Det som kan rädda inlandet är en satsning på gröna industrijobb – samtidigt som sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg tryggas. Arbetsmarknaden måste också blir mer differentierad. Till detta måste vi lägga en rikare utbud av handel och fritid. Det är främst kvinnornas vilja att bo kvar i inlandskommunerna som måste uppmärksammas.
Återindustrialisering – med ökat miljömedvetande
1. Satsa på syntetisk diesel baserad på biomassa. En stor möjlighet vore en industriell satsning på mindre miljöfarligt fordonsbränsle. Det gäller det att kombinera alla förutsättningar som finns i länet. Vi tänker på a) det vetenskapliga kunnande som finns vid de två universiteten i Umeå, b) den stora skogsråvaran i form av skog, c) möjligheten att odla olika former av energigräs (exempelvis rörflen) på nedlagd åkermark, d) samt det stora industriella kunnande som finns, bland annat i form av klustret av skogsteknikföretag, i länet. Det finns uppåt en miljard personbilar, bussar och lastbilar i världen. Och antalet växer. Genom syntetisk diesel, baserad på biomassa, skulle utsläppen av koldioxid kunna minska med uppåt 80 procent – detta utan att förändra motorer, bränslepumpar eller transportsystem! För att rädda klimatet krävs ett arbete på två (minst) fronter. Dels snabba förbättringar, inom ramen för den rådande infrastrukturen, för att vinna tid. Dels stora satsningar på en kraftig ökning av energitillgång från sol, vind och vatten. Och Västerbotten har möjlighet att bidra på båda dessa fronter.
2. Bygg vindkraftverk i länet. Vid sidan av mindre miljöfarligt fordonsbränsle måste en kraftfull utbyggnad av vindkraft starta redan nu. Glädjande nog finns långt gående planer på att göra detta. Det finns många lämpliga platser för vindkraftverk i länet. Inte minst i fjälltrakterna och vid kusten. Den siffra som brukar nämnas är att det finns planer på att bygga 1 100 vindkraftverk. Det som då är viktigt, när det gäller framtiden för inlandet, är att produktionen av miljövänligt fordonsbränsle och byggandet av vindkraftverk sker ”på plats” här i Västerbotten. Annars kan inte trenden av tillbakagång brytas. När det gäller exempelvis syntetisk diesel baserad på biobränsle är det naturligt att en sådan produktion sker i Västerbotten – om det är här som initiativet till produktionen tas. Men när det gäller vindkraften är situationen annorlunda. Här kommer det att krävas en verklig kamp för att olika komponenter till vindkraftverken ska byggas i länet.
Vi understryker: det finns ingen automatik i att utbyggnaden av vindkraft skapar några större mängder av bestående jobb – varken vid kusten eller i inlandet. När väl vindsnurrorna är på plats och producerar energi så kräver dessa inte många anställda. För ett större antal nya jobb krävs att delar av själva vindkraftverken tillverkas i Västerbotten. För att nå detta mål måste allt vetenskapligt och industriellt kunnande i länet mobiliseras.
3. Gruvdrift en möjlighet – men hårdare miljökrav krävs. Det finns en väldig potential för ökad gruvproduktion i Sverige – inte minst på grund av tillväxten i exempelvis Kina och Indien. Men riskkapitalister, med snabba klipp som mål, går definitivt inte ihop med den långsiktighet som gruvdrift kräver. Snabba klipp går inte heller ihop med behovet av att skydda miljön. Det måste ställas hårdare miljökrav på gruvdriften. Och det finns numera långt mer kunskaper om hur miljöförstöring ska förebyggas vid gruvdrift än tidigare.
Det krävs också en långt mer positiv viljeinriktning på regeringsnivå än idag. De styrande måste ta ett mycket större ansvar för att få till stånd en allsidig utveckling, både av arbetsmarknad och samhällsservice, på de platser där stora och lönsamma mineralfyndigheter finns. Här skulle gruvbolaget LKAB kunna spela en viktig roll när det gäller branschkunskap. Pensionsfonder är en aktör som skulle kunna garantera den långsiktiga finansiella styrka som krävs vid gruvdrift.
När det gäller skatten måste frågan ställas om vad gruvföretagen ska betala. Idag betalar de endast 0,5 promille (0,0005) av de värden som utvinns. I Australien är motsvarande siffra hela 30 procent. En anständig skatt skulle hålla lycksökarna borta från gruvbranschen och bidra till att finansiera den allsidiga utveckling av ”gruvkommunerna” i glesbygden som är nödvändig för att folk ska flytta till dessa och bo kvar. Liksom när det gäller vindkraft måste det s k ”oljeplattformssyndromet” bekämpas. Innebörden är att folk flyger in, från Umeå eller Stockholm, för att arbeta i gruvorna i två veckor och sedan åka hem i två veckor, o s v. Det betyder att de nya jobben varken leder till en ökning av antalet invånare eller av skatteunderlaget.
Sammanfattningsvis måste gruvorna ses som en tillgång när det gäller möjligheten att stoppa den utarmning som präglar stora delar av Sverige. Gruvbranschen, med sina krav på en utbyggd infrastruktur i form av järnvägar och djuphamnar, innebär en möjlighet att öka antalet jobb och invånare utanför de tre storstadsområdena. Detta gäller exempelvis för Mellansverige och Norrland. Men ska trenden kunna vändas till en positiv utveckling måste särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas situation. Läs: Allsidig utveckling – med kvinnorna i centrum