Med budgeten för år 2013 som verktyg har Högeralliansen gjort ett försök att ta tillbaka initiativet i svensk politik. Den största förändringen har märkts i retoriken: allt mindre pratar man om budgetbalans och sparsamhet. Och allt mer använder man ord som ”expansiv budget”, ”satsningar på infrastruktur, forskning och innovation” och ”investeringar”. Frågan är om det nya språkbruket indikerar några verkliga åtgärder för att komma till rätta med massarbetslöshet och avindustrialisering?
Den största satsningen i Högeralliansens budget är sänkt bolagsskatt motsvarande ca 16 miljarder. Skattesänkningen gynnar framför allt stora vinstrika företag och deras ägare. Sänkningen av bolagsskatten från 26,3 till 22 % innebär, enligt tidningen Riksdag och departement, att Sverige hamnar klart under EU-genomsnittet för bolagsbeskattning som ligger på 23,4 %. Samtidigt ligger Sverige långt över Europas riktiga bolagsskatteparadis Irland som har en bolagsskatt på 12,5 %.
Den stora frågan är om skattesänkningen har potential att stoppa avindustrialiseringen? Enligt alliansen ska åtgärden locka utländska företag att lokalisera produktion till Sverige och få fler att vilja investera i svenska företag. Detta betvivlas av Sandro Scocco, tidigare LO-ekonom, som menar att det inte finns några konkreta erfarenheter som talar för att så skulle vara fallet.
– Bolagsskattesänkningen delfinansieras genom att ersättningarna i a-kassan, sjukförsäkring och bidragen till kommunerna inte höjs i takt med inflationen. Därmed stryps efterfrågan i ekonomin vilket kan förvärra den hotande lågkonjunkturen, säger Sandro Scocco.
Bolagsskattesänkningen handlar alltså om en gigantisk omfördelning till fromma för landets rikaste personer. Det finns en stor risk att skattesänkningens enda resultat blir höjda nivåer på de redan höga aktieutdelningarna – inte fler investeringar. Slår man ut bolagsskattesänkningen på de 50 000 rikaste hushållen i Sverige (de som äger en stor del av företagen) så blir det ca 200 000 kronor per familj. Bristen på politiska alternativ understryks av det faktum att även Socialdemokraterna vill sänka bolagsskatten – men ”bara” hälften så mycket som alliansen.
Alliansen har talat om att man ”investerar i tillväxtens förutsättningar”. Ett exempel är 55-miljarderssatsningen på järnvägen. Men av de 55 miljarderna satsas bara 1,6 miljarder innan valet 2014. Merparten är satsningar som ska göras mellan åren 2017-2028 – alltså delvis flera mandatperioder framåt i tiden. Stora delar handlar dessutom om projekt som den borgerliga regeringen tidigare skrinlagt.
Övriga miljösatsningar i Alliansens budget har visat sig vara ren bluff. En omskruten 250-miljonerssatsning på energiforskning visade sig innebära att regeringen avstod från att skära ned på denna verksamhet. En satsning på 210 miljoner på solenergi visade sig, vid närmare granskning, innebära en nedskärning jämfört med de nivåer som gäller 2012. Alliansens satsning på ”skog och värdefull natur” innehöll egentligen en halvering av årets anslag!
Socialdemokraternas handlingsprogram för Sverige har tre egentliga huvudspår: utbildning, forskning och vissa förbättringar av a-kassa och sjukförsäkring. Det handlar om vällovliga satsningar på mindre klasser på lågstadiet, ökat stöd vid läxläsning samt förbättrad yrkesutbildning för unga arbetslösa. Man satsar 800 miljoner på ett speciellt forskningsprogram. Dessutom ska avgiften till a-kassan sänkas och taket i ersättningen höjas. Den bortre parentesen i sjukförsäkringen och de förhatliga fas-3 jobben avskaffas helt.
Men S-budgeten har också fått kritik. LO har kritiserat S-ledningen som inte vill återinföra förmögenhets- eller fastighetsskatten. Att S vill behålla RUT-avdraget har också fått offentlig kritik. LO har, i strid mot S-ledningen, tydligt sagt att man vill motarbeta vinstuttag inom vård, skola och omsorg. Skånes ledamot i Socialdemokraternas VU kritiserade att S använde namnet ”Affärsplan för Sverige” om sin budget. Sprickorna inom S, som blev tydliga under partiledarna Sahlin och Juholt, har åter kommit till ytan i samband med S-budgeten. Att den antifackliga falangen blev totalt diskrediterad i samband med valnederlaget 2010 och den efterföljande turbulensen gör dock att motsättningarna nu får ett mildare uttryck.
Den viktigaste bristen i S-budgeten är dock att den, precis som Alliansbudgeten, saknar tydliga åtgärder mot avindustrialiseringen. I själva verket är den helt befriad från industriella idéer. Istället talas allmänt om att jobb skapas ”inom tjänstesektor och industri”. Ingenting specifikt sägs om hur exempelvis fordonsindustrin ska överleva. Ingen speciell satsning görs på grön industri – exempelvis för framställning av alternativa drivmedel. Istället litar man, precis som Alliansen, på att den privata sektorn och dess ägare ska lösa problemen.
Låga investeringar, rekordhöga aktieutdelningar och stor kapitalexport visar med all önskvärd tydlighet, att de som idag äger och kontrollerar svenska företag inte förmår att utveckla industrin. Den regering som inte vågar ifrågasätta de ekonomiska makthavarna får svårt att vända den negativa trenden vad gäller massarbetslöshet och avindustrialisering. Men de får också svårt att få upp de egna opinionssiffrorna.