissemanget har inte, dessutom, råd med ett instabilt politiskt system på hemmaplan.

Då de tidigare garanterna för det politiska systemets stabilitet (S och M) inte längre kan fylla denna roll kommer de utomparlamentariska institutioner som dominerar Sverige – banker och exportindustri, polis och militär, medias tyngsta aktörer samt inte minst EU och Nato – förr eller senare att kräva att ett nytt samarbete utvecklas mellan olika partier i syfte att garantera en långsiktig politisk stabilitet. Det första steget kommer att vara att försöka skapa en regering som stöds av en majoritet i riksdagen.

Hur en sådan majoritet ska skapas beror naturligtvis på valutgången 2022. Men även på de utomparlamentariska makthavarnas bedömning av Sverigedemokraternas pålitlighet – något som vi strax återkommer till. Men allt tyder på att Socialdemokraterna kommer att göra ett ännu sämre val 2022. Och troligen gäller detta även för de övriga partier som ingått Januariavtalet. Både L och MP riskerar att hamna utanför riksdagen. Samtidigt tyder mycket på att SD kan bli Sveriges största parti. För varje dag som går blir nu SD mer och mer legitimt. Detta gäller i politiska debatter såväl som i media. Denna process går inte att stoppa. Och om SD blir det största partiet i valet 2022, större än något av de tidigare statsbärande partierna S och M, är det svårt att se hur en parlamentarisk majoritet skulle kunna bildas utan Jimmie Åkessons medverkan. Det enda alternativet skulle kunna vara ett regeringssamarbete i vilket M och S utgör kärnan. Men det är osannolikt att M är intresserade av en sådan lösning.

SD:s delaktighet kan ta sig olika former. Men skulle SD bli störst i Sverige är det mycket svårt att tänka sig att partiet skulle acceptera att enbart agera stödparti åt en M-ledd regering, utan att få egna ministerposter. Om L ramlar ur riksdagen kan en situationen uppstå där SD blir nästan lika stora som M, KD och C tillsammans! Och om inte Åkesson, i ett sådant läge, kräver ministerposter för SD löper partiledningen risken att få ett internt uppror på halsen.

Det politiska systemet i Sverige befinner sig just nu i en interimssituation. Med det menas att alla samarbeten är tillfälliga i väntan på valet 2022. Detsamma gäller framtiden för alla partierna. Det gäller minoritetsregeringen S+MP, det gäller för de övriga två partier som ingår i Januariavtalet (C och L) och det gäller för ett eventuellt konservativt block bestående av M+KD+SD.

Inget är alltså säkert. Men varje seriös analys måste utgå ifrån det behov som de tyngsta aktörerna i Sverige har av ett stabilt politiskt system. Vi tänker alltså på banker och exportindustri, på polis och militär, de viktigaste medierna men även på EU och Nato. Med en söndertrasad socialdemokrati kommer en ny parlamentarisk majoritet med stor sannolikhet att innehålla Jimmie Åkesson och SD. Och med tanke på att SD kan bli största parti kommer det troligen inte gå att hålla SD utanför en framtida regering.

Men problemet för banker, storföretag, EU och Nato, media och polis är att även en regering som baserar sig på en parlamentarisk majoritet kommer att vara instabil. Detta på grund av de stora och växande samhällsproblemen. Låt oss nämna några:

  1. Den ekonomiska politik som innebär att inkomstskillnaderna aldrig varit så stora i Sverige som idag – sedan SCB började mäta år 1991.
  2. En asylpolitik som inte accepterade att Sverige tog samma ansvar för flyktingströmmarna som andra länder i Europa (exempelvis snittet inom EU) utan som ville försöka ”frälsa världen” på ett sätt som kommunerna inte var beredda på – och som aldrig haft någon folklig förankring.
  3. Den misslyckade integrationspolitiken som bidragit till att Sverige har en rekordhög arbetslöshet – och att denna arbetslöshet är segregerad.
  4. Detta har i sin tur lagt en grogrund för de islamister som arbetar för parallella samhällen som styrs av sharia (lagar och domstolar) och som åsidosätter svensk lagstiftning.
  5. Den organiserade brottsligheten, som centreras kring bl a knarkhandeln, har mycket lättare att slå rot i ett samhälle som befinner sig i upplösning – och bidrar själv till denna upplösning. Det är mot denna bakgrund vi ska se ökningen av skjutningar och sprängningar.

Det är inte lätt att veta exakt vilka partier som kommer att bilda regering, och vilka som kommer att stödja denna, efter nästa val. Det är desto lättare att förutsäga, att hur det parlamentariska spelet än spelas, så kommer inte etablissemanget att kunna återskapa ett stabilt politiskt system. Det är nämligen en sak att hitta en parlamentarisk majoritet i riksdagen. Det är en helt annan sak att lösa de väldiga politiska och ekonomiska problem som tornar upp sig för Sverige.

Arvet efter Jonas Sjöstedt

Det finns tragi-komiska rester av 70-talsvänstern som ser att Socialdemokraterna driver en lika hård nedskärningspolitik som nyliberalerna inom Centern. De ser att S angriper arbetstryggheten genom att försämra turordningsregler och försvaga kollektivavtalen samt att S gått med på marknadshyror för nybyggen. Dessa trasiga rester av 70-talsvänstern gläds, med sin Jonas, åt höga opinionssiffror. Och sedan ropar de att V måste våga opponera mot S.

Men det finns tre stora men:

  1. S kommer med största sannolikhet inte att sitta kvar i regeringen om två år och åtta månader, så varför ska V opponera mot en före detta S-regering?
  2. Vänsterpartiets programkommission planerar att stryka kravet på att kapitalismen ska avskaffas,
  3. V ska, för femte eller sjätte gången, stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.

När kraven på att avskaffa kapitalismen och att lämna EU är borta – i vad består då Vänsterpartiets alternativ till S? Arvet efter Jonas Sjöstedt är inte ett starkt V med ett politiskt alternativ till S. Arvet efter Sjöstedt är istället att han gjort partiet redo för en sammanslagning med Socialdemokraterna.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Tryck på knappen för att logga in.