S lovade försämra LAS för att få regera vidare

LO skulle verkställa löftena till C och L - men 6 fackförbund har gjort uppror

Foto: Bengt Nyman / Wikimedia Commons (CC BY 2.0)
Dela med dig

Den 10 december hoppade fackförbunden Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna av förhandlingarna om att försämra arbetsrätten. Fackförbundet Pappers hade redan tidigare ställt sig utanför dessa förhandlingar. LO (facklig samordningsorganisation) har därmed inte längre mandat att förhandla för dessa sex fackförbund om arbetsrätten. Även fackförbundet Lärarnas Riksförbund hoppade av förhandlingarna, vilket betyder att PTK inte längre får föra detta fackförbunds talan.

Det som utlöste denna misstroendeförklaring som avhoppen utgör, formellt riktade mot LO och PTK, var främst två inslag i det som den 10 december benämndes för ”avsiktsförklaring”. Det första var att begreppet ”saklig grund” vid uppsägning av tillsvidareanställd skulle tas bort. Fackföreningarna har kämpat för att uppsägningar ska vila på ”saklig grund” sedan slutet av 1800-talet och detta skydd har de anställda haft i arbetsrättsliga lagar sedan 1970-talet. Det andra inslaget i ”avsiktsförklaringen” var att då en uppsägning skett av en tillsvidareanställd, och detta lett till en tvist mellan den anställde och arbetsgivaren, skulle den anställde inte längre få behålla sin anställning och lön under den tid som tvisten pågick (något som kan ta upp till ett år). 

Vi skrev att detta formellt var en misstroendeförklaring riktad mot de organisationer som samordnar förhandlingarna (LO och PTK). Men att LO inte har mandat att förhandla om arbetsrätten för Pappers, Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna gå djupare än så.

Facken förutsätts rädda regeringen

Förhandlingarna sker mot bakgrund av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. För att få behålla posten som statsminister och regeringsbildare, det vill säga fortsätta i en koalitionsregering med MP, ingick S det s.k. Januariavtalet med MP, C och L. I avtalets punkt 20 stadgas att arbetsrätten ska ”moderniseras” för att ge företagen ”flexibilitet”. Detta innebär bland annat att Lagen om anställningsskydd (LAS) ska ändras ”genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Förändringarna i LAS ska utarbetas av en utredning vars syfte är att lägga fram ett lagförslag till riksdagen 2021. Men om fackföreningarna och arbetsgivarna når fram till en överenskommelse som ligger i linje med punkt 20 i Januariavtalet kan regeringen tillsammans med C och L istället lägga fram ett förslag till riksdagen som ligger i linje med överenskommelsen mellan facken och arbetsgivarna.

S-ledningens plan går ut på att det är fackföreningarna som ska acceptera kraven från Centerpartiet och Liberalerna på försämringar av LAS. Detta genom de försämringar av arbetsrätten som kommer att bli resultatet av de förhandlingar som fackföreningarna nu för med arbetsgivarna i ”Svenskt Näringsliv”. Därmed skulle koalitionsregeringen (S+MP) kunna slippa att lägga fram ett förslag till riksdagen som försämrar LAS som utarbetats tillsammans med Centerns Annie Lööf och Liberalerna!

Socialdemokraternas ledning hoppas, på fullaste allvar, att löntagarna är så lättlurade att de inte märker samma försämringar i arbetsrätten, bara för att de har förhandlats fram mellan S-styrda fackföreningar och arbetsgivarna, istället för att de har förhandlats fram mellan socialdemokrater i regeringen och C, L och MP.

Arbetarna är inte dumma!

S vägran att acceptera valresultatet riskerar att ställa fack mot fack

I fjol gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta riksdagsval sedan 1911. De erhöll endast 28,3 procent av rösterna. Sedan dess har S tappat ytterligare i väljarkåren samtidigt som SD har fortsatt att öka. I en rad opinionsmätningar är SD idag lika stora som S. Detta gäller både inom väljarkåren som helhet och bland arbetarna i de fjorton s.k. LO-förbunden. Efter valet i fjol borde Socialdemokraterna ha accepterat valnederlaget, insett att deras väljarunderlag är för litet för att regera landet med, och omarbetat sin politik i opposition. Detta med sikte på att dels hålla ihop arbetarrörelsen, dels återta regeringsmakten 2022 med en arbetarpolitik. 

Men Socialdemokraterna vägrade att acceptera valnederlaget.

Istället gav de sig in i ett maktspel i riksdagen som ständigt har inneburit en alltmer arbetarfientlig politik. Detta har i sin tur splittrat arbetarna – Socialdemokraternas kärnväljare – och håller nu även på att splittra de fjorton fackföreningar som brukar låta sig samordnas av LO (styrt av S). Då vi talar om att det socialdemokratiska maktspelet har ”splittrat arbetarna” menar vi att SD har blivit lika stora som S inom ”LO-facken”. Då vi skriver om att S spel nu håller på att ”splittra de fjorton fackföreningarna” syftar vi på vad som beskrevs i ingressen på denna artikel: att Pappers, Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna har hoppat av förhandlingarna med arbetsgivarna i protest mot att LO har öppnat för så stora försämringar av arbetsrätten. Trots detta säger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldssson (eller ordförande Mao, som hans växande skara fiender kallar honom) att LO ska fortsätta att förhandla fram försämringar i arbetsrätten (och LAS) för de åtta övriga fackförbund som fortfarande tillåter att LO representerar dem.

Kongressen kan spräcka LO

LO-ledningen har – i sin strävan att genomföra de försämringar av LAS som Socialdemokraterna vill slippa driva igenom i riksdagen tillsammans med MP, C och L – gått med på större försämringar av arbetsrätten (och LAS) än vad Januariavtalet stadgar! Detta utgör en stor del av förklaringen till att de sex ovan nämnda fackförbunden har hoppat av förhandlingarna om arbetsrätten – fackförbund som tillsammans har mer än hälften av det samlade medlemsantalet i alla fjorton fackförbund som brukar låta sig samordnas av LO.

Om LO-ledningen fortsätter att förhandla med arbetsgivarna i syfte att nå fram till en uppgörelse, och denna uppgörelse sedan antas av riksdagen, så blir den en lag. Och efter att ha blivit lag kommer den även att bli tvingande för de sex förbund som har dragit in LO:s förhandlingsmandat. Och även för Lärarnas Riksförbund!

Detta skulle utgöra ett verkligt svek. Ett svek av en sådan art att det kan fördjupa motsättningarna mellan olika fackförbund; fördjupa motsättningarna inom olika fackförbund och mellan fackförbunden och Socialdemokraterna. För att inte tala om motsättningarna mellan medlemmarna i facken och Socialdemokraterna.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson inser att frågan om de försämringar som LO har förhandlat fram kommer att bli en fråga för LO-kongressen som ska hållas i början av sommaren 2020. Enligt uppgifter i tidningen Arbetet skulle de sex fackförbund som lämnat förhandlingarna ha en majoritet på LO-kongressen.

Detta kan utgöra ett första steg i en splittring av LO. En splittring av LO skulle i sin tur kunna leda till början på ett sammanbrott för det socialdemokratiska parti som är så beroende av de fjorton LO-förbundens pengar, och arbetskraft, i varje valrörelse. En splittring av LO skulle bli förödande för Socialdemokraterna. Ändå ter sig detta som en mer sannolik utveckling än någon gång efter slutet på andra världskriget 1945.

Stympat LO ingen trovärdig förhandlingspart

LO borde inte längre vara en trovärdig förhandlingspart för arbetsgivarna – inte efter att sex av de fackförbund som LO ursprungligen representerade vid förhandlingsbordet har dragit in LO:s förhandlingsmandat (sex fackförbund som dessutom har över hälften av medlemmarna i alla fjorton LO-förbund). En uppgörelse mellan ett stympat LO och arbetsgivarna borde inte kunna gå vidare till riksdagen för att bli till lag. Men detta handlar inte om en normal förhandling mellan LO och PTK å ena sidan, och Svenskt Näringsliv å den andra.

Detta handlar om att försöka rädda ansiktet på Socialdemokraterna.

Under 1970-talet var det Socialdemokraterna som, främst tillsammans med fackförbunden inom LO, stärkte arbetsrätten för landets arbetstagare. Bland annat genom lagförslag som LAS – som röstades igenom i riksdagen. Idag vill Socialdemokraterna, till varje pris, slippa lägga fram lagförslag i riksdagen som slår sönder den arbetsrätt som de själva en gång var med om att skapa. Och det som skulle göra det ännu värre för Socialdemokraterna vore att tvingas lägga fram dessa försämringar till riksdagen, och rösta igenom dem, tillsammans med fackens fiende nummer ett – Centerns partiledare Annie Lööf.

Jimmie Åkesson och SD skulle kunna räkna in tiotusentals nya röster till valet 2022.

Detta vet trion Svenskt Näringsliv, Centern och Liberalerna. Och eftersom det för dem är resultatet som räknas, en försämrad arbetsrätt för löntagarna, så låter de S få en chans att försöka driva igenom kraven från C och L via LO-facken och PTK i förhandlingar med arbetsgivarna. Och därför kan nämnda trio acceptera att Karl-Petter Thorwaldsson (och det stympade LO han leder) agerar nyttig idiot – i denna trios intresse.

Facken måste enas i försvaret av LAS – eller tappa ännu fler arbetare till SD  

Socialdemokraterna, och de fjorton fackförbund som brukar samordnas av LO, skulle ha accepterat valnederlaget 2018. Har S under 30 procent av rösterna kan det inte styra Sverige av idag. Partiet skulle ha tagit sikte på valet 2022 och lyssnat på medlemmarnas åsikter, i de fjorton LO-facken, om hur SD-rösterna skulle vinnas tillbaka.

När det gäller hotet om försämrad arbetsrätt skulle givetvis Socialdemokraterna, tillsammans med de fjorton LO-facken med sina drygt 1,4 miljoner medlemmar, ha gjort försvaret av LAS till en av sina politiska paradgrenar. Där skulle de ha kunnat räkna med samarbete från exempelvis Lärarförbunden och andra TCO- och Saco-förbund. Inför hotet av en storkonflikt, till försvar av arbetsrätten, skulle arbetare som röstat på SD ha vänt åter. Och fackföreningsfienden Annie Lööf skulle ha tvingats backa.

Detta borde ha varit utgångspunkten för S efter valet 2018. Istället valde partiet att låtsas styra Sverige:
a) politiskt via en budgetreservation framlagd av M och KD (sedan det egna S+MP-budgetförslaget röstats ned),
b) därefter via Januariavtalet med MP, C och L,
c) slutligen genom det pågående försöket att pressa LO-facken att driva igenom kraven från Centern och Liberalerna när det gäller försämringarna av arbetsrätten – vilket redan resulterat i en första splittring av LO som följd: sex fackförbund har dragit in LO:s förhandlingsmandat medan åtta fackförbund tillåter LO fortsätta att förhandla. 

Varken SD eller S – vi behöver ett riktigt arbetarparti

Det mesta tyder på att valet 2022 kommer att resultera i ett ännu sämre valresultat för S än 2018. Bakom ligger den långvariga oförmågan att ompröva integrationspolitiken; oförståelsen för de växande inkomst- och klasskillnaderna samt bristen på insikt när det gäller följderna av arbetslösheten.

Till detta kommer nu konsekvenserna av en växande splittring inom fackförbunden, en splittring som sannolikt kommer att återspeglas inom S, med ytterligare upplösningstendenser som följd. Samarbetet med C och L om att försämra arbetsrätten kommer att innebära ytterligare väljartapp till SD. Ingen kommer att gå på finten om att det är LO som står för försämringarna. Därför är det endast en tidsfråga innan S politiska kontroll över de fjorton fackförbund som är knutna till LO utmanas. S chans att behålla regeringsmakten efter valet 2022 är minimal. Risken är att antalet väljare också blir minimalt.

Det går inte att påverka Socialdemokraternas nuvarande ledarskap. Det går inte att påverka dessa till att föra en löntagarvänlig politik. Dagens S-ledning ser inte arbetarna som en tillgång när det gäller att utforma en politik som kan återvinna väljarna från SD. Det är regeringsmakten, även till priset av facklig splittring och halvering av väljarantalet, som gäller. Och endast regeringsmakten. Därför lyder vår paroll: Varken SD eller S – vi behöver ett riktigt arbetarparti.

Du som vill arbeta för ett nytt alternativ i nästa riksdagsval – kontakta oss.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.