Inrikes

Facket måste kontrollera arbetskraftsinvandring och kapitalströmmar

Foto: Svenska Hamnarbetarförbundet
Jan Hägglund
Publicerad i
#67
Lästid 5 min

Det talas mycket, och med rätta, om de enorma skattesänkningar som Alliansregeringen har genomfört och som nu utarmar skola och sjukvård, barn- och äldreomsorg. Men en fråga som står ännu högre upp på dagordningen för Reinfeldt & Co handlar om deras beslutsamhet att riva upp det regelverk som sedan 1970-talet har skyddat oss som jobbar i Sverige. Förändringarna hotar alla på arbetsmarknaden.

Industriarbetarna var de som drabbades först – genom den väldiga kapitalexporten från Sverige. Och då kapitalet flyttar utomlands, då flyttar även industrijobben utomlands. Svenska storföretag ökade antalet anställda med 300 000 under en tjugoårsperiod fram till år 2009. Men ökningen skedde bland annat i Asien och i Latinamerika inte i Sverige. Här hemma har industrijobben minskat dramatiskt. Detta trots företagens enorma vinster. Bara de 75 viktigaste företagen på Stockholmsbörsen gjorde 327 miljarder i vinst ifjol. Men pengarna går inte till investeringar för att säkra jobben i Sverige.

Först beräknas nästan 60 procent av vinsten gå till aktieägarna. Sedan sker alldeles för lite investeringar i Sverige. Utan industri försvinner viktiga jobb. Skatteinkomster, som alltid bidragit till att finansiera offentliga sektorn, ersätts med utgifter för arbetslöshetsersättningar. Några år efter att produktionen flyttat så flyttar även industrins avdelningar för FoU (forskning och utveckling). Industridöden leder till en utarmning av kunskapsnivån i landet. Värst drabbas glesbygden med en begräsad arbetsmarknad. Då Element Six lägger ned i Robertsfors förlorar 175 anställda sina jobb. Detta innebär en katastrof för hela samhället. Enligt SCB minskade antalet arbetstillfällen inom tillverkning och utvinning med 75 000 mellan åren 2008-2012. Och arbetslösa har nästan inga rättigheter i dagens Sverige.

Bemanningsföretagen kom som ett nästa steg. Den arbetsgivare som använder sig av ett bemanningsföretag inträder inte i ett arbetsgivarförhållande mot de anställda, med det ansvar detta innebär. Då industriföretaget Volvo använder sig av bemanningsföretaget Lernia för att skaffa fram arbetare köper Volvo enbart en tjänst. Om arbetsbrist skulle uppstå gäller inte vanliga uppsägningsregler. De arbetare som utför arbete åt Volvo har nämligen inget anställningsförhållande med Volvo, utan bara med bemanningsföretaget Lernia. Och bemanningsföretaget utför ingen eget arbete – det förmedlar bara arbetskraft. Därför kan inte den anställde kräva att uppsägningsreglerna ska följas av bemanningsföretaget heller!

Det som gäller vid uppsägning gäller även i en rad andra sammanhang. Rätten till medbestämmande (MBL) vid större förändringar på arbetsplatsen försvinner; om en konflikt uppstår på arbetsplatsen mellan en chef och arbetaren gäller inte anställningsskyddet (LAS), osv. Genom systemet med bemanningsföretag kan ett industriföretag som Volvo slippa hela det regelsystem som gällt på svensk arbetsmarknad sedan slutet på 1970-talet. Situationen kan lika gärna illustreras med en kommun som använder sig av ett bemanningsföretag då kommunen behöver personliga assistenter.

Rättigheterna för löntagarna försvinner i och med uppdelningen i ett företag som fungerar som en arbetsförmedling, utan egen produktion av varor och tjänster, och det producerande företaget. Introducerandet av bemanningsföretag innebär avskaffandet av alla de rättigheter som kollektivavtal och arbetsrättslagstiftning är menade att ge de anställda. Bemanningsföretagen ändrar styrkeförhållandena till företagens fördel gentemot de anställda. De anställda kastas 40 år tillbaka i tiden.

Arbetskraftsinvandring på företagens villkor innebär ytterligare ett slag mot de anställdas rättigheter och trygghet. Inom EU råder i praktiken fri arbetskraftsinvandring. Ofta går det till så att en svensk huvudentreprenör (företag) inom byggbranschen åtar sig ett bygge. Sedan hyr det svenska företaget in underentreprenörer (företag) från andra länder. De byggnadsarbetare som arbetar år en underentreprenör, t ex från Lettland eller Polen, gör detta till långt lägre löner och sämre villkor än vad svenska kollektivavtal och arbetsrättsliga regler innebär. Detsamma gäller för lastbilschaufförer som transporterar varor åt ett bulgariskt företag i Sverige.

Detta slår ut svenska byggjobbare och lastbilschaufförer från respektive bransch samtidigt som arbetarna från utlandet kan tvingas att leva under slavliknande förhållanden. När det gäller arbetskraftsinvandring från utomeuropeiska länder har det blivit mycket enklare för företagen att ta in arbetskraft från exempelvis Filippinerna som arbetar för ännu lägre lön och sämre villkor (se sid 8). Det finns en uppenbar likhet mellan de företag som använder sig av bemanningsföretag, och de som hyr in lågavlönad arbetskraft via underleverantörer från fattiga utomeuropeiska länder.

I båda fallen sätter det svenska företaget de avtal och regler som berör löner och arbetsskydd ur spel. När bemanningsföretagen organiserar invandrad arbetskraft i Sverige så förenas dessa båda metoder i en. Företagens kontroll av arbetskraftsinvandringen leder till ett dubbelt problem. De som jobbar efter svenska kollektivavtal och lagar blir arbetslösa. Och den utländska, ej fackligt anslutna, arbetskraften tvingas arbeta under slavliknande förhållanden.

Slutsatser. Vi som måste hjälpas åt med att försvara våra arbeten och de rättigheter vi tillkämpat oss. Dessa rättigheter håller nämligen på att tas ifrån oss.
■ Facket måste ta kontrollen över kapitalexporten och styra vinsterna till investeringar i Sverige där de anställda slitit ihop till företagens enorma vinster,
■ Facket – inte företagen – måste få kontrollen över arbetskraftsinvandringen och likt vad som gällde fram till 2008 kunna säga nej i de branscher där det råder arbetslöshet,
■ Facket måste också åläggas att organisera den utländska arbetskraft som idag finns i Sverige; polska, lettiska, bulgariska eller arbetare från Filippinerna måste ges möjligheten att arbeta efter svenska kollektivavtal och arbetsrättsliga lagar – till samma löner och arbetarskydd och arbetstider som svenska jobbare – och inte bara till minimilöner.

Innehållsförteckning i Temanumret:

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar