Syrizas första stora misstag efter valet var att bilda regering med högern.
Syriza misslyckades, med knapp marginal, att säkra en egen majoritet i det grekiska parlamentet. Partiledaren Tsipras argumenterade för att hans parti behövde stöd i parlamentet för att få igenom sina förslag. Syriza bildade därför en koalition med Oberoende greker. Detta är ett invandrarfientligt högerparti som råkar vara motståndare till åtstramningspaketen och återbetalning av de enorma utlandsskulderna. Koalitionen är en fälla för Syriza. Oberoende greker kan när som helst dra tillbaka sitt stöd. Detta skulle leda till att regeringen faller.
Syriza utgör en del av arbetarrörelsen. Även om partiet är en bred koalition av olika grupper så utgörs dess kärna av Synaspismos, vars rötter finns i den eurokommunistiska delen av det grekiska kommunistpartiet (KKE), som bildades genom en splittring 1967. Syriza är inget revolutionärt parti. Dess naturliga allierade utgörs av kommunistpartiet KKE. Detta parti har beskrivits som det mest stalinistiska partiet i Europa. KKE har trots detta en betydande förankring inom den grekiska arbetarklassen. På sitt sekteristiska vis sade KKE nej till villkoren för att ingå i en koalition med Syriza.
Vad göra? Syriza och KKE har mycket gemensamt politiskt. Därför borde Syriza föra fram de delar av politiken som är gemensam till omröstning i parlamentet. Om KKE-ledningen, i detta läge, skulle fälla Syriza skulle KKE tvingas rösta emot en politik de själva har kampanjat för under många år. En sådan handling skulle avslöja KKE:s ledning inför partiets egna medlemmar och sympatisörer inom arbetarklassen. Om Syrizas regering faller efter ett sådant svek skulle den kunna utlysa nyval och bedriva en valkampanj, både utifrån vad man hittills åstadkommit, och för en sorts förtroendeomröstning kring det program som partiet ska driva i framtiden. Ett program som skulle tilltala KKE:s gräsrötter.
Syrizas ledning har gett sig in i en strid som måste föras till slutet. Om ledarna tror att det räcker med platserna i parlamentet för att genomföra sin politik kommer de att förlora. De krafter som står emot dem – borgerlighetens ekonomiska toppar, officerskåren och EU – är alldeles för starka. Alla framgångar för Syriza utgör en väldig inspiration, inte bara i Grekland, utan i hela Europa. I många länder finns en opinion, och i länder som Spanien finns en levande rörelse, mot åtstramningarna. Ett bakslag för Syriza skulle även det få väldiga internationella konsekvenser – fast av negativ karaktär. Syrizas strid kommer att stödjas av miljontals arbetare, inte bara i Grekland, utan runt om i världen. Men en förutsättning för stödet är att den arbetande befolkningen dras in i en kampanj för kontrollen av samhället – dess ekonomi och dess ordningsmakt – och som berövar borgerligheten kontrollen över banker och nyckelföretag. Kampen kommer, i slutänden, att stå mellan en socialistisk samhällsomvandling i Grekland. Eller en kontrarevolution som i Chile 1973.