Ledare

Ingen (S)eger i förskott

Publicerad i
#57
Lästid 3 min

Det vore helt fel att ta för givet att Stefan Löfven kommer att kunna bilda regering efter valet 14 sept 2014. Dels finns det mycket som kan gå snett i förhandlingarna mellan S och MP. Dels har alliansen en del trumfkort kvar att spela ut. Låt oss ge ett par exempel.

Det går exempelvis inte att komma runt frågan om kärnkraften. I denna, reellt sett så viktiga, och för det svenska politiska livet så symboliska fråga, har S och MP helt olika uppfattningar. Till detta ska läggas att socialdemokratin är djupt splittrad. Så vill exempelvis Stefan Löfvens efterträdare som ordförande för IF Metall (Anders Ferbe) inte stänga dörren för att ersätta gamla kärnreaktorer med nya. Anders Ferbe sitter i partistyrelsen för S. Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande och blivande kommunalråd i Luleå, är av samma uppfattning. Löfven var också, även om han nu måste försöka balansera mellan partiets motstridiga viljor, en av socialdemokratins främsta kärnkraftsförespråkare under sin tid som metallordförande. De många tunga kärnkraftsförespråkarna inom socialdemokratin reagerade starkt negativt då partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson uttalade sig för att kärnkraften borde avvecklas.

Ett annat problem i relationerna mellan S och MP är partiernas olika syn på arbetskraftsinvandring. En del i uppgörelsen om migrationspolitiken, mellan alliansen och MP 2008, innebar att vad som i praktiken var ett slags fackligt veto mot arbetskraftsinvandring slogs sönder. Idag är det i praktiken arbetsgivaren själv som bestämmer om det behövs utländsk arbetskraft eller inte. Detta har försvagat fackets ställning och de många kryphålen har bland annat drabbat bärplockare från Vietnam och Thailand (som utnyttjats hänsynslöst).

Men Socialdemokraternas vilja att återerövra regeringstaburetterna är stark och Miljöpartiets vilja att få ministerposter likaså. Därför är det naturligtvis fullt möjligt att partierna kan ändra sina ståndpunkter även i de mest ”principiella” frågor när regeringsmakten står på spel.

Moderata trumfkort
Till Moderaternas, och alliansregeringens, trumfkort hör att Sverige har ovanligt goda offentliga finanser. Detta gäller både för budgetbalansen och statsskuldens storlek. Detta innebär att det finns ett utrymme för olika, eventuellt röstknipande, utspel under det år som ännu återstår fram till valet.

Detta gäller även om den ekonomiska tillväxten för 2013 ser ut att bli sämre än vad som tidigare angivits. Två år innan valet 2010 såg S, MP och V ut att ha ett ointagligt försprång. Men då valdagen kom drabbades S av en fullständig katastrof – som partiet ännu inte hämtat sig ifrån. Det är inte troligt att det går lika illa 2014. Men samtidigt är en socialdemokratisk valseger i riksdagsvalet 2014 långt ifrån säker. Den största bristen handlar om avsaknaden av ett tydligt politiskt alternativ.

Till sist: Regeringsformens sjätte kapitel innebär att Fredrik Reinfeldt inte behöver få flest röster då riksdagen väljer ny statsminister (efter valet 2014). Det finns 349 ledamöter i riksdagen. Reinfeldt kan återväljas enbart med hjälp av de moderata riksdagsledamöterna – under förutsättning att FP, C, KD och Sverigedemokraterna lägger ned sina röster! Reinfeldt kommer att kunna fortsätta som statsminister om inte 175 (eller fler) av riksdagsledamöterna aktivt röstar emot honom. I praktiken betyder detta att Stefan Löfven enbart kan bli vald om S, MP och V får fler ledamöter än alliansen och SD tillsammans. Detta diskuteras mycket sällan i samband med att olika opinionsmätningar presenteras. Men så är det.

Läs även:

Lämna en kommentar