Metallica + San Franciscos symfoniorkester = magisk musikupplevelse

Foto: Kreepin Deth / Wikimedia (CC BY-SA 4.0)
Dela med dig

För 20 år sedan gjorde Metallica ett mäktigt framförande tillsammans med San Franciscos symfoniorkester som de kallade S&M. Den 6-7 september i år återförenades Metallica och symfoniorkestern för att genomföra S&M2 – som sedan gick upp på biografer över hela världen.

Att se en konsert på bio var en överväldigande upplevelse. Det är en gedigen musikupplevelse där hela föreställningen i biografen tar två timmar och 40 minuter. Det hela inleddes med ett stycke av Ennio Morricones filmmusik som är omedelbart igenkännbar för den som sett Den Gode, den onde, den fule. Sedan bröt helvetet lös med For whom the bell tolls.

Vid en första anblick så undrar man ju hur detta ska funka. Kommer det att skära sig, det tunga, aggressiva och av elgitarrer förvrängda ljudet med det bombastiska, komplexa och ljusa tonerna från horn och stråkar. Men nej, det funkar. Kanske för att de inte krigar om uppmärksamheten utan kompletterar varandra. Metallicas musik leder och orkestern backar upp.

Metallicas musik innehåller dessutom redan ganska långa melodiösa stycken med många utrymmen för solon och temposkiften, vilket gör dem lämpliga att arrangera tillsammans med en klassisk orkester. Under ”Wherever I May Roam” fick jag känslan av att både himlen och helvetets portar slagits upp på vid gavel och att man samarbetade för att lyfta hela stycket. Detta var definitivt ett fall av två olika saker som tillsammans blir bättre än sina beståndsdelar.

Förutom det aggressiva, tunga och explosiva låtarna spelades också ett urval av Metallicas ballader. Här fick sångaren James Hetfield visa vad han går för. Han har, enligt min mening, en av de mest unika rösterna inom heavy metal, men även utanför genren. I minst en sång var det bara han som sjöng och orkestern som spelade, vilket gav honom möjlighet att visa på sin förmåga som sångare. Bandet spelade också en hyllning till sin bortgångne basist Cliff Burton (som dog 1986) – en låt bestående enbart av en orkestermedlem på elektrisk kontrabas och Lars Ulrich på trummor.

Skulle jag nämna något som inte var lysande var det introduktionen till konserten. I början av föreställningen visades en inspelad intervjubit där vi fick förklarat vad vi kommer att se, höra och hur det kom till. Det hade kunnat vara intressant, men tyvärr kändes det lika meningsfullt som studio-prat före ett sportevenemang och intervjuer med idrottare efter tävlingen. Det är talande att det mest intressanta i denna del handlade om Metallicas egen välgörenhetsorganisation, som bland annat hjälper folk att gå yrkesutbildningar och att dela ut mat till de fattiga.

Skulle du få tag på en inspelning av denna konsert gäller det att du har både en riktigt bra ljudanläggning och en rejält tilltagen tv (helst en projektor) för att kunna njuta av hela upplevelsen. När man satt där i biomörkret och det bara var scenshowen, musiken och en själv så kändes det fantastiskt. Det enda som gått upp mot att se konserten på bio är nog att se den live. Det är magiskt att se skickliga musiker framföra vackra melodier och under nära två och en halv timme och bara uppleva musiken.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.