Torsdagen den 16 augusti gick tungt beväpnad sydafrikansk kravallpolis till brutal attack mot strejkande gruvarbetare vid Lonmins platinagruva i Marikana, 10 mil från Johannesburg. 34 gruvarbetare dödades och 78 skadades.
Den vilda strejken, där arbetarna kräver tredubblad månadslön motsvarande 10 000 kr, hade pågått en vecka och redan krävt tio människoliv innan massakern. De brutala dödskjutningarna, som är den värsta massakern i Sydafrika sedan 69 demonstranter mördades i Sharpeville 1960, ställer frågan om den sydafrikanska staten är på väg tillbaka till apartheidtidens metoder?
I massakerns efterspel har polisen försökt ge en bild av att man sköt i självförsvar, men vittnesmål, obduktioner och undersökningar från platsen säger motsatsen. Många gruvarbetare sköts i ryggen, i många fall från avstånd på 300 meter, långt från polisens avspärrningar. Många blev även överkörda av polisens tunga fordon. Vittnesmål talar även om beskjutning från helikoptrar. Det finns även vittnesmål som talar om att gruvarbetare kan ha skjutits till döds knästående, efter att de kapitulerat till polisen – rena avrättningar med andra ord.
Omedelbart efter massakern arresterades 270 gruvarbetare och åtalades senare för morden på sina 34 arbetskamrater! Detta enligt en absurd lagstiftning från apartheideran. Ansvaret lades alltså på offrens arbetskamrater, i vissa fall släktingar, istället för på de poliser som sköt.
Efter massiva protester runtom i landet så lades dock mordåtalen ned den 2 september och de första av de 270 anhållna gruvarbetarna frisläpptes, följt av ytterligare 100 den 6 september.
Framtiden för kampen i Marikana är än så länge oklar. Efter nästan en månads strejk så har det brittiska gruvbolaget Lonmin, som äger gruvan i Marikana, och det stora traditionella gruvarbetarfacket NUM skrivit under ett avtal om att börja förhandla om lönerna. Det mindre utbrytarfacket AMCU, som ses som mer radikalt av många av gruvarbetarna, har ännu inte skrivit under avtalet. Lonmin, vars senaste halvårsvinst låg på ca fem miljarder kronor, säger att man inte kommer att påbörja löneförhandlingar förrän de strejkande återgått till arbetet. Samtidigt säger representanter för de strejkande att man inte börjar jobba igen förrän förhandlingar påbörjats.
Den 5 september demonstrerade 3 000 gruvarbetare i Marikana återigen för sina lönekrav, en del med bilder på sina döda arbetskamrater. Samtidigt har strejken spritt sig till andra gruvor i Sydafrika. Bland annat till en guldgruva utanför Johannesburg där 12 000 arbetare strejkar.
Våldet har tidigare hemsökt gruvorna i Sydafrika. I april i år hittades fyra gruvarbetare döda i en gruva utanför Johannesburg. En lokal tidning avslöjade då att säkerhetsvakter hade skjutit minst 20 arbetare till döds. Gruvan uppgavs ägas av nära släktingar till den nuvarande presidenten Jacob Zuma och till den tidigare presidenten Nelson Mandela. Ägarna erkände dödsskjutningarna. Men försvarade dessa med påståendet att gruvarbetarna, som inte fått sina löner utbetalda på flera månader, hade tagit en vakt som gisslan och dödat en annan.
Dessa händelser, inom gruvindustrin och inom den sydafrikanska staten, ställer frågan om makten håller på att glida regeringen ur händerna, tillbaka till gamla anhängare av apartheidsystemet. Frågan ställs också om det politiska läget inom ANC. Marikanamassakern har gett upphov till den hittills största krisen för det parti som en gång ledde kampen mot apartheid men som nu styrt Sydafrika i snart 20 år. ANC:s ledare håller själva på att sugas upp av ”big business” och stegvis förändras till att bli en del av det politiska, ekonomiska och statliga makten. Samtidigt förlorar partiet allt mer stöd bland landets arbetare.
Massakern på gruvarbetarna, och försöket att skylla denna massaker på arbetarna, kan innebära inledningen till en långvarig kraftmätning mellan olika grupper i Sydafrika. Gruvarbetarnas olika fackföreningar kommer att spela en viktig roll i vilken väg Sydafrika tar. Det är bara fackföreningsrörelsen som har kraft nog att ta initiativet till bildandet av ett nytt arbetarparti i Sydafrika. Massakern i Marikana visar att ett sådant initiativ måste tas.
Fakta: Apartheid-systemet i Sydafrika
1948 infördes apartheid-systemet i Sydafrika. Med apartheid blev den traditionella rasistiska segregationen i landet till grym lagstiftning. Raslagar infördes som delade in landets medborgare i fyra kategorier: vita, färgade, asiater och svarta. I flera delstater hade endast vita rösträtt. De svarta fick medborgarskap i s.k. bantustans, i fattiga delar av landet som styckades av och gavs ”autonomi”. Många svarta tvingades tillbringa livet som gästarbetare utan rättigheter i sitt eget land. Rasåtskillnad tillämpades på bussar, parkeringsplatser osv. Stora skyltar talade om vilken ras som tilläts inom ett specifikt område. Sexuellt umgänge mellan raserna kriminaliserades. Alla arbetsplatser och anställningar var segregerade där de kvalificerade jobben viktes för de vita. Vissa apartheidförespråkare motiverade sitt system med att det var Guds vilja.
Apartheid föll samman i början av 1990-talet efter att isolering från omvärlden och protester från de svarta arbetarna inom ANC och fackföreningsrörelsen gjort systemet omöjligt att upprätthålla. 1994 blev ANC-ledaren Nelson Mandela landets första svarta president.