Internationellt

Hetsen mot Ryssland ett redskap för att ansluta Sverige till Nato

Davis Kaza
Publicerad i
#74
Lästid 4 min

Den hets mot Ryssland som media jobbade hårt för att piska upp i samband med Försvarsmaktens underrättelseoperation i Stockholms skärgård syftade till att kratta vägen för en svensk anslutning till försvarsalliansen Nato. Det går inte att förklara varför Försvarsmakten gick ut offentligt med en farsartad underrättelseoperation som inte ledde till några konkreta resultat på något annat sätt. Under de senaste 20 åren har ledande politiker och militärer tagit steg för steg arbetat för att smygansluta Sverige till Nato. ”Rysskräcken” utgör ett viktigt redskap för att nå målet. Och media ställer lydigt upp med att förvandla ryska oljetankers till moderskepp för ubåtar – eller fiskare till Spetsnaz.

Arbetarpartiet försvarar inte Ryssland. Vi fördömer Rysslands agerande i Ukraina och Vladimir Putins förtryck av det ryska folket. Men samtidigt vill vi understryka att hotet från ”ryssen” är konstruerat, och används som ett politiskt verktyg när det gäller att anpassa svensk utrikes- och säkerhetspolitik till USA. Smyganslutningen till Nato har gått stegvis och helt utan demokratisk debatt. För ett år sedan biföll Natos högsta beslutande organ Sveriges ansökan om att vara med i Natos snabbinsatsstyrka NRF (Nato Reaction Formation). I november 2013 deltog Sverige i den största Nato-övningen på sju år, kallad Steadfast Jazz, som ägde rum i Polen. Under 2014 har Sverige deltagit i en rad Nato-övningar – bland annat en flygövning i Litauen i slutet av mars, där två Jas-plan deltog. Återigen: detta närmande till Nato har skett utan demokratisk debatt.

Bara några dagar efter att Försvaret avslutat sin underrättelseoperation i Stockholms skärgård presenterades en ny försvarsutredning. Utredningen tillsattes av den förra regeringen och syftade till att se över Sveriges samlade försvarspolitiska arbete – hur det ser ut idag och hur det skulle kunna utvecklas. Den slutsats som presenteras är, föga förvånande, att Sverige bör utreda att gå med i Nato. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och Stefan Löfven har sagt att detta inte är aktuellt. Samtidigt var Hultqvist en av de som tillsatte utredningen i egenskap av ledamot i Försvarsutskottet. I stort fortsätter S och MP den förra regeringens linje vad gäller samarbetet med Nato.

De krafter som vill ansluta Sverige till Nato måste bryta med den alliansfrihet som varit Socialdemokraternas och hela Sveriges signum under decennier. Under flera generationer har det funnits ett djupt och aktivt motstånd mot USA:s agerande som världspolis och supermakt. Visserligen samarbetade Sverige i praktiken med USA i smyg. Men de folkliga massrörelserna, kanske tydligast uttryckta i rörelsen mot USA:s krig i Vietnam, Laos och Kambodja, gjorde det omöjligt för politiker att ansluta Sverige till det USA-kontrollerade Nato under flera decennier.

Nu är de folkliga rörelserna borta. Men stödet för svensk alliansfrihet är fortfarande starkt. Därför vill Nato-ivrarna skrämma oss med ett aggressivt Ryssland, som under Putins tid vid makten återhämtat sig från 1990-talets ekonomiska kollaps. Problemet, för Nato-ivrarna, är att det inte finns något bred folklig uppfattning om att Ryssland skulle utgöra något hot mot Sverige. Inte ens efter anslutningen av Krim-halvön till Ryssland. Därför tvingas Nato-ivrarna hetsa så hårt mot Ryssland i samband med den jakt på undervattensverksamhet som Försvaret nyligen avslutade. Och därmed riskera att framstå som idioter – med kritik från Finland.

Sanningen är att varken ÖB eller regeringen tror på att det existerar något militärt hot mot Sverige från Ryssland. Putin är hårt pressad av internationella ekonomiska sanktioner efter annekteringen av Krim-halvön. Tanken att Ryssland överhuvudtaget skulle ge sig på ett EU-land militärt är absurd. Särskilt absurd blir denna tanke mot bakgrund av Rysslands pressade läge. Men för de krafter som vill ansluta Sverige till Nato så utgör logik en fiende. Hetsen mot Ryssland fyller rollen av att skapa en irrationell rädsla för ett hot som inte finns. Det handlar om att skapa en politisk acceptans för att driva igenom en svensk anslutning till Nato.

Då omvandlas en underrättelseoperation i Stockholms skärgård till en mediecirkus. Oljetankers till moderskepp för miniubåtar. Och den pensionerade fiskaren Ove till en smygande Spetsnaz-agent.

Läs även:

Davis Kaza

Redaktör

Lämna en kommentar