Historia

Slagen vid Marne och Verdun – krigets blodigaste händelser

Kalle Wadin Wesslén
Publicerad i
#89-90
Lästid 4 min

Under 2014–2015 har Nya Arbetartidningen publicerat ett antal artiklar i en serie om första världskriget, som ägde rum för exakt 100 år sedan. Denna artikel handlar om två av de blodigaste händelserna under kriget – slagen vid Marne och Verdun.

Innan vi går in på de båda slagen är det på sin plats att göra en kort repetition av innebörden i den tyska militärdoktrinen, den så kallade Schlieffenplanen. Planen gick ut på ett snabbt avgörande av kriget. Tyskland skulle först snabbt besegra västmakterna, för att därefter kunna fokusera helt på Ryssland, där planen var att vinna efter ett längre utnötningskrig. Taktiken var till för att undvika ett besvärligt tvåfrontskrig. I själva verket utvecklade sig kriget snarare tvärtom, där det stora utnötningskriget blev på västsidan, medan tyskarna fick ett antal snabba framgångar mot Ryssland i öster.

Slaget vid Marne var ett av krigets första, i september 1914. Trots att slaget bara pågick i en vecka ledde det till över 500 000 döda och skadade, av totalt ungefär 2,5 miljoner stridande. Förlusterna var i princip lika stora på bägge sidor. I detta slag försökte tyskarna knäcka den franska armén och därmed ta sig fram till Paris. Det går att säga att första världskriget blev en form av tävlan i vilken sida som kunde döda flest och vilken sida som kunde hantera störst förluster utan att bryta samman. Slaget vid Marne blev ett stort bevis på detta. Trots enorma förluster på kort tid vägrade bägge sidor att ge upp.

Slaget vid Verdun 1916 kom att bli rentav ännu värre. Förlusterna, på bägge sidor, var betydligt större. Det blev också ett mycket mer utdraget slag rent tidsmässigt. Slaget pågick i tio månader – från 21 februari till 18 december 1916 – och ledde till nästan en miljon döda eller skadade, runt 20 % fler på den franska sidan än på den tyska. I området där slaget pågick fanns sammanlagt ungefär sju miljoner soldater, världshistoriens allra största truppkoncentration. Den typ av krigsföring som slaget vid Verdun gav prov på gick stick i stäv med den ursprungliga Schlieffenplanen. Det blev som sagt ett mycket utdraget utnötningskrig där bägge parter försökte knäcka sin motståndare genom enorma dödstal. Efter att tyskarna övergivit Schlieffenplanen och lagt om till denna taktik blev kriget rätt stillastående, och Frankrike anslöt sig helt till denna typ av krigföring. Målsättningen blev alltså att försöka skapa någon form av Pyrrhus-seger, en seger till varje pris, oavsett hur stora förlusterna skulle bli.

Den militärteknologiska utvecklingen inför och under första världskriget gav verktyg för att maximera dödandet. Bland annat mer effektiva kanoner, men även olika former av stridsgaser, flygplan och primitiva varianter av stridsvagnar. Slaget vid Verdun inleddes med världshistoriens hittills längsta artilleribeskjutning. Det var tyska armén som under nio timmars tid använde 1 400 kanoner av olika slag. Allt som allt sköts två miljoner granater mot de franska befästningarna under denna dag, 21 februari 1916. Under hela det tio månader långa slaget avfyrades ungefär 23 miljoner granater.

I början av Verdunslaget lyckades tyskarna göra vissa framsteg och erövra ett antal franska försvarsfort. Efter en tid blev dock det franska motståndet för hårt och slaget blev mer stillastående. Den tyska offensiven hindrades dessutom av att en fransk granat träffade ett enormt tyskt lager med omkring en halv miljon granater, vilket ledde till krigets största explosion och stora skador för den tyska krigsinsatsen. Tyskland fortsatte under flera månaders tid att långsamt avancera, men till slut lyckades en fransk motoffensiv få den tyska armén att ge upp och dra sig tillbaka. Då hade striderna pågått i tio månader.

Under Andra världskriget, ett par-tre årtionden senare, blev inte krigföringen stillastående på samma sätt. Men även detta krig övergick i mångt om mycket till ett utnötningskrig. Den tyska armén ryckte inledningsvis fram mycket fort, vilket bland annat gjordes möjligt av att förutsättningarna för trupptransporter hade förbättrats. Ett snabbt avgörande uppnåddes i väst. Istället övergick kriget till en lång och utdragen historia på Östfronten, där ingen av parterna ville ge upp. Det finns skillnader och likheter mellan bägge krigen.

Lämna en kommentar