Internationellt

EU stampar på demokratiska rättigheter

Jan Hägglund
Publicerad i
#63
Lästid 2 min

I detta nummer av Nya Arbetartidningen inleder vi en artikelserie om EU. EU:s olika organ hotar allt fler demokratiska rättigheter. Tidigare fyllde EU rollen som uppbackare av en åtstramningspolitik som bidrog till än högre massarbetslöshet och ett ännu snabbare nedrivande av trygghetssystem i länder som Grekland, detta genom att vrida åt tumskruvarna på politiker som tvekade att utsätta sig för folkliga och fackliga protester.  Nu, då de folkliga och fackliga protesterna fortsätter, skiftar EU delvis fokus. Utan att släppa kraven på en fortsatt nedmontering av välfärdsstaten satsar EU allt tydligare på att trampa ned de demokratiska rättigheter som många av protesterna bygger på. 

Två aktuella exempel är EU-parlamentets planer på att inskränka strejkrätten för anställda inom järnvägstrafiken. Ett annat exempel på vad som händer inom enskilda EU-länder är den spanska regeringens våldsamma angrepp på demonstrationsrätten, något vi återkommer till (se länkad artikel nedan). Det finns ett akut behov, både av en pånyttfödd och upptrappad kamp mot EU-projektets grundläggande plan, den plan som syftar till att öka friheterna för banker och storföretag genom att krympa rättigheterna fackföreningar och andra folkliga organ.

Men detta är ingen lätt sak. För EU-motståndet har övergått, från att vara ett ”vänsterprojekt”, till att i många länder nu domineras av den nya vågen av högerextrema partier i Europa. Det är deras nationalism och rasism som dominerar EU-motståndet i länder som Grekland, Storbritannien, Frankrike, Österrike och Finland. Åtminstone om vi begränsar oss till de nationella parlamenten eller riksdagarna.

I Sverige avsade sig, vad den praktiska politiken anbelangar, både (MP) och (V) sitt EU-motstånd inför valet 2010. Delvis för att öka möjligheten att regera tillsammans med (S). Men delvis också för att den politiska praktiken hos (MP) och (V) till helt övervägande del handlar om arbete inom existerande parlament – det må sedan vara kommun eller riksdag. Och eftersom EU, i deras ögon verkar vara här för att stanna, så var det bara en tidsfråga innan (MP) och (V) i praktiken skulle ”erkänna” EU-parlamentet och anpassa sig till att driva en ”bättre” EU-politik än exempelvis Moderaterna. Resultatet av detta är att Sverigedemokraterna är de mest uttalade EU-motståndarna i Sveriges riksdag. Återigen: EU-motståndet är idag inget ”vänsterprojekt”. Detta i ett läge då behovet att ta strid mot EU aldrig varit så stort!

Läs även:

Jan Hägglund

Ansvarig utgivare

Lämna en kommentar