Inget av de två partier (S och M) som strider med varandra om att få bilda regering efter valet 2014 har någon lösning på tidens stora problem. Problemen utgörs bl a av en bestående arbetslöshet, kapitalflykt och avindustrialisering, minskad anställningstrygghet, en dramatiskt krympt löneandel av samhällsinkomsten och ökade klassklyftor, bristande jämställdhet genom hinder för kvinnor att arbeta heltid, handfallenhet mot växande knarkliberalism, våld mot kvinnor, ett växande klimathot.
Men det finns tecken i tiden som antyder en pågående politisk omsvängning. Undersökningar visar på en mindre pro-borgerlig, eller en mer anti-kapitalistisk, inställning. En sådan undersökning handlar om vinster i välfärden. Det finns ett kraftigt stöd i Sverige för att inte tillåta vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg. Då frågan ställdes – om att inte tillåta vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg – till drygt 1 500 personer ansåg 62 % att det var ett mycket bra eller ett ganska bra förslag. Motståndet mot vinster i välfärden finns bland väljare hos samtliga riksdagspartier. FP var det enda parti där en majoritet av väljarna inte stödde förslaget att stoppa vinstutdelningen. Men även där låg stödet för ett vinststopp på hela 48 %. Socialdemokraterna skulle kunna ställa sig i spetsen för opinionen mot vinster i välfärden. och därmed stärka den radikala opinionen. Men så sker inte.
Inom fackföreningarna ökar insikten att lönens andel av samhällsinkomsten idag är lägre än någonsin sedan 1910-talet. Även insikten att andelen fasta jobb minskar, bl a genom bemanningsföretagens utbredning, ökar. Idag har hela 60 % av arbetsstyrkan inom EU tillfälliga jobb. Detta är skrämmande. Men siffran kan komma att öka till 80 % redan inom tio till 15 år.
Hur då? Genom att LO-facken har blundat för hur Volvo och andra välkända företag anlitar bemanningsfirmor. och dröjt med att agera mot dessa; de har sett mellan fingrarna med att invandrare blir utnyttjade nästan som slavarbetare samtidigt som jobb försvinner från de fackligt anslutna arbetarna i Sverige. Idag är bygg- och transportsektorerna de tydligaste exemplen. Framför allt har facken dröjt med att ta kamp för gränsöverskridande kollektivavtal uppbackade av gränsöverskridande stridsåtgärder. Om inte polska byggjobbare och lastbilschaufförer från Bulgarien får något stöd från LO och TCO så kommer utvecklingen att fortsätta. I bransch efter bransch kommer slavarbete, oftast utfört av invandrare, att kombineras med förlust av jobb på hemmaplan. Tjänstemännen kommer också att drabbas.
Sverigedemokraternas framgångar – beviset på vänsterns misslyckande
Arbetarrörelsens senfärdighet öppnade dörren för Sverigedemokraterna. SD har lyckats kanalisera stora delar av den berättigade oro som finns över samhällsutvecklingen. Över arbetslösheten, den sjunkande löneandelen och ökningen av andelen tillfälliga jobb. Under samma period som Socialdemokraterna har gått från ett parti på mellan 40-45 % till ett parti på 30-35 % har SD slagit rot. De ligger nu på stadiga 10 procent. Man måste vara blind för att inte se sambandet – även om tillbakagången för S inte enbart kan förklaras med SD:s framgång.
Sverigedemokraterna saknar lösningar. Och är ett rasistiskt parti. Men SD insåg att de nämnda problemen var reella. Sverigedemokraternas framgångar är inte bara ett underkännande av de traditionella partiernas politik och av fackens agerande. Även den s k vänstern utanför riksdagen förnekade länge de problem som kom att ge SD deras proteströster. SD utgör beviset på ”vänsterns” kraftlöshet.
Det krävs en ärlig utvärdering av det egna misslyckandet om kampen mot moderater och rasisterna i SD ska kunna tas på arbetsplatser och på skolor. Huvudfrågan är varför tillbakagången för S+V inte ledde till att de socialistiska strömningarna stärktes – trots den värsta krisen för kapitalismen sedan 1929.
Relaterad artikel: