Introduktion
1. Pionjärer och grundare
2. Folkhem och brutalitet
3. Den gyllene epoken
4. Från förvaltare till fördärvare
5. Dan sista striden?

Introduktion

Vi ska närma oss socialdemokratins situation från fler än ett håll. Det finns ett resonemang som handlar om den livscykel som många privata familjeföretag genomgått. Det handlar om olika generationers kvaliteter (eller brist på kvaliteter) hos ägarfamiljen. Låt oss redogöra för företagets livscykel genom att renodla familjens egenskaper på tre generationer. Tanken är att vi, i ett andra steg, ska överföra beskrivningen av denna livscykel på socialdemokratin.

Den första generationens (pionjären och grundaren) viktigaste kvaliteter består ofta av en framåtanda som kan överskrida gränsen för brutalitet. Denna har främst riktats mot konkurrenter och snokande myndigheter, även om också anställda behandlats hårt. Detta kanske inte låter som kvalitet. Men grundandet av ett företagsimperium utgör ett väldigt krävande skapande. Det handlar om behov av allsidighet, förmåga att gripa tillfället i flykten och samtidigt behålla känslan för det möjligas gräns. Imperiebyggare skapar något, i konkurrens med och på bekostnad, av såväl gamla imperier som nya utmanare. Brutalitet, inte som självändamål, men som medel när det gäller att ta vara på nya tekniska genombrott före andra samt få kontrakt underskrivna och leveranserna betalda kräver brutalitet. En ändamålsenlig och välavvägd brutalitet.

Allt skapande innehåller en viss grad av brutalitet. Detta gäller för skådespelare, forskare och musiker. Alla offrar något och trampar på annat. Familjen får alltid sitta emellan. Det krävs förmåga att ta risker, stå fast när det blåser, ett samvete som tillåter att både lagen kringgås när så behövs. Affärslivet är hårdare än skådespeleriet. Drabbningar mellan affärsimperier inte bara liknar krig. Det är ofta krig. Bokstavligen!

Andra generationen i familjeimperiet brukar kallas för förvaltargenerationen. Om en ändamålsenlig och välavvägd brutalitet utgör en avgörande kvalitet hos generationen av pionjärer, utgör diplomatin en av de främsta kvaliteterna hos den andra generationen inom företagsimperiet. Utifrån den styrkeposition som pionjärerna skapat uppstår behov av en ”paus” för att konsolidera imperiet efter en expansion som ofta ägt rum i ursinnigt tempo och genom att ”kliva över lik”.

Förvaltaren måste kunna avgöra vilka av företagen som kan vidareutvecklas, ska säljas eller läggas ned. Under denna process måste många av pionjärens trotjänare bort. Vissa arbetare råkar bara arbeta på fel företag och riskerar att bli arbetslösa då detta läggs ned. Andra, ibland personer som varit pionjären lojala under den ”brutala” eran, måste ersättas av folk med andra kvaliteter. Men lojaliteten kommer att vara lika viktig.

Förvaltaren ärver ofta inte bara pionjärens företag, pengar och makt utan även hans fiender. Förvaltarna har ofta ett stort behov av att sluta fred med familjens fiender. Detta för att få tid att utveckla företagen med framtid. En fred kan utvecklas till ett samarbete, ett samarbete leder ibland till sammanslagning, där ursprungsföretagets intressen måste bevakas. Helst i form av en aktiemajoritet. Under konsolideringens komplicerade process utgör diplomatin en av de främsta egenskaperna hos förvaltarnas generation. Utan diplomati är det nästan omöjligt att genomföra en inre omstrukturering utan att gamla trotjänare förvandlas till nya fiender. Utan diplomati kan det vara omöjligt att förvandla gårdagens konkurrenter till framtidens partners. Det företag, eller imperium, som inte konsoliderar sig kommer inte att vara redo att möta framtiden och går under.

Den tredje generationen kallas ofta ”fördärvarna”. De saknar känslan för farfaderns pionjärarbete och faderns strukturomvandling. Pionjärernas brutalitet kan vara obehagligt att tala om. Faderns diplomati tråkig. Den ”tredje generationen” består ofta av bortskämda snorvalpar av båda könen. Ett stort problem är att de tar familjens rikedom och prestige för given, samtidigt som de unnar sig det ”ljuva livet”. Om andan faller på, och tredje generationen får för sig att själva driva företaget, är sannolikheten stor att de lyckas fördärva detsamma.

Denna livscykel för ett företagsimperium, här beskrivet i form av tre generationer, stämmer inte alltid. Det kan komma och gå både en och två generationer av pionjärer, förvaltare och fördärvare. När det gäller familjen Kennedy är livscykeln på tre generationer slående. Finansfamiljen Wallenberg i Sverige rullar nu på i sin femte eller sjätte generation. Men som pedagogiskt exempel är ”de tre generationerna” ett mycket användbart exempel.

Ekonomiska imperier och politiska
Resonemanget om de olika generationerna kan, i mycket stor utsträckning, överföras till en folkrörelse som socialdemokratin. Ett företagsimperium framgång kan mätas i försäljningssiffror. Ägarnas personliga vinst utgör avkastningen på satsat kapital, i förhållande till deras arbetsinsats och risktagande. Men till detta måste läggas att de som leder ett verkligt imperium, som familjen Wallenberg, även attraheras av maktaspekten. Denna faktor kan vara stor eller liten, men det vore löjligt att förneka maktens dragningskraft, eftersom makt ger utövaren en möjlighet att sätta sin personliga prägel på de viktigaste besluten.

Den politiska folkrörelsens motsvarighet till försäljningssiffrorna utgörs av andelen röster partiet får i valen. Antalet röster avgör, tillsammans med diplomatisk skicklighet, partiets möjlighet att förverkliga partiprogrammet. Motsvarigheten till företagsvinsten är mindre konkret i en politisk rörelse. Men den går att ringa in. Den består dels av hur stor del av partiprogrammet som kan förverkligas – eller i vilken utsträckning partiet lyckas stoppa andras ”katastrofala” förslag – något som kan vara lika viktigt. I politiken utgör maktaspekten naturligtvis en större attraktion än vinsten på satsat kapital. För byggaren av ett företagsimperium är makten över samhället indirekt genom förmågan att dirigera kapitalrörelserna. För statsministern är makten mer direkt genom möjligheten att driva igenom lagar och satsa på reformer via budgeten.

För pionjärerna, både bland företagare och politiska ledare, vore det fel att förneka mer idealistiska drivkrafter än snöd vinning. August Palm förde inte socialismen till Sverige för att bli rik. Han blev själv slagen, familjen gick hungrig. Sven Wingquist, världsledande i utvecklingen av kullager och Svenska Kullagerfabriken (SKF), drev av viljan att lösa svåra tekniska problem.

För den ”tredje generationens” fördärvare förskjuts drivkrafterna mot attityden ”efter oss syndafloden”. Paris Hilton, barnbarnsbarn, till Hiltonkedjans grundare utgör ett sådant exempel. Hon är känd för skandaler, domstol, beslut om att fängelse och fotboja samt realitysåpor. Ingvar Carlssons utsåg Mona Sahlin till att efterträda honom som partiledare och statsminister. Detta blev till en olycka. Sahlin, som fått hela sin karriär via föräldrar och vänner, kom att kantats av skandaler. Även om det finns skillnader mellan ekonomiska imperier och politiska, är likheterna mellan företagsimperier på dekis och folkrörelser på dekis, slående.

1. Pionjärer och grundare

Socialdemokratin har haft två-tre generationer av pionjärer som alla drev utvecklingen framåt. En folkrörelse tar oftast mer tid på sig än ett familjeföretag. Det handla om många, ofta miljoner, människor som ska övertygas. Till socialdemokratins pionjärer kan vi finna åtminstone två varandra överlappande generationer av ledare. Till den första hör August Palm, Axel Danielsson samt Hjalmar Branting; till den andra generationen hör Branting, Per-Albin Hansson och Gustav Möller. Några nämnda, många glömda. Under denna drygt 50-åriga epok hade tre avgörande steg tagits. Det första steget bestod i att Palm bidrog till att driva ut liberalismen ur den då lilla arbetarrörelsen samt till att ställa rörelsen på socialistisk grund. Det andra steget bestod i att lägga grunden till den väldiga tillväxten som skapade folkrörelsen med dess många armar – varav parti och fackföreningar var de främsta; det tredje steget omformade partiet till att bli statsbärande.

Under denna process besegrade socialdemokratins ledning inte bara liberalerna, som alltså dominerade den lilla arbetarrörelse som fanns då Palm anlände till Sverige i slutet av 1800-talet. Socialdemokratins ledning besegrade även Syndikalisterna. Detta som ett av många led i processen att göra sig kvitt revolutionärerna. Efter partisprängningen 1917 bedrevs en mycket hård kamp mot de två kommunistiska partierna i Sverige. Syftet var fortfarande att göra sig kvitt revolutionära strömningar men även att monopolisera partiets dominans över fackföreningsrörelsen. Detta för att även kunna motverka spontana strejkrörelser. Kontrollen av arbetarna var en förutsättning för att landets borgerlighet tryggt skulle kunna anförtro statsmakten åt arbetarrörelsen år 1932.

När detta skedde var arbetarrörelsens pionjärtid definitivt över. Tveklöst hade dessa pionjärer visat prov både på idealism och brutalitet. Precis som så många byggare av företagsimperier. Men en sak måste understrykas: medan den första generationen av pionjärer kämpade för att göra arbetarrörelsen socialistisk, kämpade den andra generationen för att göra sig kvitt revolutionärerna och vinna borgerlighetens förtroende. Detta för att kunna ta över statsmakten. Under ytan hade det skett en kvalitativ förändring av arbetarrörelsen under de 51 år som gått sedan August Palm höll sitt föredrag om ”Hvad Hvilja Socialdemokraterna” 1881, fram till dess att Socialdemokraterna ensamma bildade regering 1932.

Det fanns nu en djup motsättning inbyggd i socialdemokratin. Det handlade fortfarande om ett arbetarparti. Men partiets ledning och politik var borgerlig. Det vi ser vid denna tid är alltså ett borgerligt arbetarparti, med en inbyggd splittring, som sedan kommer att göra sig gällande, gång på gång, fram till våra dagar.

2. Folkhem och brutalitet

Efter en stor valseger bildade Per Albin Hansson 1932 den första, rent socialdemokratiska, regeringen. 30-talet präglades av den internationella börskraschen som gav upphov till massarbetslöshet och fattigdom. Situationen påbjöd någon form av arbetslöshetsförsäkring samt en satsning på offentliga AK-arbeten. I mitten av 30-talet infördes folkpension från 67 år (männen dog i snitt vid 68). Barnbidragen infördes 1937 och två-veckors semester 1938. Folkhemstanken hade lanserats. Men arbetslöshet och brist på ekonomiska resurser gjorde att folkhemmet var mer ett löfte för framtiden än en realitet för dagen. Ett tecken på hur det stod till var att tre fjärdedelar av alla svenska bostäder saknade dusch och badkar 1945.

Något som underströk att pionjärtiden var slut var att partiledningen började bekämpa opposition inom facket med hjälp av statliga maktmedel, och i samarbete med arbetsgivarna. Ett av medlen var svartlistning. Men under Andra Världskriget, som ledare för samlingsregeringen, användes ännu brutalare metoder. Både kommunister och radikala socialdemokrater, ofta de som med livet som insats bekämpat Francos fascister i Spanien (som hade fått stöd av Hitler och Mussolini) sattes i taggtrådsinhägnade arbetsläger (Sveriges variant av koncentrationsläger)! Per-Albin Hansson och Gustav Möller, som tillhört den andra pionjärgenerationen, tog båda steget över till den första generationen av förvaltare. Under kriget utvecklade dessa, liksom sina motsvarigheter inom företagsvärlden, en diplomatisk förmåga.

En erfarenhet: Det var lättare att förhandla om man var den starkare parten. Idag kallas Folkhemmet för välfärdssamhället. År 2016 angrips detta allt hårdare. Borgerligheten blir allt mindre villig att förhandla. Vi får inte glömma vad historien lärt oss: när arbetarrörelsen blir svagare ökar svårigheten att uppnå goda avtal. Därför behövs en strejk ibland. Vi har nu hunnit till perioden efter Andra Världskriget.

3. Den gyllene epoken

Det kom att bli Tage Erlander och Gunnar Sträng som personifierade förvaltarnas gyllene epok. Det var under deras tid som det stora reformbygget påbörjades. Ett skäl till att Erlander och Sträng gått till historien var deras långa tid vid makten. Erlander satt som partiledare och statsminister under hela 23 år, mellan 1946 och 1969. Sträng var finansminister under hela 21 år, mellan 1955 och 1976. Båda hade dessförinnan tillhört regeringen sedan mitten av 40-talet.

Dessa, den andra generationen av förvaltare, kom att bli de verkliga hjältarna i arbetarrörelsens historieskrivning. Men dess handlingsprogram baserades inte, som mytbildningen ofta gör gällande, på Ernst Wigforss och Efterkrigsprogrammet. Handlingsprogrammet utgjordes av en modell som utarbetats av Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Denna innebar bl a en radikal strukturomvandling av industrin, och en likaså radikal omlokalisering av befolkningen. Mindre lönsamma företag slogs medvetet ut, liksom jordbruk, medan stora exportinriktade företag gynnades via skattepolitiken. Ett viktigt redskap i denna dubbla omvandling av landet var den ”solidariska lönepolitiken”. Arbetarna och bönderna flyttades från inland till kust, från norr till söder, för att tillgodose industrins behov av arbetskraft. Då olönsamma företag slogs ut, och arbetarna frigjordes och förflyttades till lönsamma företag, skedde en kraftfull ökning av produktiviteten i Sverige. (Landet gynnades också av sin icke-krigsdrabbade produktionsapparat, samt den väldiga efterfrågan som uppstod då Europa skulle återuppbyggas.) Tillsammans gav dessa faktorer Sverige stora framgångar på världsmarknaden. Företagens vinster räckte både till skattehöjningar som finansierade reformer, och till höjda löner. Levnadsstandarden höjdes därmed från två håll.

Sedan 30-talet hade reformerna varit defensiva till sin natur. De skyddade arbetande familjer vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet. Förlängd semester var ett led i arbetarnas återhämtning men berikade naturligtvis även fritiden. Barnbidraget som kom utgjorde en stimulans för att skaffa fler barn. Den radikala politiken efter kriget skärpte motsättningarna mellan stad och land. Folkomflyttning innebar växande glesbygdsproblem samt social oro i storstädernas förorter. Men på det stora hela var modellen ett framgångsrecept med industrins behov i centrum. Industrin var både mål och medel. Och socialdemokratin var både ett arbetar- och industriparti.

Vi konstaterade tidigare den motsättning som byggts in i partiet, dels genom dess sociala bas inom arbetarklassen, dels genom en borgerlig ledning och politik. Det var på denna inbyggda dualism som den modell – som utarbetats av Gösta Rehn och Rudolf Meidner – var baserad. Kapitalismen effektiviserades på ett hårdhänt sätt. Företag slogs alltså ut i glesbygd och dess arbetare förflyttades till industristäder. Men levnadsstandarden höjdes. Detta bidrog till att finansiera två av de största sociala förändringarna i Sveriges historia: kvinnornas inträde på arbetsmarknaden samt bygget av en miljon nya ljusa och praktiska bostäder. Detta var två verkligt offensiva reformer.

4. Från förvaltare till fördärvare

Olof Palme kom att bli den obestridde ledaren för förvaltarnas andra generation. Han var partiledare under nästan 17 år, mellan 1969 och fram till sin död 1986. Palme var statsminister under cirka elva av dessa. Palme var även med då den första generationen av fördärvare steg fram. Palme själv mördades i början av 1986 och kom aldrig att bli en del av denna tredje karaktär av politiker. Men hans samtida förvaltarkollegor – Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson – kom att tillhöra den första generationen av fördärvare.

Under den andra generationens förvaltare började socialdemokratins förståelse för att grunden till Folkhem, eller välfärdssamhälle, byggde på storleken och effektiviteten hos industri och övrig produktion att försvagas. Industrin hade att kämpa på en världsmarknad med ständigt hårdare konkurrens. De yngre socialdemokrater som skolades, exempelvis inom SSU och kvinnoförbundet, började ta det ekonomiska utrymmet för reformer och lönehöjningar för givna. Men sanningen var annorlunda. Sveriges industrier fick allt svårare att hävda sig i den internationella konkurrensen. Samtidigt blev alltså reformerna offensiva: de omfattade fler människor och kostade mer. Nya stora satsningar på barn- och äldreomsorg, grund- och gymnasieskola samt högre utbildning kostade.

Samtidigt skedde revolutionära och omvälvande händelser på det internationella planet. Dessa drev fram krav på reformer även inom arbetsrättens område. Och en frän debatt påbörjades om ägandet av företag och kontrollen över vinster och investeringar i form av Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder (som han utarbetat på uppdrag av LO). Vi är nu framme vid 1970-talets mitt och aptiten på omfattande reformer är större än någonsin. Samtidigt börjar industrin få det allt svårare att leverera det ekonomiskt nödvändiga utrymmet för samhällsreformer och lönesatsningar. Socialdemokratin regerade med hjälp av en hög inflation som till stor del beror på att kostnadskrävande reformer och höjda löner inte längre motsvaras av ett ekonomiskt utrymme.

Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 1976. Detta innebar ett generationsskifte. Ut försvann Gunnar Sträng och in på arenan steg de förvaltare som sedan skulle omvandlas till fördärvare. Som tidigare sagts bestod dessa av K-O Feldt och Ingvar Carlsson. Transformationen från förvaltare till fördärvare skedde mot deras egen vilja. De var förvaltare, fast vid fel tidpunkt. Den svenska exportindustrin försvagades i förhållande till konkurrenterna samtidigt som globaliseringen sköt fart på allvar genom avregleringen av valutamarknaderna. Socialdemokratins framgångsrecept – satsningar på exportindustrin för att skapa jobb, höjda löner, ett ekonomiskt utrymme för reformer som utbildning och utbyggd offentlig sektor – fungerade inte lika bra längre.

En bit in på 1980-talet började eftergiftspolitiken gentemot borgerligheten. En epok av skattesänkningar och nedskärningar inleddes. Till en början försiktigt. Nedskärningarna slog bland annat mot barn- och studiebidragen. Och inkomstskillnaderna började öka. Under 80-talets första halva blev borgerligheten mer militant. Den 4 oktober drog borgerligheten samman 75 000 personer i Sveriges hittills största, och mest aggressiva, demonstration sedan borggårdstalet 1914. Det direkta målet för demonstrationen var löntagarfonderna. Men indirekt angreps hela socialdemokratins välfärdssamhälle, inklusive de fackliga rättigheterna. Detta skrämde arbetarrörelsen, stärkte dess borgerliga flygel och lade grunden för framtida stora nedskärningar.

Till en början var budskapet från Ingvar Carlsson och K-O Feldt, dåvarande statsministern respektive finansministern, att ”till detta är vi nödda och tvungna”. Vi kommer att återställa allt då det blir bättre tider. Men efter några år började dessa förvaltare, som kom att bli den första generationens fördärvare, att understryka att detta numera är socialdemokratisk politik. Som vi vill ha den. Vi är nu framme vid övergången från 80-tal till 90-tal. Detta var en kritisk period. Socialdemokraterna övergav sitt EU-motstånd och ansökte om inträde i unionen. Mona Sahlin var arbetsmarknadsminister. På regeringens vägnar lade hon fram ett förslag till vad som i praktiken var ett tvåårigt strejkförbud för det kvinnodominerade fackförbundet Kommunal. Mona Sahlin kom senare att utgöra en av de mest framträdande ledarna för fördärvarnas andra generation. Detta ligger ännu i framtiden. Socialdemokraterna förlorar och återvinner regeringsmakten.

In på scenen kliver Göran Persson. Först som finans- och senare som statsminister utgör han mer än någon annan symbolen för det mest omfattande nedskärningsprogrammet i västvärlden. Persson utgör även ansiktet på fördärvarnas andra och ”egna” generation. Vänsterpartiets Gudrun Schyman bistod Persson genom att ställa upp på 90 procent av hans 126 miljarder i nedskärningar efter valet 1994!

5. Den sista striden?

Vi började med att tala om ett familjeföretags tre generationer: pionjärerna, förvaltarna och fördärvarna. Fördärvarna hamnar ofta i bittra arvsstrider. Många arvtagare och syskon strider hellre om storleken på sin andel av arvet efter ett stolt men nu döende företag, än om rätten att få försöka vända trenden och leda företaget mot en ny storhetstid.

Dagens socialdemokrater påminner starkt om dessa syskon. Valnederlagen 2006 och 2010 ger upphov till allt bittrare strider, och allt större illvilja, vid följande partiledarskiften. Detta är fördärvarna i full frihet. Det handlar inte om att utforma något nytt handlingsprogram som det Rehn-Meidner utarbetade efter kriget. Dagens unga socialdemokrater vet inte ens vilka dessa personer är. De förstår varken den modell som så länge tjänat deras rörelse så väl, eller behovet att ta kontroll över de kapitalrörelser som innebär att välbetalda industrijobb försvinner från Sverige för att återuppstå i låglöneländer som Kina. Den andra generationens fördärvare kan liknas vid odugliga sjöofficerare. Istället för att bemanna pumparna, och fylla livbåtarna, för att rädda skepp och passagerare (parti och väljare) strider man om vem som ska bli utsedd till kapten på det sjunkande skeppet. Ungtupparna saknar andra drivkrafter än att erövra kommunalrådsposter, riksdagsplatser och kanske t o m en ministerpost! Här påminner de verkligen om de odugliga syskonen på vårt gamla familjeimperium.

Som vi visat tidigare befinner sig socialdemokratin i ett långt framskridet tillstånd av splittring. Inte främst i en aktiv form, med två permanenta falanger med två tydliga ansatser till var sitt ”partiprogram”. Däremot håller den passiva splittringen på att permanentas. Detta sker genom att allt fler LO-arbetare överger partiet för SD. Och skulle partiet förlora regeringsmakten 2018 är det troligt att detta åter kommer att leda till en aktiv kamp mellan olika falanger, precis som vid de nämnda valnederlagen, och påskynda skeppets undergång.

”Den sista striden” kommer sannolikt att stå mellan vilken av de två traditionerna som uppstod redan under pionjärernas tid. Den ena tradition bygger på att socialdemokratin är ett arbetarparti. Den andra traditionen betonar att ledningen och dess politik är borgerlig. Hittills har det funnits utrymme för båda dessa traditioner. Och den ständiga dragkampen dem emellan har, under större delen av socialdemokratins existens, kunnat hållas i schack. Men idag finns tre skäl till att de två traditionerna kanske inte längre ryms inom samma parti:
a) globaliseringen av ekonomin innebär att frågorna ställs som ett ”antingen eller” när det gäller kontrollen över kapitalrörelser, vinster och investeringar: detta klarade inte S av förra gången det begav sig under andra halvan av 70-talet då löntagarfonderna stod på dagordningen,
b) den väldiga övergången av arbetarväljare till SD gör att de arbetare som finns kvar, kanske inte längre klarar av att hålla den borgerliga falangen stången, en falang som vill kapa banden med LO-och göra om socialdemokratin till ett parti som Liberalerna?
c) socialdemokratins oförmåga att formulera hur en sammanhållen välfärdsstat ska överleva, då klassklyftorna ökar och islamister arbetar för att öka segregeringen,
d) dagens framväxande, tredje, generation av fördärvare saknar helt förståelse för hur ”skeppet” en gång byggdes, och klarar inte ens av att ta striden med SD om att återvinna arbetarväljarna: det är tvivelaktigt att de ens klarar av att formulera problemet. De känner ingen lojalitet mot något annat än sin egen karriär.

Frågan är om socialdemokratin kommer att överleva sina fördärvare? Eller om partiets unika framgångssaga är över? En sak är säker: varken Stefan Löfven, Mona Sahlin eller dagens för industri och ekonomiskt tänkande främmande SSU:are kommer kunna att lösa socialdemokratins kris. Blir valet 2018 inledningen på ”den sista striden”?